Några saker vet vi. Betyg är inte en exakt vetenskap. Oavsett hur väl genomtänkta kriterierna för respektive betyg är och trots att det finns en tydlig progression i skrivningen så är och kommer betyg alltid att bygga på en bedömning av det underlag som finns. Och bedömningar bygger på tolkningar som alltid är mer eller mindre subjektiva. Detta är nu inget problem, bara ett påpekande av fakta. Det är så här det fungerar, så här det alltid har fungerat, och även om jag personligen menar att man borde avskaffa betygen helt ser jag i grund och botten inga allvarliga problem med dem. Vad jag däremot har problem med är dels vilken betydande roll betygen spelar i antagningssystemen till olika utbildningar, dels att betygen, trots att det finns forskningsstöd för att betygsinflation är ett utbrett problem, betraktas som en objektiv representation av elevernas faktiska kunskaper.
Givet allt vi vet är det djupt olyckligt att bygga systemet för fördelning av platser på gymnasiet och universitetet på betyg. Kunskapen måste placeras mycket tydligare i centrum för skolan och den högre utbildningen! Den väg Sverige slagit in på leder i helt fel riktning.
Detta att dagens skola delats upp i en kommunal och offentlig del samt en privat och att reformen sägs handla om valfrihet är stötande. Valfrihet för vem? Är det valfrihet rörande pedagogiska metoder man vill erbjuda finns andra vägar att gå än att förvandla skolan till en marknad och bjuda in så kallade riskkapitalister (de innebär ingen som helst risk att driva en skola med skattemedel) med vinstintressen. Inte ens vinstuttag är egentligen ett problem, men det blir ett problem när olika skolor drivs enligt olika principer, där vissa kan hindra insyn i verksamheten med hänvisning till företagshemligheter och andra tvingas vara helt transparenta. Problemet är att skolor idag konkurrerar med varandra istället för att samarbeta. Högt betygsgenomsnitt har visat sig vara en framgångsfaktor i jakten på elever och pengar, därför är det inte det minsta förvånande att lärare i grundskolan och på gymnasiet vittnar om att det utövas påtryckningar på dem om att vara "generösa" när de sätter betyg, eller att lärarna på högskolan oroas över sjuknade förkunskaper och bristande förståelse bland studenterna om vad högre, kunskapsfokuserade studier innebär.
Ska betyg kunna fungera som sorteringsmekanism i utbildningssystemet måste grundskolan och gymnasiet sträva efter likvärdighet, och det kan bara uppnås om alla skolor drivs efter samma organisatoriska principer. Det räcker inte att man arbetar efter samma läroplan, för den bygger ännu mer än betygen på tolkningar och fungerar dåligt som underlag för utvärdering av verksamheten. Enda sättet att möta osäkerheten som finns inbyggd i systemet med betyg är att låta lärarna verka i ett system där de ENDAST fokuserar på undervisning och bedömning av elevernas prestationer. Förtroendet för systemet bygger på att det ALDRIG finns någon som helst tvekan om att lärarnas bedömning bygger på ett bra underlag. Bara misstanken om att andra intessen än kunskapen skulle kunna påverka bedömningen är skäl nog att överge experimentet med att låta vinstdrivande aktörer driva skolor med offentliga medel. Med extern bedömning av elevernas kunskaper skulle det möjligen kunna fungera, men det är både kostsamt och bygger liksom nuvarande betygssystem på subjektiva tolkningar.
Hur kunde vi hamna där vi är? Sverige hade en gång i tiden ett av världens mest ansedda skol- och utbildningssystem. Sedan blev skolan ett sätt för politiker att profilera sig och plötsligt var det inte KUNSKAPEN som stod i centrum längre, utan andra intressen. På det sättet förlorade läraryrket sin forna glans och lärarna sin status, och därifrån började det luta brant neråt. Idag betraktas lärare som ett särintresse och kunskapen som en formalitet. Och ingen torde vara förvånad över att möjligheten att göra vinst på att driva skolor försvaras till varje pris, dessutom av mäktiga aktörer med stort inflytande. Det är så vi människor fungerar. Kunskapen är svår att förstå och ännu svårare att hantera. Hur kunde vi vara så aningslösa att vi försatte oss i den situation vi nu befinner oss i? Hur kan vi låta förfallet av skolan och utarmningen av kunskapen fortgå, år efter år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar