måndag 16 september 2019

Lärare och lärande

Vad är och hur fungerar lärande? Tänk om den frågan var ledande i arbetet med att bygga en skolorganisation, istället för frågan som dagens skolverksamhet är fixerad av: Hur får vi så mycket mätbara resultat som möjligt, så fort och för så lite pengar som möjligt? Trodde aldrig jag skulle ställa mig frågan: Varför är inte LÄRANDE skolans uppdrag? Är det ens en SKOLA vi har, tänker jag allt mer. Om fokus i verksamheten ligger på produktion av strikt kontrollerade och mätbara resultat är det ingen skola, utan en tillverkningsenhet.

Lärande är något man gör för att man vill veta eller kunna/behärska. Och undervisning kan bara leda till lärande om läraren är intresserad av ämnet och själv lär sig mer om det, parallellt med eleverna. Lärare är ingen expert i någon generell mening; lärare är människor som brinner för lärande. Det är eleverna som ska lära sig, men eftersom lärarna straffas om skolan inte producerar tillräckligt med RESULTAT flyttas ansvaret för lärandet, från eleven som saknar och behöver kunskapen, till läraren som redan vet. Och allt fler förstår allt mindre vad kunskap är och hur vetande utvecklas.

Kunskap går inte att kontrollera och lärande är inte ett resultat som går att styra mot eller konkurrera om. Kunskap utvecklas mellan intresserade människor som vill veta och bli bättre. Lärandet i skolan är direkt avhängigt lärarnas möjligheter att väcka intresse och elevernas vilja att veta. Mot bättre vetande organiseras skolan som ett företag där ledningarna (som konkurrerar med varandra istället för att samarbeta) pressar lärarna att producera mer (oklart vad, men eftersom kunskap inte går att tvinga fram är det i alla fall inte lärande det handlar om) på kortare tid och till en lägre kostnad, utan att det går ut över "kvaliteten." För varje år som går undermineras på detta sätt samhällets kunskapsbas och ju längre vi väntar med att dra i nödbromsen desto större blir kostnaden för att återställa allt till hur det en gång var; innan skolan togs över av människor som inte bryr sig om kunskap och lärande.

Politikerna fokuserar på att avskaffa sin egen makt, eftersom väljarna av någon outgrundlig anledning har fått för sig att de får mer pengar att röra sig med om skatten sänks. Det är inte så det fungerar, i alla fall inte på lite längre sikt, och det är en enkelt att visa. Drar man ner på sitt sparande får man mer pengar att konsumera för just nu, men längre fram, när man verkligen behöver pengarna, finns det oundvikligen mindre. Och då handlar det bara om den egna ekonomin, men när samhället "sparar" genom att plocka ut mindre pengar från medborgarna kommer livet och tillvaron att bli dyrare för de med små inkomster och billigare för de med stora, vilket drabbar ALLA eftersom klyftorna ökar och samhället blir en kall och hänsynslös plats när egoismen vänder människor mot varandra.

Om inte skolan, vården och allt annat som samhället behöver för att fortsätta vara ett SAMHÄLLE betalas med skatt (enligt ett system där de som lyckats bäst bidrar med mest), måste medborgarna betala för sina behov ur egen ficka. Dagens samhälle och politik bygger på önsketänkande, vilket är möjligt eftersom skolan allt mindre handlar om KUNSKAP och eftersom allt fler lär sig allt mindre. Tiden krymper för alla när allt ska effektiviseras, och det går först ut över sömnen och den nödvändiga återhämtningen, sedan över det sociala kapital som håller ihop samhället.

Sensmoralen i dagens bloggpost är att det inte är fler eller bättre lärare som behövs, utan bättre förutsättningar för LÄRANDE och en mer verklighetskompatibel syn på kunskap. Och det är ingenting man kan tvinga fram eller köpa för pengar!

Inga kommentarer: