Ett slags nystart, på temat bildning

Tog ledigt från bloggandet i två dagar. Behövde det. Nu är det ny månad och snart är semestern slut. Jag laddar för ett innehållsrikt och spännande år. Avstod från bloggande för att kunna fokusera på läsningen av Dostojevskijs Idioten. Det var en kamp. Inte så att jag tvingade mig igenom boken (för att kunna säga att jag har läst den). Tvärtom fascinerade den mig från första till sista sidan. Men så många tättskrivna sidor, med så många personer (som dessutom har olika namn) och så många sidospår. Boken skrevs vid mitten av 1800-talet, i Ryssland; den läses fortfarande och bara det att han får ihop den enormt rika berättelsens alla trådar och lyckas levandegöra människornas och deras olika karaktärer, gör boken värd att läsa. Brott och straff är mer tillgänglig och lättare att få grepp om och det var när jag läst ut den som jag vågade mig på Idioten. Någon annan tid på året skulle jag aldrig våga. Dostojevskij är ingen man läser lite när det finns tid. Ska man kunna få något slags överblick och sammanhang krävs fokus och samma koncentration i läsningen som när jag läser filosofi. Jag läste av nyfikenhet och såg det som ett slags övergång mellan sommarens kravlöshet och arbetslivets fokus. Boken lever med mig. Trådarna som den lämnar liggande, frågorna den ställer och alla märkliga handlingar och tankegångar som beskrivs utan att förklaras, är del av läsupplevelsen och dess värde.

Det som skiljer bildande böcker från lustläsningsböcker är att de tar lika mycket som de ger och att de kräver uthållighet och aktivt intresse för den värld och de processer som gestaltas. Om en deckare kan man säga att den är bra, men det går inte när det gäller böcker av författare som Dostojevskij. På McDonalds kan man säga att maten är god, men fäller man samma utlåtande om maten på en lyxkrog med ambitioner, som lagats av en erfaren, innovativ kock som arbetar med högklassiga råvaror är det bortkastade pengar och slöseri med resurser.

Hade jag läst Idioten när jag var runt 20 hade jag gett upp efter några sidor. Jag försökte mig på Anteckningar från källarhålet (som jag nu ska ge en ny chans), för att andra sa att den var bra och att jag borde läsa den. Jag fattade ingenting. Samma med klassikerna som läraren i Svenska satte i mina händer på högstadiet. Bildning fungerar inte på det sättet. Det är inget man får eller något man kan tvinga på någon annan. Det krävs något av den som vill bli bildad för att bli det. Jag vill likna det vid styrketräning. Det räcker inte att klä sig i träningskläder och lyfta lite tyngder på måfå. Vill man förbättra sin styrka, kondition, hälsa eller kunskap och bildning, krävs tid, energi, fokus och uthållighet. Bildning är intellektuell träning och dess resultat står i direkt relation till arbetsinsatsen.

Vem som helst kan säga att Dostojevskij är bra, eller dålig. Det är obildade och enfaldiga påståenden som förminskar både objektet man talar om och bildningen som egenskap och förmåga. Jag vet inte hur många flyktlinjer jag ger den; fem eller tre? En siffra kan aldrig ersätta ett kvalificerat omdöme. Jag har boken och läsupplevelsen alldeles för färsk för mig för att kunna säga något om dess innehåll. Det känns emellertid som en bok som kommer att leva med mig länge. Liksom Processen, Mot fyren eller Kafka på stranden, som jag också fick kämpa med, men som tog sig in och som jag alltid kan återkalla i minnet, som jag aldrig glömmer.

Vilka böcker som gör vad med vem går inte att uttala sig om. Litteratur är lika lite som musik och konst eller kultur, bildning och kunskap, entydiga företeelser och begrepp. Det handlar om frågor utan givna svar, och det är detta som triggar mig. Tillfredsställelsen ligger i arbetet med att försöka förstå. Bildning är inget man blir färdig med, det är vägen som är målet.