Ett metaperspektiv på etnologisk forskning om lastbilsförare
INLEDNINGFörst av allt vill jag tacka för en mycket givande kurs. För mig har den varit ett riktigt lyft och jag har fått argument och mod att skriva på sätt som känns förlösande. Etnologi är ju inte något utpräglat teoretiskt ämne och jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma i den teoretiska jargongen, vilket stör mig. Fortfarande svävar jag i ovisshet om jag får ihop min avhandling på ett teoretiskt stringent sätt och det är framförallt det jag jobbar med för tillfället. Nedanstående resonemang handlar därför i hög grad om tankar kring vilka konsekvenser mina forskningsambitioner kan få, och hur mina val av teoretiska utgångspunkter kan komma att påverka framställningen. En smygande känsla av osäkerhet kring om det jag åstadkommit kan betecknas som metateori vill jag flagga för, den definitionen är inte helt enkel märker jag.
UTGÅNGSPUNKTER
Vetenskapshistorikern Donna Haraway har lanserat begreppet cyborg som metafor för ett feministiskt vetenskapskritiskt förhållningssätt som jag sympatiserar med och som jag tänker mig ska genomsyra min studie av transportnäringen. Haraway skriver att, ”det finns inget behov hos cyborger att skapa någon totalitetsteori, men å andra sidan har de intim erfarenhet av gränsdragningar, av uppbyggandet och raserandet av gränser” (Haraway 1999:152) och Sten O Karlsson som skrivit en introduktion till Haraway på svenska får närmare förklara vad det kan innebära att som humanistisk forskare inta ett cyborgperspektiv.
Søren Kjørup (1999) presenterar i boken: Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, ett förhållningssätt till vetenskapande som på många sätt, som jag förstår det, stämmer överens med ovanstående tankar. Kjørup för fram en Retorisk-pragmatisk-situationism som ett rimligt humanistiskt vetenskapsideal vilket jag tagit till mig med tacksamhet. I min tolkning av Kjørups utgångspunkter blir det retoriska mina politiska visioner med avhandlingen: att verka för ökad jämställdhet. Det pragmatiska tilltalar mig eftersom det viktigaste för mig är att nå ut med vad jag kommit fram till. Hur budskapet kommuniceras, eller om framställningen är öppen och oavslutad eller saknar teoretisk stringens är av underordnad betydelse. Situationismen betonar ytterligare den kommunikativa ansatsen. Att starta en diskussion som i förlängningen kan leda till någon form av förändring inom det fält jag skriver om (åkerinäringen) anser jag vara min forsknings viktigaste mål.
KULTURBEGREPPET
Liksom många etnologer idag har jag övergivit kulturbegreppet som analytiskt redskap. Perspektivet på transportnäringen är dock fortfarande i hög grad kulturellt, men det som analyseras är snarare kulturella uttryck och sociala relationer bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik, eller som Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver ”en analytisk infallsvinkel på kommunikativt handlande” (2001:12). Transportnäringen betraktas dock inte som någon avgränsad kultur, men samtidigt uppvisar flertalet av de individuella förarna många likheter i sättet att resonera och organisera sin vardag och detta skulle mycket väl kunna analyseras som en kultur. Orsaken till att jag valt att inte skriva om åkerinäringen som en ”traditionell” kultur är att jag inte vill riskera att förarna låses fast av min tolkning. Jag vill inte producera ytterligare en stereotyp om lastbilsförare.
Ett sätt att komma förbi detta är att arbeta med ett öppet, infinit kulturbegrepp och att ständigt låta analysen växla mellan det som förenar och det som skiljer förarna åt. En annan väg är att låta det rörliga sökarljuset leta efter paradoxer och ambivalens hos förarna som lever inom och av yrket. Mansdominansen inom näringen (som jag vill verka för att bryta) är en tydlig homogen tendens som förenar förarna och samma gäller deras klassbakgrund. Men på individnivån finns naturligtvis mycket som går på tvärs mot den ”kultur” som först möter ögat. Problemet är delikat. Kultur är ett begrepp som är lätt att ta till sig, men det finns gott om fallgropar om man inte är försiktig.
FORSKNINGENS POLITISKA VISION
Avhandlingens uttalade mål är alltså att ifrågasätta alla entydiga bilder av lastbilsförare och framställningen är därför koncentrerad till de paradoxer materialet rymmer och den ambivalens enskilda förare uttrycker när yrkesidealet levs. Härigenom anser jag mig kunna visa på tillvarons kontingenta karaktär, vilket givetvis är ett val jag gjort. Jag väljer, med Rorty (1997) att utgå från att verkligheten är kontingent – möjlig men inte nödvändig. Det är så jag angriper ”problemet” att det (så gott som) bara är män som kör lastbil. Nuvarande tillstånd är ingen ”naturlag”, bibehållandet av mansdominansen sker med hjälp av en rad mer eller mindre medvetna strategier, både diskursiva och praktiskt vardagliga och jag avser att i avhandlingen symboliskt dekonstruera nuvarande förhållanden inom åkerinäringen. Framförallt önskar jag leverera argument till den som inifrån vill verka för förändring och jag vill egentligen inte peka ut någon annan förändringsriktning än ökad jämställdhet. Detta eftersom jag i så fall riskerar att skriva enskilda förare på näsan.
Donna Haraway för fram en metfor rörande detta som jag anser värd att ta på allvar, Visionen. Hon vill återuppliva den visionära vetenskapen. Här handlar det dock inte om visioner konstruerade från en allseende, icke-positionerad position, visioner som uttalas från en position där visionären ser allt utan att själv bli sedd. Haraways visionära epistemologi handlar om rätten, och förmågan att se världen annorlunda än den, som hon menar, rådande vita, manliga vetenskapen. Hennes feministiska vetenskapliga vision är att inte sträva efter allsmäktighet, eller odödlighet. Haraway menar istället att vi måste erkänna att världen bara kan förstås i sina delar, och utifrån lokala utgångspunkter.
REFLEXIVITET
Mats Beronius (1991) är en annan teoretiker som påverkat mitt tänkande och mina val av perspektiv samt hur texten presenteras. Jag använder honom för att visa vilken väg jag valt för att komma tillrätta med ”objektivitetsproblemet” i forskningen och för att uppnå det Haraway talar om.
Definitionen av begreppet reflexivitet är dock inte på något sätt entydig. Norman K. Denzin beskriver till exempel sex olika reflexiva ”stilar” (1997:217ff) som dock inte direkt går att skilja åt. Antropologen George E. Marcus förespråkar en reflexiv skrivart som han benämner ”messy text” (Marcus 1994/1997:181) och som är en text som är medveten om sin egen narrativitet, hur ”verkligheten” är konstruerad, och framförallt att allt skrivande är en form av fastlåsande. Marcus anför tre skäl till varför han förespråkar denna form av etnografisk framställning. För det första blir det möjligt att ta hänsyn till den process av globalisering som påverkar i princip alla människor på jorden idag. Genom korsvis kulturellt utbyte går det inte längre (om det någonsin gått) att tala om ursprungliga ”genuina” kulturer. Marcus andra skäl att skriva reflexivt är att strategin gör det möjligt att skriva om ett avgränsat (antropologiskt)ämne, utan att för den skull göra anspråk på att beskriva en fullständigt genomlyst totalitet som i själva verket kommer från den egna forskningsprocessen. Slutligen nämner Marcus att texten genom sin medvetet oavslutade och öppna karaktär inbjuder till kritisk diskussion, alternativa tolkningar och reaktioner från läsaren. Marcus är, precis som Denzin, av åsikten att reflexivitet är en oundviklig del av all textproduktion och språkanvändning (ibid:190). Frågan är således inte om man ska vara reflexiv, utan hur man ska hantera reflexiviteten forskningsstrategiskt i förhållande till sina teoretiska, intellektuella och politiska syften.
Jag tolkar Marcus position som ett hyllande av den feministiskt reflexiva ansats som Donna Harraway förespråkar och där begreppen ”situated knowledge” och positionering (1991) är centrala. Syftet med denna ansats är att synliggöra både den position forskaren ”talar” frånoch den konkreta situationsom forskningen är relaterad till. Forskarblicken kan inte antas vara placerad utanför, eller anses fri från det forskningen behandlar. Blicken kommer alltid någonstans ifrånoch är dessutom kopplad till den specifika situationen. Seendet är förkroppsligat och erfarenhetsbaserat.
Detta är enkelt att säga och att sympatisera med men hur överförs tanken till konkret etnologisk forskning? När etnologer talar om vikten av reflexivitet är det oftast i ordets bredaste bestämning där allt från självbiografiska redogörelser till konsekvent prövande av alternativa tolkningar har använts. Elsbeth Probyn (1993) varnar dock för att allt för oreflekterat använda sina egna erfarenheter som intäkt för den vetenskapliga textens anspråk på giltighet. Forskarauktoritet kan mycket väl dölja mer än det visar. Eftersom ALLT inte kan redogöras för kommer ändå något att utelämnas. Hur öppen den reflexiva redogörelsen än är kommer den alltid att bära på vita fläckar av dold mening. Probyn menar att erfarenhet inte kan vara något unikt personligt, att erfarenheten aldrig kan skiljas från tolkningen av den samma. Jag menar dock (eller vill åtminstone tro) att det går och är meningsfullt att använda resonemang kring personlig erfarenhet för att beskriva en ”verklighet”. Svårigheten ligger i att hitta en nivå för den reflexiva medvetenheten. Till forskningen hör dock tankar om vilka relationer som givit upphov till just den beskrivna verkligheten. Probyn hävdar att forskaren måste göra sig medveten om, och även visa hur hans, eller hennes, utgångspunkter och slutsatser är könade, vilket är ett annat sätt att uttrycka Haraways tanke om att se världen annorlunda och på andra sätt än den vite (vetenskaps)mannen gjort (Haraway 1991:191).
För min del handlar den reflexiva ansatsen om att balansera på gränsen mellan det personliga och det privata. Det är en vansklig skiljelinje och vad som kan anses vara relevant är långt ifrån självklart. Har det faktum att jag tidvis mobbades i skolan någon (forsknings)relevans? Ska jag resonera kring, eller redogöra för mina känslor när jag tvingades sitta i lastbilar där förarna gjorde olagliga saker? Hur vet jag att det faktiskt var som jag tror, att min egenskap av man medförde förväntningar på vad informanterna visade och berättade? Min utgångspunkt är att vem som forskar har betydelse och därför väljer jag att resonera explicit kring det faktum att skolårens upplevelser fortfarande påverkar mig (och min forskning). Jag kan sällan koppla bort självreflexiviteten och den hyperkänsliga uppfattningsförmågan för nyanser i omgivningens tal till och förhållande gentemot mig. Denna (ibland ganska påfrestande) egenskap, kombinerat med klassresenärens dåliga självförtroende som medfört svårigheter med att inta en bestämd egen åsikt har dock kunnat vändas till en fördel under mina etnologiska fältarbeten (även om motsatsen många gånger gäller i privatlivet). Jag anser mig vara en bra fältarbetare men det gör mig inte nödvändigtvis till en bra forskare och frågan är hur relevant en redogörelse över ovanstående tankar är för bedömningen av mina tolkningar, vad resonemangen tillför analysen. Jag har inget riktigt svar på den frågan och vet ännu inte riktigt hur jag ska göra. Svårigheten är framförallt var jag ska dra gränsen. Vissa delar av det personliga/privata har relevans, men vad, hur mycket och varför? Praktiska erfarenheter och personliga upplevelser kan i de sociala situationer som den fältarbetande etnologen hamnar i oftast användas konstruktivt för att samla material. Det ett faktum att en fältarbetande etnolog använder sig själv i hög grad som ett verktyg under materialinsamlingen och själv är med och skapar sitt material.
Mina reflexiva ambitioner handlar således både om att, öppet och ärligt, redogöra för sådant jag tror, och kan tänka mig, har påverkat forskningsprocessen, och att löpande presentera alternativa tolkningar och resonemang för att motverka tendenser till fastlåsning, tillslutning och presentation av skenbar logik.
Ett problem för etnologer och antropologer är närheten till dem man forskar om. Ett av citaten från mitt fältarbete kan få illustrera hur kön, kontext och respekt för den akademiska världen kan påverka vad som sägs och hur problematiskt det kan vara att tolka ett material som man själv är med och skapar.
Mina reflexiva ansatser handlar om att presentera en väl genomlyst forskningsprocess, att inte låsa fast informanterna och att redogöra (så gott det går) för ”allt” som jag anser och tror kan ha påverkat min forskning. Därmed inte sagt att det blir en ”sannare” redogörelse för åkerinäringen, men kritiken riktas i högre grad mot mig som forskare och mindre mot mina ”oskyldiga” informanter och det är kanske den viktigaste poängen med min reflexiva ansats.
FÖRKLARA/FÖRSTÅ
När jag började skriva på avhandlingen var jag fast övertygad om att jag ägnade mig åt att förstå lastbilsförarna. Men med tiden har detta förhållningssätt allt mer kommit att ifrågasättas av mig själv. Idag laborerar jag mer med orden tolkning, eller perspektiv där jag tidigare skrivit förståelse. Samtidigt var det just förstå som var mitt personliga mål under fältarbetet. Jag menar dock att det är skillnad på att förstå, och att göra anspråk på att förmedla förståelse. Mitt förståelsebegrepp handlar därför i första hand om att vara empatisk och inkännande respektfull gentemot informanterna, under fältarbetet. Men sedan när jag skriver om det jag förstått, när jag tolkar intrycken och analyserar materialet, ser jag det som min plikt att själv ta ansvar för tolkningarna och det gör jag genom att hävda att det är mina tolkningar och mina val av perspektiv som styr vad jag kommer fram till.
Här finns anledning att diskutera det som i ”koreografiboken” (Hallberg 2001:94ff) benämns etnologins underdogperspektiv. Att forska om folket, det lokala, vardagliga, det lilla och att som forskare inte ställa sig över och betrakta objektet ovanifrån. Ricoeur kritiserar detta förhållningssätt när det används för att skapa förståelse för ”den andre”. Om man som forskare ser sig som tolk, eller ambassadör för dem man undersöker blir detta problematiskt, men jag menar att jag kan komma förbi det genom att inte göra anspråk på att förmedla någon förståelse. Jag ser mig inte som tolk för lastbilschaufförerna och det ska tydligt framgå under läsningen vem det är som gör tolkningarna och i vilket syfte analyserna presenteras. Jag har gör inga anspråk på att förmedla någon förståelse för chaufförerna. Även om jag tycker mig förstå dem…
Vetenskapshistorikern Donna Haraway har lanserat begreppet cyborg som metafor för ett feministiskt vetenskapskritiskt förhållningssätt som jag sympatiserar med och som jag tänker mig ska genomsyra min studie av transportnäringen. Haraway skriver att, ”det finns inget behov hos cyborger att skapa någon totalitetsteori, men å andra sidan har de intim erfarenhet av gränsdragningar, av uppbyggandet och raserandet av gränser” (Haraway 1999:152) och Sten O Karlsson som skrivit en introduktion till Haraway på svenska får närmare förklara vad det kan innebära att som humanistisk forskare inta ett cyborgperspektiv.
Att vara cyborg innebär dels att, som coyoten, befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner dels att utifrån denna nomadiska situation lära sig läsa den nya postmoderna och högteknologiska världsordningen på ett radikalt nytt sätt. Vi måste då göra upp med västerlandets ”fallogocentrism” – vetenskapsmannens ensidiga dyrkan av det logiska förnuftet som får verkligheten att bestå av väl avgränsade och oförenliga ”vi-dom andra”-motsatser. (Karlsson 1996:237)Denna position tilltalar mig eftersom den visar på möjligheter att förena de ibland disparata teoretiker som inspirerat mig under arbetet men som inom ramen för en ”konventionell” vetenskapssyn kanske anses oförenliga. Haraway ger mig också argument för att explicit föra in politiken i forskningen. Cyborgtänkandet är nu inte något totalt främmande eller revolutionerande för etnologer. Inom ämnet finns en lång tradition av att arbeta eklektiskt vilket på många sätt kan sägas sammanfalla med vad Haraway talar om. Att arbeta med ”rörligt sökarjus” har varit etnologins signum sedan åtminstone slutet av 1960-talet. Det handlar om en medvetenhet om att de perspektiv vi intar, eller framställningsmetoderna vi väljer, får betydelse för studiens slutsatser och resultat.
Søren Kjørup (1999) presenterar i boken: Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, ett förhållningssätt till vetenskapande som på många sätt, som jag förstår det, stämmer överens med ovanstående tankar. Kjørup för fram en Retorisk-pragmatisk-situationism som ett rimligt humanistiskt vetenskapsideal vilket jag tagit till mig med tacksamhet. I min tolkning av Kjørups utgångspunkter blir det retoriska mina politiska visioner med avhandlingen: att verka för ökad jämställdhet. Det pragmatiska tilltalar mig eftersom det viktigaste för mig är att nå ut med vad jag kommit fram till. Hur budskapet kommuniceras, eller om framställningen är öppen och oavslutad eller saknar teoretisk stringens är av underordnad betydelse. Situationismen betonar ytterligare den kommunikativa ansatsen. Att starta en diskussion som i förlängningen kan leda till någon form av förändring inom det fält jag skriver om (åkerinäringen) anser jag vara min forsknings viktigaste mål.
KULTURBEGREPPET
Liksom många etnologer idag har jag övergivit kulturbegreppet som analytiskt redskap. Perspektivet på transportnäringen är dock fortfarande i hög grad kulturellt, men det som analyseras är snarare kulturella uttryck och sociala relationer bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik, eller som Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver ”en analytisk infallsvinkel på kommunikativt handlande” (2001:12). Transportnäringen betraktas dock inte som någon avgränsad kultur, men samtidigt uppvisar flertalet av de individuella förarna många likheter i sättet att resonera och organisera sin vardag och detta skulle mycket väl kunna analyseras som en kultur. Orsaken till att jag valt att inte skriva om åkerinäringen som en ”traditionell” kultur är att jag inte vill riskera att förarna låses fast av min tolkning. Jag vill inte producera ytterligare en stereotyp om lastbilsförare.
Ett sätt att komma förbi detta är att arbeta med ett öppet, infinit kulturbegrepp och att ständigt låta analysen växla mellan det som förenar och det som skiljer förarna åt. En annan väg är att låta det rörliga sökarljuset leta efter paradoxer och ambivalens hos förarna som lever inom och av yrket. Mansdominansen inom näringen (som jag vill verka för att bryta) är en tydlig homogen tendens som förenar förarna och samma gäller deras klassbakgrund. Men på individnivån finns naturligtvis mycket som går på tvärs mot den ”kultur” som först möter ögat. Problemet är delikat. Kultur är ett begrepp som är lätt att ta till sig, men det finns gott om fallgropar om man inte är försiktig.
FORSKNINGENS POLITISKA VISION
Avhandlingens uttalade mål är alltså att ifrågasätta alla entydiga bilder av lastbilsförare och framställningen är därför koncentrerad till de paradoxer materialet rymmer och den ambivalens enskilda förare uttrycker när yrkesidealet levs. Härigenom anser jag mig kunna visa på tillvarons kontingenta karaktär, vilket givetvis är ett val jag gjort. Jag väljer, med Rorty (1997) att utgå från att verkligheten är kontingent – möjlig men inte nödvändig. Det är så jag angriper ”problemet” att det (så gott som) bara är män som kör lastbil. Nuvarande tillstånd är ingen ”naturlag”, bibehållandet av mansdominansen sker med hjälp av en rad mer eller mindre medvetna strategier, både diskursiva och praktiskt vardagliga och jag avser att i avhandlingen symboliskt dekonstruera nuvarande förhållanden inom åkerinäringen. Framförallt önskar jag leverera argument till den som inifrån vill verka för förändring och jag vill egentligen inte peka ut någon annan förändringsriktning än ökad jämställdhet. Detta eftersom jag i så fall riskerar att skriva enskilda förare på näsan.
Donna Haraway för fram en metfor rörande detta som jag anser värd att ta på allvar, Visionen. Hon vill återuppliva den visionära vetenskapen. Här handlar det dock inte om visioner konstruerade från en allseende, icke-positionerad position, visioner som uttalas från en position där visionären ser allt utan att själv bli sedd. Haraways visionära epistemologi handlar om rätten, och förmågan att se världen annorlunda än den, som hon menar, rådande vita, manliga vetenskapen. Hennes feministiska vetenskapliga vision är att inte sträva efter allsmäktighet, eller odödlighet. Haraway menar istället att vi måste erkänna att världen bara kan förstås i sina delar, och utifrån lokala utgångspunkter.
Jag argumenterar för lokaliseringens, positioneringens, situeringens politik och epistemologi, där delvishet och inte universalitet är en förutsättning för att rationella kunskapsanspråk skall få gehör. Dessa utgörs av påståenden om människors liv, om att se utifrån en kropp, alltid en sammansatt, motsägelsefull, strukturerande och strukturerad kropp som är motsatsen till perspektiv uppifrån, från ingenstans, och till förenkling. Bara gudatricket är förbjudet. (Haraway 1991).Invändningar mot mina utgångspunkter, slutsatser och perspektiv kan resas och är också något jag välkomnar, det visar att den process jag vill verka för är i rörelse.
REFLEXIVITET
Mats Beronius (1991) är en annan teoretiker som påverkat mitt tänkande och mina val av perspektiv samt hur texten presenteras. Jag använder honom för att visa vilken väg jag valt för att komma tillrätta med ”objektivitetsproblemet” i forskningen och för att uppnå det Haraway talar om.
Det finns ingen objektivitet i den meningen att vi skulle kunna utesluta oss själva ur bilden. Vi är ofrånkomligen en del av det vi studerar. Hur vi kommer att erfara vårt studieobjekt är därför beroende av vad vi gör när vi studerar det, hur vi gör det. Kunskapen är beroende av det perspektiv vi intar. (Beronius 1991:22).Citatet användes för att peka på att jag betraktar beskrivningarna från fältarbetet och citaten från informanterna som något socialt skapatgenom interaktion mellan mig och informanterna, inom en bestämd kontext, och vid ett givet tillfälle. Samma gäller för övrigt även tolkningen av empirin som utförts i interaktion med mina kollegor i mitt specifika vetenskapliga sammanhang. Medvetenhet om och resonemang kring detta brukar sammanfattas med begreppet reflexivitet. Och som vetenskaplig ”skolbildning” har perspektivet sin upprinnelse och tidigaste förespråkare inom antropologin (Ehn & Klein 1994).
Definitionen av begreppet reflexivitet är dock inte på något sätt entydig. Norman K. Denzin beskriver till exempel sex olika reflexiva ”stilar” (1997:217ff) som dock inte direkt går att skilja åt. Antropologen George E. Marcus förespråkar en reflexiv skrivart som han benämner ”messy text” (Marcus 1994/1997:181) och som är en text som är medveten om sin egen narrativitet, hur ”verkligheten” är konstruerad, och framförallt att allt skrivande är en form av fastlåsande. Marcus anför tre skäl till varför han förespråkar denna form av etnografisk framställning. För det första blir det möjligt att ta hänsyn till den process av globalisering som påverkar i princip alla människor på jorden idag. Genom korsvis kulturellt utbyte går det inte längre (om det någonsin gått) att tala om ursprungliga ”genuina” kulturer. Marcus andra skäl att skriva reflexivt är att strategin gör det möjligt att skriva om ett avgränsat (antropologiskt)ämne, utan att för den skull göra anspråk på att beskriva en fullständigt genomlyst totalitet som i själva verket kommer från den egna forskningsprocessen. Slutligen nämner Marcus att texten genom sin medvetet oavslutade och öppna karaktär inbjuder till kritisk diskussion, alternativa tolkningar och reaktioner från läsaren. Marcus är, precis som Denzin, av åsikten att reflexivitet är en oundviklig del av all textproduktion och språkanvändning (ibid:190). Frågan är således inte om man ska vara reflexiv, utan hur man ska hantera reflexiviteten forskningsstrategiskt i förhållande till sina teoretiska, intellektuella och politiska syften.
Jag tolkar Marcus position som ett hyllande av den feministiskt reflexiva ansats som Donna Harraway förespråkar och där begreppen ”situated knowledge” och positionering (1991) är centrala. Syftet med denna ansats är att synliggöra både den position forskaren ”talar” frånoch den konkreta situationsom forskningen är relaterad till. Forskarblicken kan inte antas vara placerad utanför, eller anses fri från det forskningen behandlar. Blicken kommer alltid någonstans ifrånoch är dessutom kopplad till den specifika situationen. Seendet är förkroppsligat och erfarenhetsbaserat.
Detta är enkelt att säga och att sympatisera med men hur överförs tanken till konkret etnologisk forskning? När etnologer talar om vikten av reflexivitet är det oftast i ordets bredaste bestämning där allt från självbiografiska redogörelser till konsekvent prövande av alternativa tolkningar har använts. Elsbeth Probyn (1993) varnar dock för att allt för oreflekterat använda sina egna erfarenheter som intäkt för den vetenskapliga textens anspråk på giltighet. Forskarauktoritet kan mycket väl dölja mer än det visar. Eftersom ALLT inte kan redogöras för kommer ändå något att utelämnas. Hur öppen den reflexiva redogörelsen än är kommer den alltid att bära på vita fläckar av dold mening. Probyn menar att erfarenhet inte kan vara något unikt personligt, att erfarenheten aldrig kan skiljas från tolkningen av den samma. Jag menar dock (eller vill åtminstone tro) att det går och är meningsfullt att använda resonemang kring personlig erfarenhet för att beskriva en ”verklighet”. Svårigheten ligger i att hitta en nivå för den reflexiva medvetenheten. Till forskningen hör dock tankar om vilka relationer som givit upphov till just den beskrivna verkligheten. Probyn hävdar att forskaren måste göra sig medveten om, och även visa hur hans, eller hennes, utgångspunkter och slutsatser är könade, vilket är ett annat sätt att uttrycka Haraways tanke om att se världen annorlunda och på andra sätt än den vite (vetenskaps)mannen gjort (Haraway 1991:191).
För min del handlar den reflexiva ansatsen om att balansera på gränsen mellan det personliga och det privata. Det är en vansklig skiljelinje och vad som kan anses vara relevant är långt ifrån självklart. Har det faktum att jag tidvis mobbades i skolan någon (forsknings)relevans? Ska jag resonera kring, eller redogöra för mina känslor när jag tvingades sitta i lastbilar där förarna gjorde olagliga saker? Hur vet jag att det faktiskt var som jag tror, att min egenskap av man medförde förväntningar på vad informanterna visade och berättade? Min utgångspunkt är att vem som forskar har betydelse och därför väljer jag att resonera explicit kring det faktum att skolårens upplevelser fortfarande påverkar mig (och min forskning). Jag kan sällan koppla bort självreflexiviteten och den hyperkänsliga uppfattningsförmågan för nyanser i omgivningens tal till och förhållande gentemot mig. Denna (ibland ganska påfrestande) egenskap, kombinerat med klassresenärens dåliga självförtroende som medfört svårigheter med att inta en bestämd egen åsikt har dock kunnat vändas till en fördel under mina etnologiska fältarbeten (även om motsatsen många gånger gäller i privatlivet). Jag anser mig vara en bra fältarbetare men det gör mig inte nödvändigtvis till en bra forskare och frågan är hur relevant en redogörelse över ovanstående tankar är för bedömningen av mina tolkningar, vad resonemangen tillför analysen. Jag har inget riktigt svar på den frågan och vet ännu inte riktigt hur jag ska göra. Svårigheten är framförallt var jag ska dra gränsen. Vissa delar av det personliga/privata har relevans, men vad, hur mycket och varför? Praktiska erfarenheter och personliga upplevelser kan i de sociala situationer som den fältarbetande etnologen hamnar i oftast användas konstruktivt för att samla material. Det ett faktum att en fältarbetande etnolog använder sig själv i hög grad som ett verktyg under materialinsamlingen och själv är med och skapar sitt material.
Mina reflexiva ambitioner handlar således både om att, öppet och ärligt, redogöra för sådant jag tror, och kan tänka mig, har påverkat forskningsprocessen, och att löpande presentera alternativa tolkningar och resonemang för att motverka tendenser till fastlåsning, tillslutning och presentation av skenbar logik.
Ett problem för etnologer och antropologer är närheten till dem man forskar om. Ett av citaten från mitt fältarbete kan få illustrera hur kön, kontext och respekt för den akademiska världen kan påverka vad som sägs och hur problematiskt det kan vara att tolka ett material som man själv är med och skapar.
Det är egentligen en stor prestation som damerna gör, som är gifta med sådana djävla typer [som oss förare]. Du vet… Det går inte att det är rödstrumpefasoner. Att du ska ha tio veckor pappaledigt... Det funkar inte här. För det är... Ja, funkar, det får det ju göra, i och för sig. Men det är inget som blir gott sett – någonstans.En tolkning av citatet kan vara att det visar hur ”helig” åkerinäringens nuvarande arbetsordning är, och hur den också bygger på tillskrivet manliga värderingar, men exemplet utgör också en nyttig påminnelse om att empirin skapas i ett samspel mellan informant och intervjuare. Den tydliga vändningen i citatet tolkar jag som att jargongen mellan männen på åkeriet, i ett ”vanligt” samtal, tillåter nedlåtande åsikter om ”rödstrumpor”. Intervjun utfördes i en lokal på åkeriet som var fylld med ”manliga” attribut, och jag intog där rollen som intresserad manlig lyssnare. Frågorna kretsade kring yrket och vad det innebär att vara lastbilschaufför. Föraren var äldre än jag och han gavs fritt utrymme att resonera med sig själv utifrån sin historia inom yrket. Jag visade ett okritiskt intresse för hans berättelse, och genom att jag i egenskap av man inte avvek nämnvärt från kontexten fick detkansketill följd att informanten kom att glida in i en yrkesjargong. Min tolkning är hur som helst att han mitt i meningen kommer till insikt om att uttalandet om rödstrumpefasoner inte är okontroversiellt utanför åkerivärlden. Vad informanten då säger är, att om en förare skulle komma på idén att ta ut pappaledighet måste detta ordnas, så långt kan (och måste) man sträcka sig, men det är inte möjligt för den som vill skaffa sig anseende som lastbilschaufför och som vill bli accepterad inom lastbilsförargemenskapen.
Mina reflexiva ansatser handlar om att presentera en väl genomlyst forskningsprocess, att inte låsa fast informanterna och att redogöra (så gott det går) för ”allt” som jag anser och tror kan ha påverkat min forskning. Därmed inte sagt att det blir en ”sannare” redogörelse för åkerinäringen, men kritiken riktas i högre grad mot mig som forskare och mindre mot mina ”oskyldiga” informanter och det är kanske den viktigaste poängen med min reflexiva ansats.
FÖRKLARA/FÖRSTÅ
När jag började skriva på avhandlingen var jag fast övertygad om att jag ägnade mig åt att förstå lastbilsförarna. Men med tiden har detta förhållningssätt allt mer kommit att ifrågasättas av mig själv. Idag laborerar jag mer med orden tolkning, eller perspektiv där jag tidigare skrivit förståelse. Samtidigt var det just förstå som var mitt personliga mål under fältarbetet. Jag menar dock att det är skillnad på att förstå, och att göra anspråk på att förmedla förståelse. Mitt förståelsebegrepp handlar därför i första hand om att vara empatisk och inkännande respektfull gentemot informanterna, under fältarbetet. Men sedan när jag skriver om det jag förstått, när jag tolkar intrycken och analyserar materialet, ser jag det som min plikt att själv ta ansvar för tolkningarna och det gör jag genom att hävda att det är mina tolkningar och mina val av perspektiv som styr vad jag kommer fram till.
Här finns anledning att diskutera det som i ”koreografiboken” (Hallberg 2001:94ff) benämns etnologins underdogperspektiv. Att forska om folket, det lokala, vardagliga, det lilla och att som forskare inte ställa sig över och betrakta objektet ovanifrån. Ricoeur kritiserar detta förhållningssätt när det används för att skapa förståelse för ”den andre”. Om man som forskare ser sig som tolk, eller ambassadör för dem man undersöker blir detta problematiskt, men jag menar att jag kan komma förbi det genom att inte göra anspråk på att förmedla någon förståelse. Jag ser mig inte som tolk för lastbilschaufförerna och det ska tydligt framgå under läsningen vem det är som gör tolkningarna och i vilket syfte analyserna presenteras. Jag har gör inga anspråk på att förmedla någon förståelse för chaufförerna. Även om jag tycker mig förstå dem…
TEORI/EMPIRI
Mitt förhållande till teori är att det ska vara ett verktyg. Problemet för mig är mitt ”passionerade” förhållande till den etnologiska metoden som kan anses överfödig inom ramen för mina poststrukturalistiska utgångspunkter.
Här finner jag Kjørups avslutande argumentation i boken Människovetenskaperna befriande och hoppfull. Kjørup menar att det egentligen inte finns några postmoderna tänkare, i termens strikta mening, där ingen avgörande skillnad görs mellan illusion och verklighet. En sådan inställning går varken att hävda eller efterleva utan att motsäga sig själv, menar Kjørup. Den som inte tror att det finns någon verklighet, eller som hävdar avsaknaden av alla sanningar, borde få svårt att motivera sig själv att fortsätta skriva eftersom det i grunden blir meningslöst. Men Kjørups retorisk-pragmatiska-situationism, som inte utgår från någon absolut evig sanning eller verklighetsuppfattning är inte en ”ny” stor berättelse om hur det är, avpassad för vår tid, utan snarare en allmän insikt om att så alltid varit fallet. På sidan 349 skriver Kjørup om hur det situationistiska tänkandet handlar om att synliggöra hur vårt tänkande är genomsyrat av teori och hur mycket av det vetenskapliga arbetet som förmedlas och påverkas av den ”tysta kunskap” som inte går att läsa sig till, utan som måste läras in på andra sätt. Här kan jag inte hjälpa att tänka på: Den etnologiska blicken, det etnologiska hantverket, vilket skulle kunna betraktas som ontologiska teorier (jag vet att det är en dåligt underbyggd tanke). Etnologernas ”självklara” för-givet-tagande om att forskaren besitter tillräckligt med social kompetens för att kunna hantera den nödvändiga relationen till informanterna är en kunskap som inte lärs ut konkret på de olika institutionerna utan måste finnas där sedan förut, eller tillägnas under arbetets gång. Kanske man skulle kunna säga att etnologin inte är så teorifattig som ofta hävdats, att etnologer är omedvetna om den teoretiska dimensionen som finns inom ämnet…
Men varför ska man fältarbeta, finns det anledning att fråga, om man utgår från ett strikt postmodernt tänkande där texten premieras. Ett argument skulle kunna vara att vetenskap för att generera meningsfull ”kunskap” kräver ett visst mått av lidelse och djupt engagemang. För den som älskar att upptäcka nya miljöer och som finner tillfredställelse i att samverka med andra människor blir det etnologiska fältarbetet ett sätt att föra in passionen i forskningen. Detta är nu inget som passar alla, men poängen som jag ser det med det postmoderna ”tillståndet” är ju att inget kunskapsanspråk anses kunna hävda prioritet över något annat. Det handlar således inte om något annat än att välja metod efter personlighet. Med utgångspunkt i ovanstående anser jag att det borde kunna finnas utrymme för inställningen till forskning som ett äventyr. Om fältarbetet inte anses vara en metod för att söka sanningen borde det finns utrymme för tänkandet, även inom en postfilosofisk tankevärld. Om det kan generera en intressant analys som talat till människor och som kan visa på andra förståelser av världen då har det relevans, menar jag.
TANKAR OM AKTANTEN DATORN
Etnologi är en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras. Avslutningsvis finns anledning att reflektera något över hur det egna tänkandet påverkas av själva skrivakten. Hur mycket av analyserna skapas i datorn och hur ser kopplingen ut mellan texten och empirin? Avhandlingsprojektet tar fyra år att genomföra och den empiri som samlades in under början av projektet har några år på nacken och blicken som den betraktas med är (om den vetenskapliga skolningen fungerat) annorlunda än den som först ”såg” materialet. Detta medför att det är två olika medvetanden som samlar in och som analyserar materialet. På grund av språkliga orsaker kommer beskrivningarna från fältarbetet att modifieras med tiden.
Detta behöver naturligtvis inte vara ett problem, åtminstone inte inom ramen för en retorisk-pragmatiska-situationist som utgår från att varje utsaga om världen är ett led i en diskussion, att kunskap inte är något individuellt utan något socialt och kulturellt, oavslutat och ständigt föränderligt. En invändningsfri vetenskap som har som mål att slå fast eviga sanningar befrämjar inte det goda samtalet till vilket jag överlämnar mina tankar, analyser och resonemang för att det indirekt ska kunna leda till den förändring av samhället som jag vill medverka till med mitt vetenskapande.
LITTERATUR
Beronius, Mats. 1991. Genealogi och sociologi. Nietzsche, Foucault och den sociala analysen. Kungshult: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.
Ehn, Billy & Löfgren, Orvar. 2001. Kulturanalyser. Malmö: Gleerups.
Hallberg, Margareta. 2001. Etnologisk koreografi. Att följa ett ämne i rörelse. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.
Haraway, Donna. 1991. Simians, Cyborgs, and Women. The reinvention of nature. New York: Routledge.
Haraway, Donna. 1999. ”Ett manifest för Cyborger. Vetenskap, teknologi och socialistisk feminism under 1980-talet”. I Johansson, Thomas. Sernhede, Ove. Trondman Mats (red). Samtidskultur. Karaoke, karnevaler och kulturella koder. Nora: Nya Doxa.
Kjørup, Søren. 1999. Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.
Marcus, Georg E. 1998. Ethnography through Thick & Thin. Princeton: Princeton University Press.
Probyn, Elsbeth. 1993. Sexing the self. Gendered Positions in Cultural Studies. London, New York: Routledge.
Rorty, Richard. 1997. Kontingens, ironi och solidaritet. Lund: Studentlitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar