Humanagement, kunskap, Che Guevara och hoten mot demokratin idag

Trillade över ett intressant begrepp igår: Humanagement, i boken Motivationskoden. Har bara läst några sidor, men begreppet lanseras i inledningen och liksom alla bra begrepp går det omgående att använda det som ett verktyg att tänka på. Begrepp är som bekant VERKTYG, inte sanningar eller påståenden. Jag kommer till begreppet snart, men vill först reflektera lite över skillnaden mellan just analytiska verktyg att tänka med, och evidens som kan användas för att leda något i bevis.

För att UTVECKLA kunskap och lära nytt samt lära om, för att FÖRSTÅ världen, samhället och tillvaron, måste man inse skillnaden mellan väl underbyggda påståenden och begrepp samt resultatet av kvalitativa analyser. Idag, särskilt på sociala nätverk, är det förfärande många som tror att alla säkra påståenden är sanningar och att det går att välja och vraka bland utbudet för att sätta samma sin egen världsbild. I ett utbyte igår, som inledes med att jag reagerade på ett uttalande på Twitter, med anledning av Johan Norbergs krönika i Aftonbladet, som uppmärksammade det faktum att det igår var 50 år sedan Che Guevara dog. Jag har aldrig förespråkat våld och tar tydligt avstånd från våld som metod för att uppnå förändring. Och jag uppfattar att det är den allmänna uppfattningen även om vänstern, vilket högerdebattörer har svårt att acceptera. Jag reagerade på krönikan eftersom jag idag ser den där bilden lyftas fram oftare av högermänniskor än av vänstermänniskor, för att misskreditera motståndaren.

Detta var jag tydlig med i tråden, där jag kritiserade den som delade artikeln för hens naiva påpekande att ingen viftar med Anders Bering Breiviks bild. Min poäng är dels att bilden av Che Guevara är ikonisk och del av mänsklighetens moderna kulturarv. Man kan och bör diskutera Guevaras metoder och gärningar, men det faktum att bilden är ikonisk är ingen åsikt, utan just ett neutralt konstaterande. Dels försökte jag visa att, till exempel Franska revolutionen också innehöll terror och avrättningar och att man i konsekvensens namn i så fall även borde ta avstånd från dess ideologi. Naturligtvis ledde utbytet inte till något annat än att jag anklagades för att vara extremvänster och våldsförespråkare, vilket självklart inte förvånade mig. Jag är luttrad och van och såg utbytet som en övning i korrekt bemötande och som ett sätt att försöka förstå hur dagens högerföreträdare tänker och agerar samt hur man förhåller sig till kunskap. Och det är skrämmande hur mycket inkonsekvenser man kan tillåta sig att öppet dela, för att göra sina poänger. Det är och kommer även fortsättningsvis att vara ett problem, så länge som Donals Trump, som på fullt allvar hävdar att han är den minst rasistiska människan på planeten?!

I en tid när mänskligheten både förfogar över mer och bättre kunskap än någonsin och samtidigt är i större behov av kunskapen än kanske någon gång tidigare i världshistorien (titta på David Attenboroughs dokumentär Klimatkrisen), är det frustrerande att se hur dumheten och ignoransen sprider sig och hur svårt det är att faktiskt föra ett samtal där kunskapen står i centrum. Jag är inte ansluten till något parti och försvarar inget åsiktspaket; det är sant att jag ofta står till vänster i politiken; det har jag aldrig försökt dölja. Jag låter KUNSKAPEN vara min kompass i tillvaron och byter åsikt så fort jag möter underbyggda argument som visar att jag har fel.

Idiotin och ignoransen som sprider sig, och för övrigt även försöken att avhumanisera målsäganden i rättegången mot ASAP Rocky, som också pågår här, där man till och med försöker misskreditera domaren för att vara partisk när hen bara gör sitt jobb i enlighet med gällande lag, är lika skakande som förnekelsen av allt som går emot den egna politiska övertygelsen.

Demokratin är i fara, liksom livet på jorden, och kunskapen väger lätt som en fjäder mot makten; om vi människor som lever här och nu tillåter det. Till hösten ska jag undervisa på en ledarskapskurs, och även om boken som jag började reflektera över inte är kurslitteratur verkar den kunna ge mig massor av inspiration. Boken är skriven av Tommy Lundberg och den presenteras på följande sätt på Adlibris hemsida:

Vad är det som gör att vi går igång på jobbet, att vi blir inspirerade, engagerade och motiverade? Den frågan borde varje ledare ställa sig. "Motivationskoden" är en inspirerande och tankeväckande resa genom ekonomisk och psykologisk forskning, den mänskliga hjärnan och författarens egna erfarenheter och tankar om ledarskap. Med träffsäkra analyser av vår samtid och ögonöppnande insikter om mänskligt beteende lyckas boken både underhålla och skaka om. Läs om varför ledarskap handlar mer om kemi än ekonomi, om varför människor vill spela roll snarare än en roll och varför piskor och morötter inte fungerar. Och mycket mer!

Med den här boken vill författaren uppmuntra chefer att leda utifrån de grundläggande mänskliga behov som ligger bakom vår inre motivation. Men här serveras ingen metod eller modell som direkt kan implementeras. Boken lever som den lär: ledarskap handlar inte om att ge svaren, utan om att leverera frågorna som inspirerar människor att tänka själva.

Det är något liknande vi behöver. Vad driver människor att agera som twittraren eller Trump? Vad får människor att rösta på och ge stöd åt antidemokratiska, klimatförnekande ledare? Det är en gåta som jag inte kan värja mig mot. Vad får mäktiga män och (höger)debattörer med massor av följare att förnedra Greta Thunberg? Hur kan de se sig själva i ögonen, och hur har de mage att komma viftande med bilder av Che Guevara? Nåväl, släpper det och fokuserar på begreppet humanagement, som författaren beskriver på följande sätt i boken (s. 15):

Med begreppet humanagement vill jag lansera den rakt motsatta grundtanken: att låta medarbetarna stå för kontrollen och ge individerna större möjlighet att vara sina bästa jag och utnyttja sina unika egenskaper som kreativa varelser. Humanagement är att inte bara ta vara på utan också utgå från de grundläggande mänskliga behov som ligger bakom den inre motivationen.

Ställ motivationen som driver Greta Thunberg mot den motivation som driver hennes kritiker och skillnaden blir uppenbar. Det spelar roll vilka ledare och inspiratörer vi väljer att ansluta oss till. Che Guevara drevs av en vilja att förändra och han var med och störtade en ledare som knappast såg till Cubas medborgares väl. Och han hyllades av många på 60- och 70-talet som en hjälte, det är sant. Men jag ser få eller ingen som försvarar hans metoder idag. Däremot ser jag en hel massa framstående högerdebattörer och tyckare som väljer att förneka klimatförändringar och som avstår från att kritisera ledare som öppet far med osanning eller som avskaffar demokratin för att säkra sin makt. Det finns hur mycket evidens för deras agerande, titta bara på deras profiler på Twitter.

Vad mänskligheten och livet på jorden behöver är både nya ledare och en annan syn på ledarskap, liksom att KUNSKAPEN placeras i centrum för samhällsdebatten, som för övrigt behöver bli mer samtalsinriktad. Ingenting är så enkelt som det framstår på Twitter eller i en ledare; allt är långt mer komplext än någon kan förstå (fullt ut). Försöken att måla upp en svart-vit bild av samtiden eller utse motståndare som förgörs med hat och retorik, eller egentligen det faktum att hut de facto går hem, är en skam för mänskligheten.

Che Guevara är det få som kommer ihåg idag och historien har visat att han valde fel väg. Därför är det dags för alla som tror på kunskap, demokrati och medmänsklighet att förpassa honom till historien och fokusera på dagens ledare, deras metoder och konsekvenserna av vårt sätt att leva, tänka och agera i vardagen. Ingen kan i längden stå emot historiens dom.