För några veckor sedan avslutade jag den kreativa delen av arbetet med min lärobok, Hur blir högre utbildning högre? I väntan på synpunkterna från språkgranskningen har jag tagit upp arbetet med min nästa bok, som jag arbetat med i drygt ett år (men som har en förhistoria som sträcker sig tillbaka till 2012). Tanken var att omgående, redan måndagen efter, inleda arbetet med boken. Men det visade sig inte vara riktigt så enkelt att ställa om. Det går inte att bara byta spår och hoppa från ett stort och betydelsefullt kreativt projekt till ett annat. Med åren har jag visserligen blivit mycket bättre på att växla mellan olika uppgifter. I början av min lärarkarriär tog en tre timmars föreläsning hela dagen i anspråk, och alldeles i början sov jag dåligt natten före och laddade i flera dagar innan. Fast hur mycket erfarenhet jag än skaffar mig tror jag aldrig det går att ladda om utan tid för omställning.
Människan är ingen maskin och kreativitet är inte ett jämnt och pålitligt flöde. Alla vet att det är så, att människan fungerar på just det sättet. Ändå tvingar vi varandra att pressa oss bortom gränsen, inte bara för det hälsosamma utan även för det ur kvalitetshänseende optimala. Kravet på prestation, tvånget att skapa mer på kortare tid, är ett växande problem. Allting går inte att effektivisera! Mitt arbete på högskolan, som lärare och forskare, är ett skapande arbete. Jag är utbildad för att tänka kritiskt och vara kreativ, och det är också detta jag är anställd för att göra. Förutsättningarna för att kunna uppfylla kraven försämras hela tiden. Vi närmar oss skrämmande snabbt och häpnadsväckande nog, dessutom med öppna ögon och fullt medvetet, en situation där både människor far illa och kunskapen utarmas. Till vilken nytta?
Kvaliteten i högskolans alla verksamhetsområden står i direkt relation till både studenternas och personalens möjligheter att återhämta sig och finna inspiration. Utbildning och forskning är som sagt kreativa verksamheter. Och kreativiteten hämmas av en allt mer sönderhackad akademisk arbetsdag som delas upp i allt mindre och allt tydligare separerade delar. Kraven på effektivitet och mätbar prestation tvingar fram differentieringen, standardiseringen och flytten av kunskap från enskilda medarbetare till utbildningssystemet. Försöken att spara pengar samtidigt som produktiviteten ska öka bränner det intellektuella ljusen i båda ändar samtidigt som kvaliteten i verksamheten minskar. Alla kreativa och kompetenta människor som kan lämnar skolan, den högre utbildningen och forskningen och kvar blir de som klarar stressen och som inte har några problem att utföra standardiserade uppgifter. Och produktionen av nyckeltal som sägs borga för kvalitet men som i praktiken leder till växande tomhet kan öka ännu en tid; tills vi når den punkt då det är uppenbart för alla att kejsaren är naken. Ju längre vi väntar med att stanna upp, tänka efter och fundera på vad vi sysslar med egentligen, desto dyrare blir det att återställa det som går att återställa. Akademisk kvalitet och lärande är något helt annat än kvaliteten i bilbyggande eller annan tillverkningsindustri.
Om nu något ska mätas och kontrolleras i den akademiska världen så är det tiden som finns för omställning. Det är ett mått på FÖRUTSÄTTNINGARNA för kvalitetsarbete, och närmare än så går det inte att komma den kvalitet i forskning och högre utbildning som alla efterfrågar. Först när alla inte bara förstår utan även tar praktisk hänsyn till det faktum att det ställs olika krav på intellektuella arbeten och arbeten som handlar om linjär produktion av standardiserade varor och tjänster, kan man börja hoppas på en vändning av den destruktiva trenden vi nu är inne i. Hela utbildningssystemet är i ett skriande behov av att kunna stanna upp, stänga av och tänka efter. Inte bara en gång, utan återkommande.
Tiden för omställning borde vara minst lika stor som den tid som avsätts i tjänstefördelningen för administration, men det finns inte ens någon sådan post och tragiskt nog minskar dessutom tiden för administrativa uppgifter för varje år i takt med att dessa blir fler och fler. Tiden som finns att fördela på respektive kurs (som ska räcka till föreläsningar, seminarier, undervisningsförberedelser och efterarbete såsom rättning av tentor inrapportering av betyg och svara på frågor) minskar sakta med stadigt år från år, samtidigt som kraven ökar. När jag tar mig tiden att stanna upp och tänka efter, när jag jämför mina förutsättningar att göra ett bra och högkvalitativt intellektuellt arbete idag med hur det var när jag började arbeta som lärare är skillnaden MARKANT, samtidigt som studenterna som kommer till högskolan har både sämre förkunskaper förståelse för vad det innebär att vara student på högskolan. Jag orkar arbeta vidare och överlever endast för att jag har erfarenhet och för att jag lyckats bli docent, vilket gör att jag har en viss frihet att välja vilka uppdrag jag tar på mig.
Jag gråter inombords när jag tänker på hur akademin förändrats till det sämre i den fåfänga jakten på en effektivitet som inte går att nå utan betydande kvalitetsförlust. Där det inte finns tid för omställning kan ingen kunskap skapas och inget varaktigt lärande uppstå. Alla med bara grundläggande kunskap om och insikt i vad forskning och undervisning faktiskt är vet att nuvarande sätt att se på och organisera den akademiska verksamheten är kontraproduktivt, ändå fortsätter vi likt kejsaren i H C Andersens saga att låtsas som om allt är som det ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar