Digitaliseringens baksidor

Vissa saker eller fenomen kritiserar man inte ostraffat. Digitaliseringen av samhället är en sådan sak. Jag är kritisk, inte bara mot en allt för snabb övergång till och en allt för naiv inställning till digitaliseringen av samhället. Laga inte det som inte är sönder, bara för att den nya tekniken bär på vackra löften och stora möjligheter. Och vänta med transformationen till det nya fungerar utan problem.

På kort tid har mitt bredband hemma legat nere. Inte under särskilt lång tid, och det händer inte särskilt ofta; men när det händer är det OTROLIGT frustrerande just eftersom vi lever i en digitaliserad värld. Ska jag skriva det jag tänkt mig måste jag kunna göra det där och då, inte sedan eller när det passar tekniken. Därför vet jag redan nu att den här dagen inte blir som jag tänkte. När bredbandet ligger nere och jag inte har tillgång till nätet kan jag inte göra alla de förberedelser och ritualer som jag måste göra innan jag kan finna ro och en väg in i skrivandet. Planen var att återuppta arbetet på min bok om kultur och kunskap, men det är högst osäkert om det blir något med det idag. Sedan följer två dagar med möten innan jag har en ny chans.

Dagens hårt pressade och supereffektiva samhälle bygger på LÖFTET om obegränsad tillgång till nätets möjligheter, men det är ett löfte som ingen helt och fullt kan känna tillit till. Ju mer beroende samhälet blir av digitala lösningar desto större blir oron över att tekniken ska fallera. Analoga tekniker är långt ifrån perfekta, men det är själva poängen eftersom de fungerar på samma sätt som människan och dessutom rymmer en massa alternativa vägar fram. Om och när analoga tekniker strular kan man alltid göra något annat, men när den digitala tekniken brister stannar allting upp och människan lämnas i sticket. När tekniken fungerar tvingas människan jaga efter, och när den inte fungerar passiviserar den människan utan att visa hänsyn och förståelse för det. Människan är med andra ord en förlorare både i teknikens med- och motgångar.

Kraven på prestation tar inte hänsyn till undermålig teknik, bara till löftet om snabb och effektiv tillgång till all tillgänglig information, överallt, alltid. Om tekniken fungerade i verkligheten på samma sätt som den gör i teorin och diskursen om digitaliseringens möjligheter skulle det möjligen vara en god idé att digitalisera mer och snabbare, men innan tekniken visat sig hålla streck är det huvudlöst att bygga ett samhälle på drömmen om hur det skulle kunna vara. Vi lever i det samhälle och den verklighet vi har att hantera, och digitaliseringen är här för att stanna; men människan är den samma nu som då. Användningen av tekniken och kraven som ställs på utförarna måste anpassas till människan, annars har vi snart inget samhälle.

Vän av ordning kanske undrar hur jag kunde skriva detta och få det ut på nätet? Jag använde min bärbara dator och telefonens uppkoppling, men för att skriva på min bok måste jag sitta vid min stationära dator som endast kommunicerar med omvärlden via den fiberkabel jag betalar för. Det finns alltid en lösning, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på trixande och nödlösningar. Skrivande är en skapande verksamhet som kräver lugn och ro och möjlighet att rikta fullt fokus på den kreativa skrivprocessen.