Tentamen är uppdelad enligt följande disposition: Först presenteras min läsning av Latour, Hales, Haraway och Merleau-Ponty, vars gemensamma nämnare kan sägas vara att de samtliga diskuterar och experimenterar med olika konsekvenser av vetenskapliga perspektiv (här kan man säga att jag knyter an till förra tentan). Det är också det ämne jag finner mest intressant gällande teori, hur vårt tänkande och våra utgångspunkter styr vårt seende och därmed undersökningarnas resultat. Valet av perspektiv betyder obönhörligen att vissa aspekter försvinner ur sikte och att andra betonas. Avslutningsvis redovisas John R Searle vilken jag betraktar som en mer ontologiskt inriktad bok. Han diskuterar verkligheten (utan citationstecken) på ett förtroendeingivande och som jag tror användbart sätt. De förra utgår (med undantag möjligen av Merleau-Ponty) snarare från att vi inte kan veta något om hur verkligheten är beskaffad.
Posthumanism
Katherine Hayles undersöker i sin bok begreppet posthumanism, vilket är ett alternativt sätt att se på människan, ett perspektiv. Inga anspråk på sanningar utfästs, det handlar om att betrakta människan och vetenskapen utifrån ett annorlunda perspektiv, att fokusera andra saker än det vi vanligtvis tänker på och att lyfta in vissa grenar av vissa vetenskaper i diskussionen. Centrala nyckelord i boken är: Information, kropp/förkroppsligande, gränser och AI/AL (artificiell intelligens, artificiellt liv).Frågan, hur vi blev posthumana, besvaras med hjälp av tre ”berättelser”. Först en undersökning av hur information, framförallt i och med internet, förlorade sin förkroppsligade status. Information har idag på många sätt utvecklats till att bli fristående entiteter, Hayles hänvisar till exempel till HUGO-projektet (kartläggningen av det mänskliga genomet). Nästa berättelse utgörs dels av en presentation av den litterära genre där cyborgen – maskinmänniskan – uppstod, dels av en genomgång av olika föreställningar om artificiell intelligens. Den tredje berättelsen är påverkad av och involverad i utvecklingen av de två första, den handlar om hur det mänskliga subjektet transformerades till det posthumana. Boken är ingen stridsskrift som försöker ställa våra vardagliga föreställningar på ända. Det är snarare en mycket sansad diskussion om saker som ganska okontroversiellt går att betrakta som fakta och hur detta har påverkat oss nutida människor.
Boken avslutas med följande frågor som läsaren lämnas att fundera över: När människan möter det posthumana subjektet utmynnar mötet i något positivt, eller något negativt? Kommer det posthumana subjektet att bevara sådana värden som vi håller högt, eller kommer det liberala humanistiska subjektet att utplånas? Kommer sådana begrepp som fri vilja och individuell suveränitet vara möjligt och realistiskt i en posthuman framtid? Kommer vi att känna igen oss själva efter transformationen? Svaren på dessa frågor, menar författaren, kommer emellertid varken att levereras i litterära böcker, eller vetenskapliga. De kommer att skapas i och genom interaktion mellan människor – som kämpar för att skapa ett (framtida) samhälle där de även i fortsättningen kan överleva, fortsätta finna mening i sina egna och deras barns liv – och sådana intelligenta maskiner som redan finns idag och de som kommer att utvecklas i framtiden. Utgångspunkten är att vare sig vi vill det eller ej är det en realitet för den moderna människan att vi dagligen och stundligen interagerar med intelligenta maskiner som skapats av oss.
Boken är omtumlande på många vis, men aldrig på ett sätt som gör att jag finner den kontroversiell. Det kan tyckas som om samhället står inför en revolution, men som Hayles säger, ”Human mind without human body is not human mind”. Samhället må förändras men det mänskliga subjektet kommer att bestå. Sådana konstaterande gör att jag tar henne på allvar. Frågan för Hayles är inte om vi ska bli posthumana. Hon menar att det är vi redan, dessutom i fler än en bemärkelse. Hon påpekar till exempel att Donna Haraway visat att cirka 10 procent av den amerikanska befolkningen redan är cyborger i en teknisk bemärkelse (människor med pacemakers och andra proteser inopererade i sina kroppar)samt att en mycket högre procentandel människor arbetar tillsammans med och är direkt beroende av elektronik (till exempel författaren med sin dator och tangentbord samt kirurgen som använder fiberoptik och elektroniska mikroskop). Detta menar Hayles är bara början på en utveckling som ingen kan förutse eller stoppa. Hon utgår dock ifrån att den kommer att förändra vår syn på identitet och leda till en ny subjektivitet.
Det jag finner mest spännande i Hayles ansats är hennes diskussion om embodiment. När väl det mänskliga genomet är kartlagt kan en central aspekt av människan sägas vara förkroppsligad som information. Lite utmanande ställer Hayles frågan – vad säger att DNA-informationen måste bindas vid en mänsklig organism och var går egentligen gränsen för den mänskliga kroppen? Den blinde människa som erhåller viktig information om världen genom sin blindkäpp, är det alldeles uppenbart att den INTE hör till hans/hennes kropp? Hur ska man se på hörapparater och glasögon, är dessa en del av bärarens kropp? Vad som utifrån ett sådant perspektiv skiljer oss från maskiner med artificiell intelligens är graden av komplexitet och agentskap. Begreppet information är viktigt i sammanhanget. Vad är det? Diskussionen i boken pendlar mellan att ta fasta på meningen, betydelsen av informationen (tolkning och perspektiv), och information som antingen ett mönster eller ett resultat av slumpen. En annan central diskussion för Hayles kommer från kvantmekaniken där man visat att vissa av observationsresultaten är beroende av observatören (hon nämner också konstteorins tes att betydelsen finns i betraktarens öga). Var går då gränsen mellan människan och hennes omgivning? Boken diskuterar utifrån ovanstående utgångspunkter förutsättningarna för ett samhälle som består av både människor och intelligenta maskiner. Hon frågar sig vad det är som skiljer dem åt? Mitt intryck efter att ha läst boken är att det inte är uppenbart vari skillnaden ligger. Båda kan sägas vara uppbyggda av information. Människans DNA motsvaras i så fall av maskinens datorprogram.
Hayles har fått mig inse vikten av att vidga perspektivet. Om jag som etnolog enbart inriktar mig på att studera och intressera mig uteslutande för människor så må det vara hänt. Men det betyder inte att jag inte kan få intressanta och betydelsefulla kunskaper, som kan vidga min förståelse för människor, genom att studera vilken roll maskiner spelar i deras vardag. Hayles har på många sätt fått mig att tänka i nya banor även om hennes tankar kanske inte är uppenbart användbara för mig som etnolog. Inte minst därför var det mycket intressant och stimulerande att läsa nästa bok:
Bruno Latour och Artefaktens återkomst
vilken var mycket lättare att relatera till min etnologiska vardag. Latour är inte speciellt lättillgänglig. Det jag förstår av honom finner jag emellertid uppfriskande och användbart. En del av svårigheten tror jag ligger i det faktum att han utmanar min vardagliga förståelse av världen. Där jag sätter upp en gräns mellan mig som individ och min omvärld, där plockar han ogenerat in även tingen i analysen. Latour menar att, ”Det finns mer i samhället än vad samhällsvetare ser”. Vad han vill peka på och propagera för är att samhällvetarna ska betrakta ALLA aktörer som nätverk och att vi inte ska skilja på mikro- och makroaktörer (enskilda individer och kulturer). Latour hänvisar till Hobbes teorier om samhället och dennes teori om att samhället uppstod först med människans inträde i historien. Detta menar Latour är ett felaktigt påstående och visar genom studier som gjorts av babianer att samhällen existerar även utanför människans sfär. Han skriver, ”Lika mycket som vi, bygger de upp ett samhälle som är deras miljö, som tillhandahåller skydd, en uppgift, njutning, lek och där de har sin bestämmelse”.Latour vill att samhällsvetarna ska göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro. Viktigt för förståelsen av Latours tänkande är hans definition av en Aktör: ”Varje element som skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är deras eget”. Denna aktör kan vara ett mänskligt subjekt såväl som en artefakt. Han hävdar att man i analysen aldrig på förhand får göra någon distinktion mellan aktörers storlek, mellan verkligt och overkligt, mellan vad som är nödvändigt och vad som är oväsentligt eller mellan vad som är tekniskt och vad som är socialt. ”Sociologin är bara levande och produktiv när den undersöker alla föreningar med åtminstone samma djärvhet som de aktörer som utgör dem”.
Han propagerar för att samhällsvetarna inte ska begränsa sig till studier av ”det sociala”, vilket är att dela upp verkligheten i olika nivåer. Samhällsvetaren får/kan inte bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller kulturella aspekter av samhället. Han menar att vi inte får glömma att vi också försöker sälja våra idéer, att vi också söker bundsförvanter samt avgör vem vi ska tillmötesgå eller motarbeta. Latour för fram som lösning på problemet, att forskaren måste göra sig medveten om var han/hon befinner sig. Hans tankar stärker mig i tron på reflexivitet som etnologisk metod och rimligt förhållningssätt till både verkligheten och den egna texten/analysen. Hans definition av reflexivitet lyder: ”Jag använder reflexiv för att beteckna varje text som tar med i beräkningen sin egen produktion och som, genom att göra det, gör anspråk på att lösa upp de fördärvliga effekterna på läsarna av att vara alltför lite eller alltför mycket trodd”. Latour är kritisk till de flesta postmoderna teoretiker och menar att dessa ofta utgår från ett fundamentalt tankefel när de oroar sig för att deras ansatser ska uppfattas som sanningar. Latour menar att det är ett överflödigt tankeled att lägga möda på att diskutera sådana frågor. Hans enkla (och geniala) utgångspunkt är istället att den text som presenteras för en grupp läsare den läggs helt och hållet i deras händer, den lever eller dör genom det som dess läsare gör med den. Han menar att vi bör bryta ner barriären mellan vetenskap och fiktion, att reflexivitet inte ska/kan vara en metod, snarare bör den igenkännas genom sin mångfald av stilarter. Han menar att den reflexivitet vi bör sträva efter i våra redogörelser är en som förmår levandegöra världen, inte en som bygger på snåriga intellektuella tankebyggen. ”Vi måste skriva berättelser som inte utgår ifrån ett ramverk men som kommer fram till lokala och tillfälliga variationer i skala”, skriver han. Han skriver också: ”Parollen för reflexivitet är inte ”inkluderar du författaren i din studie?” utan ”Kan du leva upp till ditt löfte att inte stanna kvar inom den akademiska begränsningen?”.
Latour, såhär i essäform, är främst en inspiratör. En av artiklarna visar på ett bra sätt att använda sig av Foucaults maktbegrepp. Latour menar att man bör behandla utövandet av makt snarare som en effekt och inte som en orsak. Makt är, menar Latour, en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma. Detta sätt att förhålla sig till makt överför också Latour till sin definition av samhället (en performativ definition). Han menar att ett samhälle förverkligas genom vars och ens ansträngningar att definiera det. ”De som är mäktiga är inte de som ”håller” makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla”. Detta perspektiv på samhället, menar Latour, blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället. Hans sätt att definiera sociologi (vilket bör kunna vara användbart även inom etnologin) blir att propagera för att det ska vara studier av förbindelser. Detta synsätt gör det möjligt att belysa och analysera alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att hålla samhället samman. När Latour omsätter sina tankar i en analys av samhället kan han till exempel visa att en företagsledares makt uppnås genom en lång rad av relationer mellan människor och artefakter. För att upprätthålla sin maktposition använder sig individen av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder maskiner m.m. Samtliga av dessa understödjare av makten bör enligt Latour studeras förutsättningslöst.
Latour diskuterar också hur man kan betrakta ting/artefakter som subjekt med förmåga till agentskap. Det handlar inte om att tilldela tingen andligt liv, eller att jämställa dem med de mänskliga subjekten. Men han menar att om det samspel som tingen och människorna många gånger är inbegripna i analyseras utan att man tilldelar någon av parterna mer makt än den andre blir detta en oundviklig konsekvens. Aktanter är det begrepp Latour använder för att beteckna just sådana artefakter som genom sina centrala roller för samhället är med och påverkar verkligheten. Denna insikt har han kommit fram till delvis genom att studera andra vetenskaper med hjälp av antropologiska metoder. Förutsättningslöst har han till exempel analyserat en grupp pedologer, vilka studerar jord, jordmån och vegetation. Han kan genom att följa dem i spåren visa i hur hög grad deras instrument är med och konkret påverkar studiernas resultat, hur dessa på många sätt kan jämställas med de vetenskapsmän som drar slutsatser om jorden med hjälp av instrumenten.
Att läsa Latour har varit omtumlande, intellektuellt stimulerande och jag kommer definitivt att i framtiden bära med mig insikterna jag fått. Det jag finner mest intressant och sympatiskt med denne författare är att han inte polemiserar speciellt mycket. Han för fram sina tankar på ett övertygande sätt genom att, istället för att bevisa att andra har fel, resonera med läsaren på ett sätt som gör att man oundvikligen köper hans – vid närmare eftertanke inte speciellt kontroversiella – teser och tankar om samhället och vetenskapen.
Donna Haraway
Är en författare som skriver om inte i Latours efterföljd så åtminstone i nära relation till hans tankar. Hon intresserar sig också för vetenskapsteori, reflexivitet samt gränsen människa/teknik. Det jag tagit starkast intryck från vad gäller Haraways tänkande är dock hennes förhållningssätt till kön och vetenskaplig könspolitik.Hennes vetenskapsteoretiska arbete är en kritisk studie av det hon benämner ”The modest witness”, vilket är den neutrala kategori, den vetenskapliga subjekstsposition som försöker framställa sig själv som en osynlig betraktare av världen. Detta förhållningssätt har historiskt framförallt intagits av vetenskapsMÄN (från väst). Idealet utgår från tanken att bara den som iakttar utan att själv iakttas kan beskriva världen med bibehållen auktoritet, något som Haraway menar är nonsens. Eftersom hon utgår från att det är ett omöjligt projekt propagerar hon istället för att man bör skriva fram och visa på medvetenhet om hur all vetenskap är både situerad, bekönad och genomsyrad av politiska implikationer. Haraways motiv för detta är att kön och etnicitet genom historien har spelat en central roll i bedömningen av vetenskaplig auktoritet. Vetenskapen har därigenom underblåst den hierarkiska struktur som placerat den vite (vetenskaps)mannen från medleklassen överst. Detta förhållande menar hon kan motverkas genom ett mer reflexivt förhållningssätt.
Haraways huvudsakliga intresseområde i boken handlar om Technoscience som jag tror man kan översätta till en allmän teknikinriktad naturvetenskap. Hon undersöker hur en feministisk Technoscience skulle kunna se ut? Hennes svar handlar ganska mycket om att visa på behovet av att göra vetenskapen öppet genomlyst, att synliggöra både de som utför vetenskapen, de som formulerar problemen och vems intressen som gynnas. Genom att tvinga vetenskapsutövarna att presentera forskningsprojekt där det tydligt framgår vems intressen de utgår från och gynnar kommer det tydligt att framgå hur samhälleliga hierarkier skapas, menar Haraway. Sådana insikter kan användas för att förändra samhället. Viktigast är dock kanske att ett sådant förhållningssätt tvingar vetenskapen att ta ansvar för den kunskap som produceras. Haraways ”program” för vetenskapen handlar liksom Latours projekt om att bryta ner barriären mellan vetenskap och politik. Liksom Latour vill Haraway att vi ska sträva efter att synliggöra hela det aktörsnätverk som medverkar till att skapa dagens vetenskapligt godtagbara ”sanningar”. Så länge som idealet för vetenskapare är ”the modest witness” är detta omöjligt och den osynliga maktutövningen kan fortsätta och det motverkar arbetet för jämställdhet och mångfald.
Det låter så självklart och enkelt, men naturligtvis är det inte så lätt att förverkliga tankarna. Jag tänker emellertid fortsätta att sträva efter att försöka uppfylla Haraways förslag på förhållningssätt till det vetenskapliga hantverket och kommer att utveckla tankarna i den forskningsskiss som presenteras i form av nästa tenta.
Kroppens fenomenologi
Denna bok tog jag med på listan främst för att försöka sätta mig in i vad fenomenologi är. Ämnet har diskuterats på otaliga seminarier och det har ofta handlat om att ta avstånd från denna tradition. Men intrycket jag har fått är att det verkar finnas hur många definitioner som helst av fenomenologin och oftast kommer dessa från sådana som själva tar avstånd från forskningstraditionen. Jag ville således bilda mig en egen uppfattning genom att gå till källorna. Boken är emellertid mycket svår, kanske för att den har några år på nacken och är skriven inom den franska traditionen, dessutom utgör boken bara en liten del av Merleau-Pontys utläggning om fenomenologin. Något som har förbryllat mig är att en av Foucaults främsta inspiratörer var just Merleau-Ponty. Foucault har till exempel hämtat sitt intresse för kroppen från Merleau-Pontys fenomenologi. Jag kan inte riktigt förstå vari motsättningen finns mellan poststrukturalismen och fenomenologin. Kanske den främst ska sökas i det sätt som påstådda fenomenologer har använt tankarna från Husserl och Merleau-Ponty? Är det över huvud taget viktigt att som etnolog fördjupa sig i sådana filosofiska resonemang frågar jag mig?Jag tycker mig finna en rad paralleller mellan Latours och Merleau-Pontys tänkande. Framförallt i det att båda kan sägas vilja bryta ner barriären mellan kroppen och rummet/miljön den befinner sig i. Utan kroppen finns det inget rum för mig som människa skriver Merleau-Ponty och tar därmed in även omgivningen i analysen. Likt K. Hales verkar Merleau-Ponty kunna användas som utgångspunkt för att hävda att vad som än händer i framtiden så kommer människornas mänskliga medvetande alltid att utgå från den mänskliga kroppen, med sina möjligheter och begränsningar. Det är genom kroppen vi får tillgång till och upplever världen, oavsett vad vi tycker om det, och oavsett hur många intelligenta maskiner vi uppfinner. Kanske (men här blir jag mer osäker) det även går att hävda att hur långt vi än driver diskursresonemangen så kommer det slutligen att vara människornas kroppar som sätter gränserna för hur långt det tänkandet kan dras (jag frågar mig om inte det är just detta som Butler hävdar?).
Det vore intressant att göra tankeexperimentet att väcka Merleau-Ponty från de döda och låta honom fundera vidare kring kroppens fenomenologi i ljuset av dagens kirurgiska möjligheter att omforma den mänskliga kroppen. Jag konstaterar emellertid ganska snabbt att det fortfarande handlar om en mänsklig kropp i interaktion med sin närmaste omgivning, när den barriären upphävs (om den nu till äventyrs skulle göra det) då handlar det som sagt inte längre om ett mänskligt medvetande. Det tror jag är ett tillstånd som inte ens den mest radikala diskursteoretikern vill sträva efter.
John R Searle och Konstruktionen av den sociala verkligheten
Detta har varit en mycket spännande bok att läsa, även om jag nog inte vill hävda att jag förstått allt och förmodligen heller inte hängde med i alla svängarna. Läsningen av Searles filosofiska resonemang om den sociala verkligheten, propagerande för realismen och korrespondensteorin om sanning blev emellertid en svindlande och mycket utvecklande tankeresa.Searle kan sägas vara det snöre som knyter ihop denna tenta. Även om det inte var min tanke när jag valde litteraturen är det åtminstone så jag ser på saken nu i efterhand. Han avslutar sin bok med följande ”kärnpunkt”, ”Enligt min åsikt är den traditionella motsatsställning som vi är benägna att postulera mellan biologi och kultur lika felaktig som den traditionella motsatsställningen mellan medvetande och kropp”. Searle menar och visar med hjälp av sitt filosofiska resonemang hur ”kulturen är den form som biologin tar”, och att ”den biologiska förmågan att få någonting att symbolisera – eller betyda, eller uttrycka – någonting utöver sig självt är den grundläggande förmåga som bildar grundvalen för inte bara språket utan även för alla andra former av institutionell verklighet”.
Searles förhållningssätt till det språk som många diskursteoretiker hävdar utgör hela vår verklighet lyder, ”Vissa slags ljud eller märken räknassom ord och meningar, och vissa slags yttranden räknas som talakter”. Språket, menar han, är en institutionell struktur utan någon annan förbindelse med verkligheten än den som den tillskrivs av människorna och deras kultur. Språket ser han bara som en bland många institutionella strukturer såsom pengar, egendom, äktenskap, regeringar och universitet, som alla existerar enbart genom olika former av mänskliga överrenskommelser, vilka i sin tur inte vore möjliga utan förmågan att symbolisera.
Det är sannerligen inte lätt att följa Searl i spåren. Det handlar dock inte om att han är snårig, tvärt om, snarare är det så att hans tankar är omtumlande till sin karaktär. Jag litar på honom från första stund och hans sätt att argumentera tilltalar mig och gör mig lugn. Hans tankar har hjälpt mig att värdera sådana extrema poststrukturalister som till exempel Butler och Rorty, vilka jag bara delvis tänker använda mig av i framtiden. Jag köper helt enkelt inte deras radikala resonemang om att verkligheten inte existerar (frågan är väl i hur hög grad de hävdar detta, men ändå) och finner därför tillförsikt i Searls påpekande att realismen (Det finns en värld oberoende av vårt tänkande) och korrespondensteorin om sanning (sanning = det som stämmer överens med världen, oberoende av vårt tänkande) utgör väsentliga förutsättningar för all sund filosofi och all vetenskap. Av politiska skäl är jag emellertid benägen att hålla med Butler, och jag kan tilltalas av hennes resonemang, men när hon antyder att det inte skulle finnas NÅGON verklighet utanför språket (om det nu verkligen är vad hon gör) då förlorar jag förtroendet för henne. Här fyller alltså Searle en viktig funktion. Han räddar mina teoretiska utgångspunkter och ger mig mod och stöd att fortsätta på den inslagna banan.
Det är min förhoppning att kunna spinna vidare på dessa tankar i nästa tenta som alltså är tänkt som ett förslag till forskningsskiss för mitt postdoktorala forskningsprojekt rörande självhjälpsorganisationerna AA och Länken studerade utifrån ett könsperspektiv. Först behöver jag emellertid lite sommarledighet.
Litteratur
Haraway, Donna. 1997. Modest_Witness@Second_Millennium. FemaleMan_Meets_OncoMouse. Feminism and Technoscience. London, New York: Routledge. (271 S.)Hayles, Katherine N. 1999. How we became posthuman. Virtual bodies in cybernetics, literature, and informatics. Chicago & London: The University of Chicago Press. (291 S.)
Latour, Bruno. 1998. Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Nerenius & Santérus Förlag. (317 S.)
Merleau-Ponty, Maurice. 1997. Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos (178 S.)
Searle, John R. 1997. Konstruktionen av den sociala verkligheten. Göteborg: Daidalos (242 S.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar