Arbetet på mitt Magnum opus, där jag försöker formulera en mellanrummens filosofi, har kommit igång på allvar. Här under den första läsperioden är undervisningsbördan hanterbar och det finns hyfsat gott om luckor mellan alla olika bokningar. Den tiden tar jag vara på; den är oerhört värdefull. Försöker att inte tänka på hur svårt det blivit på senare år att få tid att tänka och skriva; det vill säga göra det jag utbildats för. Möten, administration och allt annat som går att kontrollera bättre och styra mer, eftersom det är handfasta uppgifter som kan mätas, vägas och räknas, tenderar att ta över. Är man stressad och pressad går det inte att tänka högt och fritt. Kreativitet är en nyckfull egenskap som inte går att planera för, bara förbereda sig på. Och kritiskt tänkande är omöjligt i en miljö där det saknas tillit och tid att tänka tankar till slut. En allt för kontrollerad, eller för att tala med Deleuze och Guattari, territorialiserad eller hårt räfflad akademi kommer att få svårt att skapa kunskap som är en levande och föränderlig egenskap eller kvalitet.
Jag sökte mig till högskolan, blev forskare och har fortsatt arbeta i akademin för KUNSKAPENS skull, inte för att göra karriär eller för att producera nyckeltal. Jag vägrar tro och ingen säger heller att det är så, att det akademiska uppdraget handlar om något annat än kunskap. Därför är jag kvar, även jag ofta känner mig som en (allt mer) främmande fågel och trots att den akademiska höjden ibland är skrämmande låg. Med Jonna Bornemarks begreppsapparat vill jag hävda att pedanterna regerar och ratio dominerar i dagens akademi. Det produceras artiklar, citat och andra mätbara resultat som aldrig förr, men för vem och varför? De flesta artiklar läses inte och det är bara ett fåtal forskare som blir citerade. Jag blir mer och mer övertygad om att Mats Alvesson har rätt i sin analys, att det är Tomheten som triumferar. Arbetet med min bok om kultur, kunskap och mellanrum är en fredad plats jag finner ro i och som jag behöver vara i för att orka kämpa på i den (allt mer o)akademiska vardagen. Jag kämpar på för kunskapens skull och för alla studenter, lärare och andra som verkligen bryr sig och vill veta mer och utvecklas som människsor. Följande passage från boken har ratats, men för att slippa ta död på orden och tankarna publicerar jag dem här, i lätt redigerad form; som en inledning på och uppladdning för dagens administrativa uppgifter.
Alla forskare söker kunskap, men med olika metoder och på olika ställen. Och kunskapen rörande alla aspekter av allt ser heller inte likadan ut över hela linjen. Kunskapen om kultur skiljer sig till exempel från kunskapen om natur. Deleuze och Guattari använder termerna minor science och Royal science för att beskriva spelet mellan två akademiska ytterlighetspositioner i ett kunskapssökandets kontinuum. Fritänkandets nomader och kunskapens statsbyggare är inte motståndare. Jag har aldrig varit intresserad av att välja sida, som kulturvetare är jag intresserad det som händer mellan. I den debattkultur som vuxit fram i och som dominerar högskolevärlden idag, och som en effekt av hårdare krav på prestation, betraktas tillvarons mellanrum (platserna där det finns tid att tänka tankar till slut eller bara vara) allt mer som onödiga transportsträckor eller som ett tecken på att det går att effektivisera.
Ingen vill att det ska bli så, men dagens prioriteringar leder i den riktningen och får dessa effekter. Det handlar här som så ofta hos Deleuze och Guattari om effekter inom ramen för ett slags relation, eller, som jag vill se det, om det som händer mellan. Akademin är inte antingen minor eller Royal och alla strider om vem eller vad som är bäst tar fokus, tid och resurser från kunskapsuppdraget. Det är i dynamiken som uppstår i mötena mellan alla förgivettaganden som finns hos både Royal och minor som vetandets kultur skapas och förändras. Idag är det Royal science som har mest makt och inflytande över akademin, men även om motståndet mot minor science är (häpnadsväckande) stort kan ingen av tankestilarna överleva på egen hand. Både ratio och intellectus, liksom förmågan att mötas och samverka mellan, är en förutsättning för skapande av ny kunskap. Om uppdraget är att producera resultat och vinna framgång i en allt hårdare konkurrens om ekonomiska medel kommer det olyckligt nog att framstå som om kunskapen är ett nödvändigt offer; men vad ska vi då ha akademin till?!
Nomadologi (det är så jag vill se på den kulturvetenskap jag undersöker möjligheterna med och försöker utveckla) är en minor science men inget alternativ utan ett komplement. Kampen för humaniora, som är ett delsyfte med boken jag arbetar med, handlar om strävan efter balans i kunskapsprocessen mer än om något annat. När jag strider för kulturvetenskapens överlevnad handlar kampen om att värna kunskapskvaliteten, inte om makt och inflytande över vetenskapen. Kunskapens funktion och vetandets konsekvenser är viktigare än om det är sant eller ej, för det är alltid väldigt svårt att avgöra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar