Några ord om kunskap om rörelse och livet som levs

Just nu är jag inne i en intensiv period av skrivande och tänkande, samtidigt som terminen och alla krav som finns kopplade till undervisningen pockar på uppmärksamhet. All min kreativitet konsumeras av texterna som jag står i begrepp att färdigställa, vilket gör att bloggandet riskerar att bli förknippat med tvång. Det får inte hända, men jag vill samtidigt hålla igång projektet och roade mig med att blicka bakåt; jag läste några äldre texter och fann en som handlar om det jag är upptagen med för tillfället. Den får bli dagens bloggpost eftersom den är lika aktuell idag som när jag skrev den 2014.

Kunskap om livet, så som det levs, här och nu av oss, är vad humaniora handlar om. I alla fall den humaniora och kulturvetenskap som jag kämpar för att sprida insikt om och förståelse för. Och denna kunskap, om kulturen, livet, allt det som är mellan människor, finns överallt. Kulturen är inte, den blir. Därför finns ingen på förhand definierad, strikt metod att använda för att nå säker kunskap om kultur. Låt mig illustrera med en bild; ett barn som vandrar i skogen, som hittar några kottar och börjar leka med dem. Där och då förvandlas natur till kultur, omedelbart. Från en stund till en annan har det ena blivit det andra. Lek vidare med tanken. Barnet lär sig kanske något av leken, tar med sig kunskapen hem till gården, till kompisarna som tar till sig kunskapen och genom lek och över tid utvecklas, ställer krav på sina föräldrar. Kultur är allt detta och oändligt mycket mer. Därför är det bättre att tala om kultur som kollektivt blivande, hellre än något som är.

Kultur är rörelse och allt kan fångas av och bli en del av rörelsen, förändringen. Därför finns ingen metod med vars hjälp det går att samla evidens som kan ge stöd för än den ena än den andra ståndpunkten rörande kulturen. För att fortsätta på bilden kan man säga att det finns nya kottar överallt och människan styrs lika mycket av intellekt som av affekt. Människan blir mellan dessa båda egenskaper, i rörelse.

Rörelse, blivande, förändring är kulturens modus. Vi blir tillsammans, mellan. Och rörelsen som påverkar allt och alla formar de sammanhang som utgör kontexten där vi lever våra liv. Framtiden är inte en flod med ett bestämt lopp, den är ett hav och kulturen är en båt och vi människor är matroser som, om vi hittar former för samverkan, kan segla ganska mycket vart vi vill. Det räcker dock inte att vilja och att vara överens. Det är inte människan som bestämmer kulturens riktning, men människan är medskapare av och en del av helheten som befinner sig i rörelse. Metoder för att undersöka kultur måste ta hänsyn till denna rörelse, det faktum att kulturen inte är utan blir. Det är därför svårt att forska om kultur, inom nuvarande akademiska system. Därför bloggar jag, bland annat därför i alla fall. För mig är det viktigare att nå kunskap än att göra karriär, vilket man förväntas göra som forskare. Varför då undrar jag? Vem tjänar på att forskare gör karriär och varifrån kommer den tanken? Från kulturen och från den norm som utkristalliserat sig i kulturen. Från oss alla, för att vi accepterat tanken på att det är så det ska vara.

Detta är tankar som väcks av dagens Under Strecket, som handlar om just rörelse, kultur och makten över riktningen. Texten är skriven av Barbro Gustavsson Rosenqvist och den handlar om Karin Boye och Artur Lundkvist, som båda fast på olika sätt diktade om rörelse. Poesi är ett sätt att inte bara undersöka kultur, utan även påverka blivandets riktning. Ett slags kotte i skogen, för att fortsätta använda berättelsen ovan som verktyg för att förstå. Poesi är inte vetenskap, men genom att läsa och använda poesi kan man få uppslag till kulturvetenskapliga analyser av kultur. Överfölls av längtan att skriva om det idag när jag läste Understreckaren om diktarna. Texten kan sägas fungera som ett slags sammanfattning av allt som hänt mig under den senaste tiden. Bildningsseminariet i Umeå, slutförandet av bokprojekt och filosofiska brottningar med begrepp. I rörelse är dessutom en dikt jag ofta återkommer till och använder mig av på olika sätt. Och dikten är fortfarande i högsta grad aktuell.

Vem sade att svensken läser allt mindre lyrik? Vem sade att reklamspråket är ointellektuellt? Den borde träffa herrarna och damerna på den reklambyrå som Mercedes-Benz anlitar. När de ser den lyxiga vagnen snabbt glida fram på vägen som är mödan värd, då associerar de genast till den sköna dikt som bär just namnet ”I rörelse”, om vår växlingsrika och fascinerande livsresa. Samma dikt som för några år sedan smyckade reklam för Renault. Halsbrytande (bildligt!), javisst. Men knappast gravskändning. Må Svenska Akademien glädjas åt att den största lyriken lever, och får hjälp att nå allt fler.

Rörelse, utveckling, förnyelse utgör ett huvudtema i Karin Boyes diktning. Dynamik, i motsats till stagnation, tillhör modernismens mest hyllade begrepp. Som en central symbol, för vitalitet och liv, framträder rörelsen i den strömning som i svensk litteraturvetenskap har fått just beteckningen vitalismen.

Texten visar att rörelse är ett ord med många olika betydelser. Den rörelse Boye skriver om är inte samma rörelse som Artur Lundqvist skriver om. Också en illustration över kulturell komplexitet och mångtydighet. Understreckaren visar också på hur poesin inte bara är konst och skapande utan även står i dialog med vetenskapen och filosofin. Boye var till exempel inspirerad av Nietzsche. Och ...

Särskilt utpräglat finner man motivet även hos en samtida diktare, Artur Lundkvist. I ”Atlantvind” (1932) talar denne på prosa, tydligt inspirerad av filosofen Henri Bergson och hans huvudbegrepp ”élan vital”, om ”det vitala livsflödet”. Samme författare fastställer i en titellös, mindre ofta citerad dikt med inledningsorden ”Detta lugn, denna säkerhet”, publicerad i samlingen ”Svart stad” (1930): ”Livets väsen är rörlighet”. Lugn och säkerhet är för Lundkvist inte något eftersträvansvärt. Tillfredsställelsen är otillfredsställande – mättnadens välbefinnande väger lätt mot längtans hunger och törst.

Lundqvist var man och Boye kvinna. Det skulle kunna vara ett obetydligt konstaterande, men är det inte. Kulturen genomströmmas av maktordningar och kön är en sådan organiserande princip som inte bara reglerar tänkandet om och förväntningarna på män och kvinnor, utan som även påverkar mäns och kvinnors tänkande. Detta syns tydligt i de båda diktarnas respektive verk och liv, som ofta flyter ihop vilket lätt gör vetenskapen normativ som en av förra veckans bloggposter handlade om. Boye och Lundqvist var båda vandrare, men han rörde sig och såg inte på rörelsen på samma sätt som hon.

Från rörelsen är steget inte långt till vandringen, också ett motiv som man finner hos både Boye och Lundkvist. Vandringen har delvis tidstypisk karaktär. ”Wandervögel” fanns det gott om, såväl i verkligheten som i litteraturen. Att vandra var en favoritsysselsättning för Karin Boye, och motivet återkommer ofta i hennes lyrik, inte minst från studentåren med Uppsala och dess omgivningar som bakgrund – över vintriga slätter, längs vårligt Kungsängen med ”lätta liljeklockor”.

Artur Lundkvist å sin sida manar sina läsare att komma med och ”vandra på landet om sommaren” eller ”in under en regnbåge i september”. Men det konkreta vandrandet, om än skildrat med inlevelsens glädje, är övervägande en symbol för modernismens obändiga och eviga dynamik.

Lundqvist vill vara med och påverka rörelsens riktning, söker kontroll och manar till handling. Han pekar med hela handen. Han ser sig som en modernismens förridare, en som visar vägen och som pekar med hela handen. Lundqvists diktning är tydligt politisk. Han vill något och ser sig som en ledare. För det är vad som förväntas av en man. Även män som inte vill och som inte ser på sig själva på det sättet påverkas av kulturella normer för hur man ska vara och vad man ska göra. Lundqvist vill och kämpar. Därför tycker jag det är intressant att lägga märke till att Karin Boye fortfarande läses och hålls levande, med man hör allt mindre om Lundqvist. Hennes syn på sig själv och sin egen roll i kulturens tillblivelse är mycket mer nedtonad och ödmjuk. Hon är mer förundrad och sökande. Hon har inga aspirationer på ledarskap. Ändå är det hon som får följare och hennes dikter som används, än idag.

För den första Clarté-generationen kom ”I rörelse” att betraktas som förbundets kampsång. Kanske berodde detta på orden ”Den nya dagen gryr”, som man betraktade som en spegling av namnet ”Clarté”, ett uttryck för det nya, ljusa samhälle som man strävade mot. Dikten publicerades först i förbundets tidskrift. Författaren hade blivit medlem i Uppsalasektionen i januari 1925, månaden efter det att den bildats, och fick snart en central position.

Det verkar knappast som att Karin Boye hade för avsikt att med ”I rörelse” förmedla ett socialistiskt budskap – hon var troligen medveten om att dikten kan uppfattas annorlunda, utifrån läsarens personliga situation, och även angelägen att ge vidare syftning än maning till politisk kamp och strävan. Det handlar inte om någon marsch mot ett på förhand utstakat politiskt mål, som ett kommunistiskt idealsamhälle. Tvärtom betonas rörelsen, utvecklingen i sig själv, mer än ”mål och mening”. Vägen sträcker sig mot fjärran, utan att någon ände kan skönjas. Grundtonen i dikten är lyckan över levandet, över möjligheten och förmågan att vidga gränser, över att få anamma livet i dess överväldigande storhet.

Detta säger mig något, eller jag inser när jag läser texten av Gustavsson Rosenqvist att det går att använda tanken för att förstå kulturens inneboende dynamik. Boyes ord och livshållning har visat sig vara mer hållbar än Lundqvists. Mannen eller snarare det manliga har makten i sin samtid, men den makten går under med honom. Femininum är mer i samklang med helheten, mindre fixerat vid jaget och är inte lika makthungrande. Att vilja vara med och påverka är dock djupt mänskligt. Och påverka kan man göra på olika sätt, vilket dessa båda livsöden och gärningar visar. Lundqvist representerar sökandet efter kontroll av rörelsen medan Boye följer. Vi som betraktar dem båda utifrån vår position idag kan dra lärdom av deras sätt att vara, tänka och agera. Är det klokt att söka kontroll, att peka med hela handen och att söka ta ledningen? Eller är det mer hållbart och bättre för alla att "anamma livet i dess överväldigande storhet" och följa med i rörelsen samt försöka påverka dess riktning mer från marginalen? Vilken väg leder oss till en blomstrande framtid och vilken leder till undergång? Mannens väg praktiseras just nu av Putin och jag har svårt att se det som något annat än fullkomligt förödande. Vi har tur om den utvecklingen inte slutar med förskräckelse. Ändå är dagens tidning fylld av exempel som visserligen inte är lika hotfulla som Putins agerande, men som ändå är samma andas barn och som går ut på att söka kontroll och bestämma riktningen på kulturens tillblivelse.

Historien är fylld av berömda män som stupat på sin post och som dragit med sig horder av människor i sitt fall, av civilisationer som gått under för att man fått hybris. Ändå försöker och försöker man igen. För tron på att det måste gå är stark, oerhört stark. Ändå finns det gott om exempel på att det är den andra vägen som leder framåt och som överlever, som är mest hållbar. Fast detta blundar vi för. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå varför det är på det sättet. Kulturvetenskap handlar om att sprida insikt om hur människan mot bättre vetande gång på gång väljer det man tror framför det man vet och sedan hittar på en logisk förklaring i efterhand. Det är inte hållbart och insikt om detta finns överallt. Till exempel i två diktares verk.

Rörelsen i dikten är inte som hos Boye det entusiastiska vandrandet mot ljus och äventyr. Lundkvist talar om strömmarna i djupen, om styrka som uppfyller och slungar ut, om kraftbrottning. Vår strävan gäller här inte samhörighet och gemensamma, mänskliga mål. Att vara mänsklig är att vara animalisk, att ”icke förneka vår djuriskhet” – i denna dikt tänds inga eldar under nattligt uppehåll, en urgammal metod att hålla vilddjur på avstånd. Här finns vilddjuren inom oss, och bör släppas fria.

Om Boye kan sägas sätta i centrum den förmåga till upplevelser och insikt som skiljer människan från lägre stående varelser, en intellektuell, humanistisk vitalism, står Lundkvist för en primitivistisk, icke-intellektuell vitalism, som tvärtom framhäver och idealiserar inte bara det djuriska utan också det vegetativa i oss, ”vår släktskap med mullen, sädeskornet”. Rörelsen är gemensam för de båda diktarna, men de resultat som rörelsen syftar till är högst olikartade.

Jag tror på och låter mig inspireras av Boye. Hur gör du? Vad väljer du och vad tror du är den mest långsiktigt hållbara vägen? Detta är frågor utan svar, för framtiden är öppen, den finns inte förrän vi har satt oss i rörelse och utfört handlingar. Kultur är inte, kultur blir i dynamiken som uppstår mellan. Svaret på framtidens riktning finns inom oss och det är vad som finns där vi måste tala om, mycket mer än vad vi gör. Om det är hållbarhet vi vill ha. Det förstod Boye och det visar Gustavsson Rosenqvist med följande ord och poetiskt vackra rader.

I den djupt idealistiska Karin Boyes ”Så drivs vi...” står svaret på livets hemligheter att finna i vårt inre, när vi lyssnar till sorlet av ”en underjordisk bäck”, till ”en snäckas svaga sus, / där ändå hela havet hörs”. Det individuella upphöjs till gemensamt, den röst som talar till oss är det möjligt för alla att lyssna till. Diktarens djuppsykologiska beläsenhet omfattar inte bara Freud – även Jung har givit inspiration.

Av de båda modernistiska författarna är Artur Lundkvist här den mest renlärige freudianen. Under civilisationens artificiella yta döljer sig djurisk egoism, lust till förgörande – ”homo homini lupus”, människan är människans varg. De krafterna måste släppas fram.

Däremot visar sig Boye som sannare socialist än Lundkvist, ansedd som ytterligt vänsterorienterad. För henne bär människan inom sig goda krafter, ett huvudtema i synnerhet i hennes sena verk. Därför är det möjligt att bygga ett nytt, fritt och lyckligt samhälle, på solidaritetens grund. Detta är budskapet som förmedlas i hennes framtidsroman ”Kallocain” (1940), skriven under den mörkaste av tider.

Artur Lundkvist deklarerar i sin dikt ”en enda tro” som återstår, ”tron på livets djup i det röda blodet”, och ett enda mål för människan, att bli som djuret. Karin Boye ger uttryck åt en tro på en oförstörbar skapandemakt i människans inre, en makt som ger det outgrundliga livet mening.

Människan är skapande, har fantasi och den är en långt större och mer omvälvande kraft än handen någonsin kan uppbåda. Handgriplig förändring och tvång har en uppenbar risk att leda till krig, blodspillan och död. Vi borde därför lyssna mer på Karin Boye. Vi borde överhuvudtaget lyssna mer, på varandra och på det som händer och sker i den kultur vi skapar genom att leva våra liv i vardagen. I rörelse. Lyssna på Lundqvist och jämför hans visioner och hans syn på rörelsen med Boyes.

Den primitivistiska vitalism som vi finner hos Lundkvist innebär självförverkligande, våldsam driftsutlevelse. Där hyllas själva levandet, drifterna, de obändiga krafter som för honom utgör livet, medan hans kvinnliga diktarkollegas tro på livet i stället yttrar sig i vördnad för det levande, för krafter som verkar inom oss och får oss att höja oss över det egna jaget.

Karin Boyes lågmälda lyssnande till en röst i vårt inre, till ett budskap – en vitalism som kan kallas humanistisk – innebär aktning för allt som lever, tro på livets makter. Fascinationen inför levandet blir till vördnad för det levande. I stället för om utlevelse kan man här tala om inlevelse. Dikten lämnar det individcentrerade för att bli allmängiltig, en manifestation av det djupast mänskliga.

Lyssna, jämför. Två ord som kan sägas fånga en hel vetenskap, kulturvetenskapen. Lyssna på ditt hjärta, på varandra och på världen. Försök inte styra och ställa, följ med i rörelsen istället. Var lite ödmjuk, vilket underlättas om man jämför. Till exempel hur det är med hur det skulle kunna vara. Vad vill du, hur ser din vision om ett framtida hållbart samhälle ut? Vilken väg tror du leder oss dit? Jag vet vad jag tror och jag väljer att lyssna på Boye. det är jag inte ensam om att göra. Och det visar att det inte räcker att lyssna, för att något ska hända krävs handling. Men handlingen ligger utanför diktens domän och hur människor ska handla är inget som vetenskapen bör uttala sig om. Vetenskapen sätter kunskapen i centrum, resten är upp till oss.