torsdag 26 september 2019

När nätverksbyggande blir en strategi

Få företeelser gör mig så illa till mods som nätverkande. Jag har ingen aning om jag är bra på det eller inte, för det kryper i mig bara att tänka på att jag skulle höra av mig till någon eller hålla kontakten med någon bara för att bygga ett nätverk av människor kring som jag sedan kan dra nytta av. Jag finner det djupt problematiskt att sociala relationer blir ett slags ekonomi, att människor reduceras till nyttiga eller onyttiga verktyg för mig. Om många tänker och agerar så i relation till varandra får vi ett ytligt samhälle där det är viktigare vilka man ”känner” än vad man, vill, vet och tänker. Om mellanmänskliga relationer uppfattas som ett kapital kommer det sättet att tänka att påverka synen på andra. Vi får ett cyniskt samhälle där snart sagt allt handlar om, "vad får jag för pengarna", alternativt: What's in it for me?

Jag har inte särskilt många nära vänner och det kan jag se som en brist, men jag känner samtidigt mig själv och vet hur jag fungerar. Jag har de vänner jag förtjänar och orkar hålla kontakten med. Det sociala tär på mig, även umgänget med dem jag känner som mest. Jag har några få verkliga vänner som känner mig, förstår mig och som är lojala, och det är jag oändligt tacksam för. Jag skulle aldrig fixa att umgås med ytliga bekanta som glömmer vem jag är om vi inte ses ofta. Verkliga vänner behöver inte upprätthålla kontakten med varandra. När de ses fortsätter relationen där den avbröts förra gången de sågs genom att tråden plockas upp igen. Verkliga vänner ger inte varandra dåligt samvete för att de inte hör av sig. Går det tid mellan gångerna är det bådas ansvar, och förståelsen för det är ömsesidig. Verkliga vänner förstår varandra och är tacksamma för att finnas i varandras liv.

Det finns en hållbarhetsaspekt av detta också. Inte minst i högskolevärlden är det prestigefyllt att kunna visa upp många kontakter med universitet över hela jorden; kontakter som knyts för kontakternas skull och som underhålls genom att skicka delegationer mellan som undertecknar letters of intent. Forskning är som verklig vänskap; de som passar ihop och kan utveckla verklig kunskap tillsammans hittar varandra och håller kontakten ömsesidigt och med kunskapen som huvudsakliga syfte, inte för att konkurrera om vem som kan visa upp störst nätverk. Liksom verkliga vänner behöver forskare som arbetar tillsammans för kunskapens skull inte ses för att upprätthålla kontakten, se ses för att det finns ett ömsesidigt behov av det.

Det finns en gräns både för människor och organisationer för hur många relationer man kan upprätthålla, och överskrids denna gräns går det ut över kvaliteten i relationen. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kanske det inte spelar så stor roll, men om mellanmänskliga relationer införlivas i den globala ekonomin finns en uppenbar risk att unikt mänskliga kvaliteter sugs ut och offras på samma sätt som miljön, andra djurarter och människor som tvingats på flykt eller är fattiga.

Låter tankarna vandra och tänker vidare på detta med relationer. Igår presenterade skolverket förslaget om att antiken ska styrkas från historieundervisningen i skolan. Timmarna räcker inte säger man, och offrar alltså utan eftertanke relationen med med de gamla grekerna och den kultur som utgör mänsklighetens och det moderna samhällets vagga för att värna en ohållbar kvartalsekonomi.

Människa blir man tillsammans brukar jag säga och utan relationer klarar sig igen, men det spelar roll vilken typ av relationer man odlar. Man blir som man umgås, är ett gammalt talesätt som rymmer klokskap. Vill man växa som människa är det inte storleken på nätverket som räknas utan kvaliteten i relationerna man engagerar sig i. Är relationerna ytliga blir det svårt att utvecklas som människa. För homo economicus som bara räknar kronor och ören och som ser andra som ekonomiska resurser är det kanske inga problem, men ekonomin är en hänsynslös kraft som människan evolutionärt sett inte är skapad för att hantera och därför förfärande lätt blir ett offer för.

Tänker på det faktum att Greta Thunberg är autistisk. Kanske är det ingen slump att just hon ser klarare än världens ledare, och bryr sig mer än de flesta om vart vi är på väg. Hon har den unika förmågan att fokusera och tar inga sociala hänsyn när hon ber oss lyssna på världens klimatforskare, som varnar mänskligheten för sig själv. Hon är sjuk säger vissa, men autism är ingen sjukdom, det är en mänsklig egenskap, en neuropsykiatrisk diagnos som liksom adhd ingår i den mångfald av manifestationer som det mänskliga genomet uppvisar och som idag av ekonomiska skäl smalnas av allt mer. Hon visar vägen för miljoner, men reser inte världen över för att knyta nya sociala band utan för att påtala det ohållbara i vårt sätt att leva och tänka idag.

Om det som är bra för ekonomin inte är bra för människan och livet på jorden måste man välja vad man ska prioritera. Och vi vet att dagens prioriteringar är ohållbara, så vad väntar vi på?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Dina tankar på bloggen skulle nog vara ett utmärkt bidrag på nya Kvartal kultur. Se här:

"Vi kommer att sträva efter att anlita skribenter som försöker nå sanningen, som de uppfattar den, och som uttrycker sina ärliga subjektiva känslor bortom positioneringens tyckonomi..."

"Vi tror på K-ordet i betydelsen andlig odling och strävar efter en journalistik som vidgar vyerna snarare än att blicka mot den egna naveln."

https://kvartal.se/artiklar/hur-tanker-kvartal-kultur/

/Eva

Eddy sa...

Jag har faktiskt tänkt på Kvartal, men det har inte blivit av. Så tack Eva, detta var kanske just vad jag behövde för att få ändan ur vagnen.