Utbildning är inget man får eller något man gör under en begränsad tid, det är en livslång och högst komplex process. Därför är talet om att vi måste korta tiden som studenter befinner sig i utbildning och alla försök att effektivisera eller förenkla studierna på högskolan förkastligt. Idag fokuseras ALLDELES för mycket på (rättvisa) betyg, (tydliga) resultat och (snabba) svar, och på tok för lite på kunskapen som sådan, dess användning och funktion. Kunskapens komplexitet förnekas och lärande betraktas som en komplicerad verksamhet som går att bryta ner i delaspekter som behandlas var för sig, och resultatet antas sedan leda till den kunskap som behövs.
När frågor uppstår genomförs riktade sökningar efter svar på specifika frågor, gärna med hjälp av digital teknik som är överlägsen människan på att söka och bearbeta information. Det verkar logiskt och aldrig tidigare i mänsklighetens har det funnits så mycket information, så lättillgängligt. Givetvis är det bra, viktigt och självklart måste möjligheterna användas, men förenklar man allt för mycket och reduceras komplexiteten spelar det ingen roll hur exakta svar man hittar eftersom kunskap är något annat än fakta och svar på frågor. Kunskap kräver mycket mer av öppet sökande efter förståelse för sammanhangen där frågorna uppstår och svaren är tänkta att användas.
Kunskap är ÖVERFLÖD och därför måste målet med ALL högre utbildning vara bildning. Läser man taktiskt och fokuserar på tentan når man visserligen resultat, men kunskapsutvecklingen blir lidande. Och om lärare för väntas dela ut instuderingsfrågor, förklara vad som är viktigt eller svara på frågor är de inte LÄRARE. Om studenter och lärare inte möts i och finner SÖKANDET efter kunskap stimulerande, och om vägen mot examen betraktas som en transportsträcka kan studierna på högskolan aldrig sägas vara HÖGRE.
Dessa påståenden kanske uppfattas som påflugna eller kontroversiella. Vem är jag att tala om för andra hur de ska tänka och göra? Uppenbarligen går mina tankar på tvärs mot den rådande utbildningsdiskursen, men jag blev inte forskare eller lärare för att okritiskt följa med strömmen. Jag inledde studierna på högskolan, bedrev doktorandstudier och blev lärare samt fortsatte forska för KUNSKAPENS skull. Lärande är inte ett arbete för mig, utan en integrerad del av livet som helhet. Jag läser, skriver, lever och andas LÄRANDE. Jag skaffade mig inte en utbildning för att uppnå andra mål i livet, det var för kunskapens skull och för möjligheten att STUDERA jag sökte mig till högskolan och det var därför jag stannade kvar.
Jag är enormt tacksam för att jag betrotts ansvaret som det innebär att undervisa och forska, det vill säga att bli lyssnad på och tagen på allvar. Mitt arbete är inte ett arbete utan snarare en livstil. Jag tar ledigt ibland för att vila, träna eller umgås med vänner; men lärandet pågår hela tiden och överallt, även när jag sover, tittar på TV, läser skönlitteratur, mediterar eller bara stirrar ut genom tågfönstret på vägen till min arbetsplats. Hemma omges jag av böcker och både de jag läst och de som ännu inte blivit lästa samt böckerna som aldrig kommer att läsas hjälper mig fram i sökandet efter kunskap och strävan efter bildning. Jag vill aldrig bli färdig och tror inte jag kan allt jag behöver kunna. Kunskap är mitt liv och lärande mitt sätt att leva.
Jag söker inte svar, jag ägnar all min tid och möda åt att lära och utvecklas som människa och samhällsmedborgare. Vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att värna livet på planeten jorden, dels eftersom vi är en integrerad del av livet här, dels för att jorden är den ENDA platsen i hela universum där människor kan leva fullt ut som MÄNNISKOR. Med stöd i allt jag lärt och vet och kan ser jag vårt moderna, västerländska sätt att tänka, leva och agera som ett hån mot kunskapen och tidigare generationers lärare, forskare och bildningssträvande människor. Vårt sätt att leva och vårt sätt att se på oss själva och meningen med livet är fullkomligt förkastligt. Kunskapen och bildningen jag värnar erbjuder inga enkla lösningar, men om fler väljer att göra lärandet till en integrerad del av livet och tillvaron finns det hopp.
Jag väljer att tro på människan och kunskapens kraft, inte för att det finns några hoppfulla tecken på någon vändning utan snarare tvärtom. Just för att det ser mörkt ut och eftersom kunskapens roll i samhället utarmas mer och mer och bildning idag betraktas som något förlegat och mossigt, (vi har ju datorer) VÄLJER jag att tro på människan, framtiden och att det bästa inte hänt än. Framtiden går inte att kontrollera, men blir till genom de val som människor gör i vardagen. Kunskap och förståelse för tillvaron nås genom att leva i den och vara nyfiken på den och dess tillblivelse. Den tanken fyller mig med hopp, för dumheten, kortsiktigheten och egoismen är återvändsgränder, men den som en gång valt kunskapens väg kommer aldrig att vilja lämna den. Förr eller senare kommer dessa insikter att bli aktuella och uppmärksammas igen. Jag väljer i alla fall att tro det, eftersom alternativet är att ge upp och överge alla kunskaper och den grad av bildning jag genom åren uppnått. Mitt liv får mening genom sökandet och när lärande är en integrerad del av tillvaron.
Kunskap är ÖVERFLÖD och därför måste målet med ALL högre utbildning vara bildning. Läser man taktiskt och fokuserar på tentan når man visserligen resultat, men kunskapsutvecklingen blir lidande. Och om lärare för väntas dela ut instuderingsfrågor, förklara vad som är viktigt eller svara på frågor är de inte LÄRARE. Om studenter och lärare inte möts i och finner SÖKANDET efter kunskap stimulerande, och om vägen mot examen betraktas som en transportsträcka kan studierna på högskolan aldrig sägas vara HÖGRE.
Dessa påståenden kanske uppfattas som påflugna eller kontroversiella. Vem är jag att tala om för andra hur de ska tänka och göra? Uppenbarligen går mina tankar på tvärs mot den rådande utbildningsdiskursen, men jag blev inte forskare eller lärare för att okritiskt följa med strömmen. Jag inledde studierna på högskolan, bedrev doktorandstudier och blev lärare samt fortsatte forska för KUNSKAPENS skull. Lärande är inte ett arbete för mig, utan en integrerad del av livet som helhet. Jag läser, skriver, lever och andas LÄRANDE. Jag skaffade mig inte en utbildning för att uppnå andra mål i livet, det var för kunskapens skull och för möjligheten att STUDERA jag sökte mig till högskolan och det var därför jag stannade kvar.
Jag är enormt tacksam för att jag betrotts ansvaret som det innebär att undervisa och forska, det vill säga att bli lyssnad på och tagen på allvar. Mitt arbete är inte ett arbete utan snarare en livstil. Jag tar ledigt ibland för att vila, träna eller umgås med vänner; men lärandet pågår hela tiden och överallt, även när jag sover, tittar på TV, läser skönlitteratur, mediterar eller bara stirrar ut genom tågfönstret på vägen till min arbetsplats. Hemma omges jag av böcker och både de jag läst och de som ännu inte blivit lästa samt böckerna som aldrig kommer att läsas hjälper mig fram i sökandet efter kunskap och strävan efter bildning. Jag vill aldrig bli färdig och tror inte jag kan allt jag behöver kunna. Kunskap är mitt liv och lärande mitt sätt att leva.
Jag söker inte svar, jag ägnar all min tid och möda åt att lära och utvecklas som människa och samhällsmedborgare. Vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att värna livet på planeten jorden, dels eftersom vi är en integrerad del av livet här, dels för att jorden är den ENDA platsen i hela universum där människor kan leva fullt ut som MÄNNISKOR. Med stöd i allt jag lärt och vet och kan ser jag vårt moderna, västerländska sätt att tänka, leva och agera som ett hån mot kunskapen och tidigare generationers lärare, forskare och bildningssträvande människor. Vårt sätt att leva och vårt sätt att se på oss själva och meningen med livet är fullkomligt förkastligt. Kunskapen och bildningen jag värnar erbjuder inga enkla lösningar, men om fler väljer att göra lärandet till en integrerad del av livet och tillvaron finns det hopp.
Jag väljer att tro på människan och kunskapens kraft, inte för att det finns några hoppfulla tecken på någon vändning utan snarare tvärtom. Just för att det ser mörkt ut och eftersom kunskapens roll i samhället utarmas mer och mer och bildning idag betraktas som något förlegat och mossigt, (vi har ju datorer) VÄLJER jag att tro på människan, framtiden och att det bästa inte hänt än. Framtiden går inte att kontrollera, men blir till genom de val som människor gör i vardagen. Kunskap och förståelse för tillvaron nås genom att leva i den och vara nyfiken på den och dess tillblivelse. Den tanken fyller mig med hopp, för dumheten, kortsiktigheten och egoismen är återvändsgränder, men den som en gång valt kunskapens väg kommer aldrig att vilja lämna den. Förr eller senare kommer dessa insikter att bli aktuella och uppmärksammas igen. Jag väljer i alla fall att tro det, eftersom alternativet är att ge upp och överge alla kunskaper och den grad av bildning jag genom åren uppnått. Mitt liv får mening genom sökandet och när lärande är en integrerad del av tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar