Emergens är ett begrepp som jag använder för att beskriva hur jag ser på kultur. Bifurkation är ett annat begrepp som fångar samma unika egenskaper, som man måste förstå och acceptera för att kunna bygga upp kunskap om kulturen som inte gör våld på verkligheten. Kultur går inte att reducera eller förenkla, vill man förstå måste man inse att enda sättet att att nå kunskap om den är att göra problemet större; men måste zooma ut och skaffa sig perspektiv. Detaljerna har bara indirekt och sammantagna med helheten att göra. Ordningen som kulturen består av uppstår på en övergripande nivå. Ett konkret exempel att tänka med för att förstå är att tänka på vanligt bordssalt. Salt består av två grundämnen, natrium och klor, vilka tagna för sig är livsfarliga att hantera. Tillsammans och i form av den helhet som natriumklorid utgör är salt emellertid oundgängligt. Fokuserar man på beståndsdelarna och deras respektive egenskaper är det omöjligt att sluta sig till att det är salt man har att göra med. Försöker man dela upp helheten för att på det sättet skaffa sig mer och säkrare kunskap om salt kommer undersökningen att handla om något helt annat. Kultur fungerar på samma sätt. Liksom skogen finns kunskapen om den i helheten, inte i dess enskilda delar. Kunskap om kultur går med andra ord bara att nå indirekt och den är alltid preliminär och kontextrelaterad. Kunskapen finns i mellanrummen.
Djävulen, brukar man säga, finns i detaljerna, men det gör inte kunskapen om kultur. Vill man förstå kultur måste man inse att man har att göra med en dynamisk helhet vars enda konstant är förändring. Därför går det inte att göra förutsägelser om vart kulturen är på väg. Kultur är och fungerar inte som fysik eller matematik, vilket dock inte betyder att det inte går att hämta inspiration i arbetet med att skapa verktyg för att förstå kultur från just matematiken. Jag erkänner villigt mina matematiska begränsningar, men vill ändå hävda att den som anser sig ha falsifierat teorierna som skapades av Deleuze och Guattari, för att förstå kultur, eftersom allt det finns problem rörande en del av det filosoferna säger om matematik. Den som påstår det har helt missuppfattat deras verk och tankar. Jämför med resonemanget ovan om bordssalt eller skogen. Om kunskapen om helheten inte finns i detaljerna och om syftet inte är att räkna på utfall eller förändringens riktning spelar det ingen avgörande roll ifall det finns problem på detaljnivå. Det är möjligt att det finns fel, men hela det filosofiska resonemanget står och faller inte med den typen av fel.
Deleuze och Guattari använder sina (tyvärr bristande) kunskaper om matematik som verktyg för att förstå KULTUR, som ett sätt att förklara samma sak som också kan förklaras på andra sätt, inte för att leda något i bevis. Det är en avgörande skillnad. Den som har matematiska kunskaper och som förstår vari problemen ligger får mer än gärna hjälpa till att rätta felen. Deleuze och Guattari bjuder in till och visar på poängen med samtal. Kritiken faller därmed ihop som ett korthus och leder inte till bättre kunskap. Ska kunskap kunna utvecklas behöver fler forskare erkänna och vara tydliga med sina begränsningar och samtala mer över ämnesgränserna. Tillsammans når fler som tänker tillsammans längre än var och en på egen hand, och ökad ömsesidig förståelse tjänar alla på. Visst är det problematiskt att Deleuze och Guattari har fel, men naturvetare som påpekar detta avslöjar samtidigt sina okunskaper och bristande intresse för kultur. Två fel kan aldrig bli ett rätt.
Varför är det så viktigt att beslå andra med fel? Det säger något om relationen mellan kunskap och makt, och att det handlar om egenskaper som hänger ihop. Den som har makten har också makten över vetandet och eftersom det bara finns plats för en vinnare, en sanning, och det idag dessutom finns ekonomiska incitament att konkurrera, kommer debatterandet om kunskap att fortsätta. Det är synd, för det finns inget annat än makt att kämpa om, och kampen skymmer sikten och hindrar vägen mot förståelse för komplexitet och emergens. Kunskap når man inte genom att vinna, bara genom att lyssna på varandra och utveckla ömsesidig förståelse för varandras respektive kunskaper och kompetenser.
Kunskapen om kultur går som sagt bara att nå indirekt. Det är alltså verktygen man diskuterar, och verktyg fungerar bra eller dåligt, men de kan aldrig vara rätt eller fel. Och det är upp till var och en att använda verktygen på sätt och till vad man finner lämpligt. Om verktygen fungerar är det enda som betyder något. Deleuze och Guattari, liksom Nietzsche och Foucault är noga med att påpeka att deras filosofi handlar om vad som fungerar. De uppmanar sina läsare att göra något konstruktivt av det som fungerar och lämna det andra därhän. Spill inte tid och möda åt att kritisera andra, fokusera på det som fungerar och bygg något av det, tillsammans. Det är budskapet från filosoferna i vars fotspår jag vandrar och på vilkas axlar jag står.
Kombinationer av handgrepp och utbyte av insikter, samverkan, eller samtal, är vad som krävs för att skapa ny och användbar kunskap om världen och människans plats däri, om kulturen som både förenar och håller isär. Samhället blir till i dynamiken som uppstår mellan en lång rad aktörer och det är i mellanrummen som flyktlinjerna, vilka driver förändringen uppstår. Flyktlinjer kan aldrig kontrolleras, bara upptäckas och användas, eller ignoreras. Kunskap kan bara skapas förutsättningar för och hoppas på, aldrig planera för eller styras mot. Ordning och kaos, ur det känsliga samspelet mellan dessa båda krafter uppstår kultur som ett resultat av resonans (som är ett annat av begreppet som fångar samma unika kvalitet som de inledande begreppen). Tankar, ting och teknologier liksom kroppar och materialitet, allt och alla påverkas av varandra och av dynamiken som uppstår i mötena mellan, inom ramen för respektive helhet.
Världen behöver ordnas för att fungera och det spelar roll hur man ordnar den. Och vill man uppnå något med organisationen måste det finnas möjlighet till förändring, vilket kräver öppenhet och förståelse för det oväntade. En sådan syn på kunskap är svår att hantera i ett kulturellt sammanhang där allt till varje pris måste följa planen för att uppnå på förhand formulerade (och budgeterade) mål. Man kan tänka och ordna på olika sätt, men om man strävar efter kontroll utgår man från att förändringen och det som ska förändras går att kontrollera. Fast på vilka grunder då? Hur ser forskningen ut och finns det evidens som visar att bara det händer som är bestämt på förhand? Självklart inte; den tanken är hur enkel som helt att falsifiera. Ändå lyssnar man mer på de som säger att kulturvetenskap är ett uttryck för dunkelt tänkta tankar; man skjuter på budbäraren. I laboratorier och modeller kan man möjligen uppnå kontroll, och man kan försöka sträva efter det i politiken. Men i praktiken, ute i samhället och vardagen fungerar ytterst lite på det sättet, och det är här och under dessa förhållanden som människor lever sina liv. Vill man förstå KULTUR måste man söka kunskapen där den finns och bearbeta resultatet av undersökningen på kulturens premisser, inte med utgångspunkt i regelverk skapade för helt andra ändamål.
Inte minst inom vetenskapen behöver det finnas utrymme för det oväntade, och även för det oväntat oväntade. Annars kan ingen ny kunskap skapas. I dagens akademi idealiseras objektiv, kontrollerbar kunskap och det byggs laboratorier och utvecklas modeller, det mäts, målsäkras och utvärderas. Kulturvetare kan inte arbeta så eftersom kunskapen om kulturen inte ser ut eller fungerar på det sättet. Kulturvetare följer med sitt studieobjekt och söker flyktlinjer tillsammans med människorna som genom att leva i den hela tiden förändrar kulturen. Ordning och kaos, ny-tänkande och konsolidering. Både och, överallt. Samverkan och interaktion eller samtal. Bara genom att räkna med det som är ofullständigt och ta hänsyn till inkonsekvenser kan ett samhälle hållas ihop och fås att fungera. Det behövs ett slags översvämningsventil där spänningarna som oundvikligen uppstår i dynamiska helheter kan läcka ut under ordnade former. Marginaler, möjlighet för återhämtning och tid att tänka är viktiga förutsättningar för framväxten av en över tid konsistent helhet som förmår härbärgera mångfald. Försöker man kontrollera och effektivisera det som är levande, komplextoch i rörelse, om man stänger in kulturen och bygger murar, kommer trycket att öka av alla inneboende spänningar tills det brister någonstans.
Droppen som får bägaren att rinna över. Barnet som vågar uttala orden: Kejsaren är naken. Det är ibland kulturvetarens otacksamma uppgift att fylla den funktionen. Om inte budskapet stämmer överens med förväntningarna riktas dock tragiskt nog kritik mot den som framför det. Ofta handlar det om det där lilla, tillsynes obetydliga, som får stora konsekvenser. Det oväntade, det som går utanför planen och som inte går att räkna på men som man ändå vet kan komma att hända. Ett exempel på en sådan oförutsedd händelse som fick omfattande konsekvenser är avslöjandet av att Refaat El-Sayed falskeligen utgett sig för att vara innehavare av en doktorshatt, vilket fick konsekvenser inte bara för Fermentas börskurs, utan även för den svenska ekonomin i stort eftersom förtroendet generellt sett minskade på börsen och i samhället. Doktorshatten blev en flyktlinje som plötsligt bara finns där och som ändrade utvecklingens förlopp. Det okända som ingen kunde planera för, bara anpassa sig efter och förhålla sig ödmjuk inför. Utan sådana inslag i kulturen och samhället finns ingen förändring, ingen utveckling, inget liv. Samhället är en sammanhållen helhet som blir till i dynamiken mellan organiseringens sammanhållande krafter och brotten mot den uppgjorda planen. Kultur går inte att kontrollera eller nå säker kunskap om, men man kan lära sig bli bättre på att förstå hur kulturen fungerar och man kan bli bättre på att leva i den och försöka förändra den inifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar