Kunskap, socialt kapital och ömsesidiga beroenden

Läste liksom många andra Ulf Danielssons kloka och tänkvärda artikel i DN, och eftersom den väcker så många olika tankar och tangerar så många av frågorna som jag ständigt återkommer till låter jag den bilda utgångspunkt för dagens bloggpost.

I samband med en luftburen toxisk incident funderar den fjortonårige Heinrich i Don DeLillos ”Vitt brus” över den enskilda människans okunnighet. Vad skulle just du kunna berätta för stenåldersmänniskor, antikens greker eller någon från medeltiden som var av verklig betydelse? Skulle du kunna förklara hur en radio fungerar eller hur man bygger en månraket? Hur man utvinner metaller ur sten eller gör glas av sand?

Allt fler av oss vet idag allt mindre om både tekniken vi gör oss allt mer beroende av, systemen vi behöver för att leva våra liv, och världen vi lever i och är en del av. Livet pågår och samhället förändras medan vi är upptagna av annat, vilket leder till att efterfrågan på mer teknik och allt mer avancerade system (som vi vet ännu mindre om) ökar.

Vi lever i ett högteknologiskt samhälle där vår överlevnad är beroende av andras kunskap. Så länge samhällsstrukturerna upprätthålls och kunskapen är intakt hos åtminstone några individer, och förs vidare till kommande generationer, kan man hoppas vara trygg. Men vad händer när det inte längre finns någon som besitter kunskapen och har kontroll över hur systemen fungerar? Till vad nytta är kunskap som går från dator till dator om ingen egentligen vet någonting?

Frågorna som Danielsson lyfter här är både ödesfrågor och samvetsfrågor. Utvecklingen går tydligt i den riktningen som pekas ut och indirekt varnas för. Effektiviseringen som driver utvecklingen i denna riktning; jakten på mer för mindre, snabbare gör att det växer fram ett tunnelseende både hos medborgarna och samhällets ledning. Och egoismen, eller snarare den omedvetna självcentrering som blir effekten av att tiden inte räcker till för att tänka tankar till slut eller se sin egen roll i helheten och sitt beroende av andra, gör att förändringstakten ökar. Paradoxalt nog vänder sig allt fler allt mer bort från varandra och bryr sig allt mindre om kunskapen, när både kunskapen och gemenskapen behövs som mest. Som jag brukar säga, människa blir man TILLSAMMANS med andra och kunskap är en GEMENSAM angelägenhet.

Det ligger inget självklart eller ödesbundet i att teknologin och civilisationen alltid måste gå framåt. Kunskap kan också gå förlorad och glömmas bort. I ett skeppsvrak utanför den grekiska ön Antikythera upptäcktes 1901 ett mekaniskt underverk från runt år 100 f. Kr. Först på senare år har man fullt ut förstått hur sofistikerad mekanismen är. Den förmår visa planeternas position på himlen med hjälp av ett invecklat system av stänger och kugghjul som med våra moderna mått mätt var närmare 2.000 år före sin tid. Några hundra år senare kunde romarna demonstrera praktisk kunskap i materialfysik genom att skapa det slags färgade glas som ingår i Lykurgos bägare från 300-talet. Beroende på hur ljuset passerar blir glaset grönt eller rött. Bara ett par exempel på kunskap som gått förlorad och måste återupptäckas.

Kunskap är INTE samma som fakta och information. Nätet svämmar över av information och fakta om olika aspekter av världen, livet och tillvaron och ökningen är exponentiell; men KUNSKAP handlar om vad man faktiskt kan, förstår och behärskar, inte vad man kan hitta på olika sajter på nätet med hjälp av Google. Kunskap kräver tid för eftertanke, reflektion och kritisk analys. Lärande är en MÄNSKLIG aktivitet som utförs tillsammans och kunskapen uppstår, utvecklas och hålls levande mellan människor och inom ramen för kulturen som alla både delar och är del av.

Och det var länge sedan vi kunde åka till månen. Det är snart ett halvsekel sedan någon sist var där och raketerna är sedan länge skrotade. Den ingenjörsmässiga kunskapen om hur man praktiskt går till väga finns inte längre kvar. De gamla ritningarna är ofullständiga och ingenjörerna som kunde tolka dem är borta. I Nasas nya månprojekt börjar man om från början med hjälp av annan och modernare teknik. Poängen är att man inte skulle kunna kopiera det gamla Apolloprojektet ens om man ville.

Föreställningen om att kunskap är en linjär process och att mänsklighetens vetande hela tiden växer till sig och blir bättre är en fatal villfarelse. Sanningen är att kunskap är en färskvara; ett slags levande organism som förändras i takt med att samhället och världen förändras. Kunskap är en dynamisk helhet. Kunskapssamhällen kan bara växa fram och står och faller dessutom med medborgarnas SAMLADE insikter och kollektiva förmåga att hantera kunskap.

Försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen genom att inte kompensera för allmänna kostnadsökningar samtidigt som man förväntar sig att kvaliteten i verksamheten inte ska bli lidande är ett talande exempel på vart vi står i frågan om kunskap idag, och vad som prioriteras. Den bildningsinriktade svenska skolan som en gång anågs vara ett föredöme i världen liknar på många sätt lämningarna efter Appolloprojektet. Vi har tillgång till fakta och information om kunskapsskolan, men kunskapen om hur den fungerade eller hur den ska återupprättas håller förfärande snabbt på att försvinna. Än är det inte försent att rädda det som räddas kan och börja bygga upp en kunskapsskola igen, men för varje dag som går blir det bara dyrare och dyrare och dessutom svårare och svårare när allt fler vet, förstår och minns allt mindre av det som en gång var självklarheter och en angelägenhet för hela samhället.

Den amerikanske datorspelsutvecklaren Jonathan Blow ser paralleller inom dagens datorteknologi. Nyligen, på en stor konferens om datorspel i Ryssland, beskrev han hur civilisationen hotas av kollaps och gav råd om hur den kan undvikas. Problemet är att datorprogrammen växer i omfång i en sådan utsträckning att det till slut inte finns någon som förstår hur de fungerar eller har förmåga att rätta till misstagen. Och felen blir allt vanligare och vi blir alltmer villiga att acceptera att det inte fungerar som det är tänkt. Det är ju alls inget märkvärdigt att under det att jag skrivit dessa rader har min överlastade ordbehandlare flera gånger varit nära att krascha och leda till blå skärm. Dataspråken blir allt mer abstrakta och ligger allt längre från maskinspråkets ettor och nollor. Kunskapen om mellanleden och själva grunden går förlorad. Man putsar på fasaden och har ingen aning om vad som händer under ytan. När ingen orkar eller kan gå på djupet växer komplexiteten och flygplanen ramlar ner från himlen.

Det är med andra ord inte med och snabbare digitalisering som behövs; utan bättre kunskap, mer människoanpassad teknik samt inte minst tid för reflektion och kritisk analys. Ju snabbare datorerna blir desto mer tid för eftertanke och omställning behöver människorna för att ha en chans att hänga med i utvecklingen, och desto mer kunskap och bättre förståelse för komplexitet. Vi kör som galningar i en racerbil, rakt mot ett stup; eller vi kör inte, vi sitter som exalterade och aningslösa barn i baksätet och ropar: snabbare, snabbare, snabbare! Pengarna vi tjänar existerar inte i sinnevärlden eftersom pengar är en social konstruktion, och tiden man vinner på effektiviseringarna går inte att spara. Därför är det galenskap, det vi sysslar med. Samhället och kunskapen löses upp framför våra ögon med med vårt godkännande.

Hur långt kan det gå innan systemen rasar samman? Det kommer till en början smygande och man vänjer sig successivt men i det långa loppet leder det till en civilisationens återgång och slutgiltiga fall. Som så många gånger förut. Det stora hotet från teknologin handlar alltså inte om hur intelligenta robotar tar över, utan om hur livsnödvändig teknologi degraderar beroende på vår egen oförmåga, ointresse och lathet.

Receptet för tillbakagången är att låta djup och generell kunskap ersättas av trivialiteter. Man kan se detta som en del i en övergripande samhällsutveckling. Mångas ideal är inte längre att vara den som har faktisk kunskap om hur någonting görs utan hellre vara den som talar om för andra vad de skall göra. Helst skall kedjan vara så lång som möjligt – ju fler led bort man befinner sig från att faktiskt göra något på riktigt desto mer upphöjd är positionen. Men vad händer när det i änden på kedjan inte finns någon som kan utföra ordern? När det inte längre finns någon med förmåga att göra, skapa, konstruera eller upptäcka? När cirkeln sluts utan att någonting kommer ut?

New Public Management går att skolor konkurrerar med varandra om vem som kan producera flest NYCKELTAL. Tomheten triumferar, som Mats Alvesson länge påpekat. Bildning talas det inte ens  om i de akademiska högtidstalen, där är det strategier och konkurrensfördelar som lyfts och beundras. Och makten i Högskolesverige flyttas från kollegiet av lärare och forskare till linjens chefer, vilka beordrar ökad produktion av tomhet för att nå målet om att bli världsledande; i vad, spelar inte så stor roll eftersom världsledande (som är en tom fras) har blivit ett självändamål.

Man kan se exempel på precis just en sådan utveckling inom undervisningen och forskningen på universiteten. Det spelar inte längre så stor roll om ingenjören förstår fysikens lagar med något större djup när hen ändå bara skall ratta en svart låda och lita till de siffror ett redan existerande program spottar ut. Och målet för den talangfulle forskaren är att bli akademisk ledare och säga till andra, mindre talangfulla forskare, vad de skall göra. Kunskapen i sig ses inte längre som värdefull, betydelsen ligger i det triviala.

Forskare ska inte jaga pengar, publikationer och citeringar, forskare ska forska samt utveckla och sprida KUNSKAP. Och det är kunskapen som avgör vad som fungerar och är bästa sättet, inte politikerna (som idag använder forskarna och forskningen i sin jakt på makt och inflytande). Utbildning är ingenting man får, det är något man gör och därför är talet om VALFRIHET och framväxten av en skolmarknad snarare ett tecken på hur långt vi fjärmat oss från kunskapen, bildningen och visheten som är det enda som kan rädda samhällets och livets på jordens långsiktiga överlevnad.

Det är just i detta den riktigt stora faran ligger. När vi förlitar oss på att det alltid finns någon annan som har det egentligen kunnandet, men inte försäkrar oss om att det faktiskt finns någon, blir inget väsentligt gjort. När vi förlitar oss på att allt finns i böckerna eller går från dator till dator glöms kunskapen bort. Till slut är det ingen som egentligen vet någonting.

Inget gott kan komma ut den någonannanism som idag sprider sig som en löpeld i samhället. Lösningen ska komma från någon annan och när det uppstår problem är det någon annans fel. Det är lätt och lockande att ge någon annan ansvar, men en HELT annan sak att faktiskt axla ett verkligt ansvar på ett ansvarsfullt sätt. Idag belönar vi chefer som sägs ha ansvar med höga löner OCH feta avgångsvederlag när de misslyckas, och så anställs en ny chef som förväntas axla ett ännu större ansvar till en ännu högre samhällskostnad.

Ansvar för kunskapen och den långsiktiga hållbarheten är ditt och mitt och alla andras, att axla GEMENSAMT. Vi kan tycka vad vi vill och rösta som vi känner, men ingen kommer undan konsekvenserna av den samlade effekten av våra val och handlingar.

Tack Ulf Danielsson för kloka ord och för att du lyfter dessa aspekter!