Forskningsprojekt leder alltid fram till någon typ av resultat, men det är olyckligt och ibland till och med farligt att förväxla detta med kunskap, eftersom den alltid kräver tolkning. Vad olika studier visar och vad vi vet är två olika saker. Kunskap är inte samma som sanning, och forskningsfrågor kan inte avgöras en gång för alla. Vetandet förändras hela tiden och står alltid i relation till verkligheten som beskrivs och som forskarna försöker förstå. Lyssnar man bara på en forskare åt gången låter det ibland som om forskningen redan vet allt vi människor behöver veta, men så fort man lyfter blicken och lyssnar på fler forskare blir bilden mer nyanserad. Och lyssnar man på vissa politiker låter det ibland som om man menar att forskning fungerar på samma sätt som produktion av bilar och att uteblivna svar eller osäkra resultat är ett handhavandefel eller ett kontraktsbrott. Dessa villfarelser bottnar i en orimlig kunskapssyn som sprider sig i samhället och hotar att underminera demokratin.
På vissa områden formerar sig olika forskare i läger och det enda man är överens om är att man inte är överens. Det är så det ser ut i akademin eftersom verkligheten ser ut och fungerar på det sättet. Vi människor måste anpassa oss efter sakernas tillstånd, inte leta efter syndabockar när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut. Istället uppfattas osäkerheten allt mer som ett problem för forskningen som har allt tydligare krav på sig att allt snabbare och mer effektivt komma fram till tydliga svar på frågorna som politiker, företagare och allmänheten har. Efterfrågan på snabba och säkra svar ökar, särskilt på områden där komplexiteten är stor (som på skolområdet, kriminalitet eller klimatet). Det är en oroande utveckling, särskilt som många forskare själva saknar överblick och varken kan eller hinner skaffa sig perspektiv till resultaten av sin egen forskning. Allt fler jagar allt mer ihärdigt från projekt till projekt, och lämnar efter sig en flodvåg av säkra, peer-reviewade artiklar där man presenterar resultat som sällan ifrågasätts eftersom ingen kan bygga en vetenskaplig karriär på att försöka falsifiera någon annans resultat. Och konkurrensen om medel är dessutom stenhård och alla uttryck för tvekan blir till konkurrenshinder.
Tvärsäkra påståenden som sägs bygga på forskning bör alltid tas emot med försiktighet. Och det går aldrig att tala om forskare eller forskning utan hänsyn tagen till vad man forskar om. Det är VERKLIGHETEN som avgör vad som fungerar, inte forskarna, politikerna eller företrädare för näringslivet. Alla verkliga kunskapssamhällen vilar på en stabil grund av ödmjukhet och förståelse för komplexitet samt förståelse för tillvarons oöverblickbara komplexitet och framtidens fundamentala öppenhet. Skolan och lärarna är navet i kunskapssamhället, eftersom det är där som förutsättningarna för förståelsen för vad som går att veta skapas. Skolan och den högre utbildningen informerar inte elever och studenter om aktuella forskningsresultat, man arbetar med lärande, skapar kunskap och utvecklar förmågan att tänka kritiskt.
Kraven på skolan om att den måste bli mer effektiv och evidensbaserad är ett tydligt och djupt skrämmande tecken i tiden, på att grunden för kunskapssamhället håller på att vittra sönder. Och det som är så skrämmande är att det därifrån dels stupar brant neråt, dels kommer att ta lång tid och kosta massor med pengar att återupprätta kunskapen och skapa förutsättningar för det lärande och den forskning som mänskligheten och demokratin är i desperat behov av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar