Först röstar man på det parti som lovar mest, utan hänsyn tagen till rimligheten i den politik partiet säger sig vilja föra. Sedan uppstår problem. Därefter letar man orsaker och utser syndabockar, och det är alltid någon annan som bär skuld. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på detta sätt, men det gör det inte mer hållbart för det. Vi som lever idag och som har tillgång till mer kunskaper om fler områden, än någon tidigare generation borde kunna förstå bättre. Istället söker sig många till sociala nätverk för att få utlopp för sin frustration och för att driva opinion för mer av den politik som försatt oss i den situation vi nu sitter i, där klyftorna växer.
Det är inte någon ANNANS fel, det är ditt och mitt och alla andras fel att samhället vi lever i inte är mer hållbart än det är. Det är våra önskningar och vår kollektiva oförmåga att se till helheten och konsekvenserna av våra handlingar som är roten till det onda, inte ungdomsbrottslingar födda i något annat land än Sverige. Demokratin dignar under tyngden av de inneboende spänningar som vi och våra orimliga önskningar om hur det borde vara ger upphov till, och att jaga syndabockar eller söka enkla lösningar är inte lösningen utan själva problemet.
Demokratin är inte skapad för att klara av den hänsynslösa jakt på effektivitet och ekonomisk vinst som idag anses vara vägen fram. 1980 var Sverige världens mest jämlika land. Vi hade en skola i världsklass och vården led inte av underbemanning. Skattetrycket var högt, kanske för högt. Utan hänsyn tagen till omvärlden kan inget demokratiskt system överleva i längden. Det är inte bara klyftorna inom ett samhälle som är problematiska utan även klyftor mellan länder. Tiggarna som kommer till vårt land för att de tjänar mer på utsätta sig för den förnedring det innebär att sitta i ett gathörn eller utanför en affär dag efter dag än att ta en anställning i hemlandet. Den som har sitt på det torra funderar inte ens på att arbeta med asbestsanering, men den som är desperat tvingas till det. Mångfald och minskade klyftor är hållbarhetsmål av en anledning, och även om eller kanske just därför att det svider för den som är rik och har lyckats i ett system kan samhället och livet på jorden bara överleva om pengar och makt flyttas från de som har till de som inte har.
Bara för att det går att skylla på någon annan betyder inte att det är lämpligt eller hållbart, och bara för att man tycker att skatten är hög eller att hårdare straff är en lösning på problemen vi ser runtom i samhället är det inte så. Intuitionen, det sunda förnuftet eller vilka termer man nu väljer för att legitimera sin ovilja att se helheten och ta tag i komplexiteten, för att kunna fortsätta skylla på andra och utse syndabockar, kan inte jämställas med forskning. Det är inte känslan som räknas! Det spelar ingen roll hur många som väljer att rösta på populistiska partier som jagar röster genom att lova människsor vad de vill ha, istället för att söka stöd för en politik som skapar verkliga förutsättningar för att faktiskt ge människor vad de behöver.
Ska klimatkrisen kunna undvikas, demokratin räddas och kunskapssamhället värnas, krävs att fler reagerar på dumheten, kortsiktigheten och den cyniska egismen som just nu sprider sig över världen. Någonannanismen är som att kissa i byxorna för att bli varm; det är dumheten personifierad. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, det finns inte ens några garantier för att lösningarna som har potential att leda i rätt riktning fungerar. Demokratin är bräcklig och den kräver mer av de som lyckas inom ramen för den än de som kämpar i motvind. Skatt är stöld är ett uttalande som endast är giltigt i en diktatur; i en demokrati är skatt ett sätt att minska klyftorna och fördela bördan. Den som är stark och som har lyckats har ett ansvar att dela med sig, det är så demokrati fungerar. Och den som inte ställer upp på den tanken och gör vad hen kan för att bidra till det allmänna är del av problemet, aldrig lösningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar