Mobbare och deras offer; vem blir egentligen vinnare i det långa loppet?

Mobbing är inte ett skolproblem, något som barn utsätter varandra för, utan ett samhällsproblem. Det finns ingen väsensskillnad mellan barn och vuxna. Många gånger är barn till och mer mer vuxna, om nu vuxenhet inte bara antas handla om hur gammal man är. Genom åren har jag tänkt väldigt mycket på detta. Jag var nämligen en av alla dem som utsattes för mobbing, särskilt på högstadiet. Det har präglat mig som människa. Länge, länge skämdes jag. Det var skamligt att bli utsatt för mobbing. Lika utpekad och oönskad som mobbarna fick mig att känna mig fick de taffliga försöken att göra något åt saken. Jag insåg redan som tonåring att problemet är långt mer komplex än vad man vanligtvis uppfattar det som, vilket senare bekräftades när min son tvingades igenom liknande upplevelser när han gick i skolan. På hans skola fanns ett team och det kallades till möten, men i grunden förändrades ingenting. Allt fokus riktades nämligen mot offret, inte mot förövarna.

Mobbing handlar om att spela på känslor och makten som mobbaren har handlar om rädslan, både den som offret känner och den som alla tysta möjliggörare upplever. Den förväxlas ofta med makt, men den ende som har makt är den som utsätts, alla andra är maktlösa rön för vinden. Mobbaren har ingen makt, hen använder bara verktygen som finns tillgängliga för att känna sig mäktig på andras bekostnad. I längden är det dock ingen vinnande strategi. Mobbare kanske känner sig som kungar, men priset de får betala för sina 15 minuter i rampljuset är högre än de ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig. De, inte offren, är nämligen den stora förloraren. Ingen skriver på sitt CV att de framgångsrikt lyckades förnedra eller få en svag och ensam människa att känna sig utanför och maktlös. Det går inte att bygga ett grundmurat självförtroende som varar livet ut genom att mobba, men offren, de som inte går under, kan förr eller senare i livet finna kraft och mod ur upplevelserna. 

Jag vill inte idealisera, men nu är det en gång som det är och jag har upplevt det jag upplevde. Jag bad inte om att bli mobbad, men det har format mig till den jag är. Och jag inser idag att mobbarna såg mina kvaliteter långt före jag gjorde det. Mobbarna kanske inte var rädda, det tror jag inte de var; men de försökte hindra mig att utvecklas och nå min fulla potential som människa och medborgare. Deras känsliga sinnen vädrade sig fram till dem på skolan som stack ut, och som senare skulle visa sig bli framgångsrika. Inte alla, livet är grymt och hänsynslöst, men många som utsatts för mobbing har lyckats senare i livet. Kanske finns det framgångsrika mobbare, men det är ingen som talar om eller erkänner det. Mobbarna får aldrig chansen att tala om sina upplevelser. På det sättet tycker jag synd om dem. Mobbare är små och ynkliga människor, både när de står på toppen och har makt och senare i livet när de inser att den där makten inte låg i deras händer. När mobbarna förr eller senare repar mod och går vidare är det mycket lite som kan stoppa dem; de har liksom redan gått igenom prövningarna som alla måste igenom om man vill lyckas. Inget i livet är gratis och det som inte dödar härdar. 

Tänk om man arbetade med mobbing på skolorna med dessa insikter som utgångspunkt. Kanske skulle det kunna vara en framkomlig väg. Det är givetvis ingen tröst för ett barn att det kanske kommer att gå bra för en när man blir vuxen, men om skolorna bjöd in kända och framgångsrika människor som fick berätta om sig själva och sina upplevelser, som förklarar mekanismerna bakom mobbingen, skulle alla kunna se och förstå sin roll i det som sker. Offren skulle kunna stärkas genom att få någon att identifiera sig med och alla tysta och rädda möjliggörare som medvetet eller omedvetet hjälper mobbaren genom att vara just tysta skulle inse att de inte är oskyldiga. Och mobbarnas gloria skulle hamna på sned, för det skulle bli uppenbart för alla att de mobbar av rädsla och frustration över sina egna tillkortakommanden, att de är små och obetydliga som människor utanför det sammanhang som skolan utgör. 

Om jag där och då hade vetat det jag vet idag, om mig själv och mobbing som fenomen, tror jag faktiskt att jag hade kunnat ställa mig över allt det där. Jag insåg redan då att det nog skulle gå över och jag gjorde mig inga illusioner om att det skulle gå fort. Men jag tog på mig väldigt mycket av skulden och skämdes som sagt. Hade jag sluppit utsätta mig själv för det, om jag hade vetat att alla andra också visste att det var jag och inte mobbarna som skulle nå framgång i livet, skulle jag lättare kunna repa mod och arbeta med uppbyggnaden av den obefintliga självkänslan. Idag går jag inte längre runt och grubblar över det som en gång hände och jag tänker inte på mobbarna. Jag fokuserar på det jag kan och vill och är bra på. Och jag trivs med livet. Jag är tacksam! INGEN kommer åt mig och jag står väl rustad inför ålderdomen och livets prövningar. Även om jag misslyckas låter jag inte det definiera mig. Jag tar nya tag och fokuserar på nästa uppgift och utmaning.