Kick-off. Dag två. Några ord efter frukost och en långpromenad vid havet. Arbetsåret är igång, men än har terminen inte börjat. Jag har koll på allt jag ansvarar för och har nu tre dagar som gapar tomma i kalendern. Tre skrivdagar alltså, som jag har för avsikt att förvalta på bästa sätt. Efter ett halvårs vila återvänder jag till mitt livsverk, min stora bok om kulturen och dess undflyende väsen. I väntan på kommentarer på läroboken ägnar jag tiden åt att tänka strukturerat om samtalet, som framstår som allt viktigare.
Kunskap skapas i möten mellan människor. Det är en utmaning eftersom vi lever i ett samhälle där evidens är den allenarådande (kunskaps)valutan. Fakta, fakta, fakta är det enda som betyder något i dagens effektivitetshungrande samhälle och när problem identifieras efterlyses ofta mer information. Jag hävdar dock att vi redan vet tillräckligt. Det som behövs för att lösa klimatfrågan och hållbarhetsproblemen på andra områden och samtidigt öka förståelsen för kulturell komplexitet är samverkan och ömsesidiga utbyten av tankar och erfarenheter. Vi behöver ta oss tid att lyssna mer på varandra.
När det inte finns tid, när allt och alla kontrolleras, när kraven på prestation och effektivitet läggs på allt fler aspekter av levt liv och nästlar sig in i och påverkar allt fler verksamheter minskar möjligheten till möten och utbyte av kunskap och erfarenhet. Detta gör att man oftare och lättare går in i roller. Det personliga ansvaret håller på att delegeras bort när medarbetare, ledare, politiker och väljare klumpas ihop och individer förvandlas till statistiska representanter för en roll. Jakten på kontroll och riskminimering gör att kunskap flyttas från individer till system och när det inte finns utrymme för misstag, när allt fler kontrolleras allt mer, kommer samverkan mellan människor allt mindre att handla om mänskliga möten. Det är särskilt olyckligt om man arbetar med vetenskap och lärande. I akademin idag samtalas det allt mindre och debatteras allt mer, vilket leder till att akademin avintellektualiseras. När kvaliteten ska höjas i den högre utbildningen efterlyser man fler disputerade lärare, men utan tillit till lärarnas goda omdöme och tid att tänka tankar till slut samt möjlighet att i tjänsten söka ny kunskap och utvecklas, kan ingen lärare göra ett bra jobb. Formella meriter, mätbara resultat och styrning samt kontroll ges konsekvent företräde framför mellanmänsklig tillit och värdesättning av mänskliga, förkroppsligade kompetenser. Det som går att mäta och utvärdera anses viktigare än det som faktiskt händer i mötet mellan människor, i klassrum, seminarier och i vardagen.
Det debatteras allt mer, för det är ett enkelt och tydligt sätt att avgöra snart sagt alla typer av frågor. Och visst kan det finnas en poäng att låta partiledare mötas i en polariserad debatt, för att snabbt kunna avgöra vad som skiljer dem åt. Men när det handlar om komplexa frågor som kultur är debatten kontraproduktiv. Debatten må vara ekonomiskt effektiv, men intellektuellt är den förkastlig. Min bok om samtal (Nehls 2016) är skriven för att förlösa kraften i samtalet och uppmärksamma vad som händer i möten mellan människor. Samtalet jag har i åtanke är ett verktyg, ett sätt att samverka. Inte ett småtrevligt sätt att bara fördriva tid tillsammans. Samtalet är heller inte ett sätt att uppnå på förhand definierade mål eller en metod att nå konsensus. Samtalet är en gemensam resurs, och bara om alla som deltar i samtalet inser detta och ömsesidigt värnar framväxten och bevarandet av ett öppet, lyssnande och inkännande samtalsklimat kan dess fulla potential förlösas och kunskapsutveckling främjas. Vilka är farorna man bör se upp med? Att man slutar lyssna och blir ivrig och fyller tystnaden med ord, mina ord. Att man går in i och förvarar sin roll. För att samtalet ska bli en resurs måste alla vara vaksamma på dessa faror och inse dels att det är kompetenser som ska mötas, dels att man bara kan lära genom att lyssna och reflektera. Att samtala är att röra sig gemensamt mot ökad insikt och fördjupad kunskap. Då kommer den samlade kompetensen att växa. Börjar man debattera, försvarar man sig och sin roll, vill man uppnå ett mål som inte tydligt kommunicerats med övriga i samtalsgruppen, kommer man att misslyckas.
Samhället är fyllt av människor med goda intentioner, av människor som brinner för olika saker. Eldsjälar brukar de kallas. Högt värderade och djupt engagerade människor. Eldsjälar är en underskattad samhällsresurs. Det är dock lätt att bli ivrig och allt för mycket önska att just jag ska bli lyssnad på, att just mina tankar ska slå an en ton i gruppen, organisationen man arbetar i eller samhället. Är man inte vaksam på vad som händer inom en och i sammanhanget man finns och verkar, om man fokuserar mer på sig själv och sina visioner, missionerar man mer än samtalar och då är man inte längre en eldsjäl, i alla fall inte i den mening som brukar läggas i det ordet; då är man en entreprenör. Det är lätt hänt att skillnaden mellan dessa båda begrepp tappas bort när problemen är många, det saknas tid och när resurserna krymper. Men alla kan alltid bli bättre och lära sig förstå mer om den här typen av till synes triviala skillnader. Och lära gör man genom att lyssna och låta sig och sina tankar utmanas. Fokus måste flyttas, från jag och den roll jag har, till vi och problemen vi gemensamt har att hantera. Ingen människa är en ö. Jag är ingen utan ett vi och ju större detta vi är desto bättre för alla. Därför måste samtalet och kompetensen att lyssna uppvärderas, fler behöver oftare lära mer av varandra.
Vilka kompetenser behövs för att samtalen ska bli konstruktiva och för att utfallet ska bli bra och komma alla till gagn? Det är kompetenser som tyvärr håller på att falla i glömska: Ödmjukhet, prestigelöshet och förmågan att lyssna. På detta måste man fokusera först, sist, alltid. Alla som deltar i samtalet har ett gemensamt ansvar för att bevaka att det är dessa egenskaper som står i fokus och att det är i en sådan anda man möts. Gör man det kommer man att märka att det händer något med kunskaperna och kompetenserna man har. Är mötet prestigelöst och om man lyssnar mer än man talar kommer både individens och gruppens kunskaper och kompetenser att växa. Betänk att det inte är på möten eller i styrelserum som ett hållbart samhälle växer fram, utan i vardagen. Det är det som händer efter mötet, efter samtalet som är det avgörande.
Handlingarna är alltid viktigare än handlingsplanerna. Det är vad som faktiskt görs som räknas, inte vad man kan visa papper på att man kan eller reglerna säger att man ska göra. Det är du och jag och det vi gör tillsammans som skapar samhället som alla är lika beroende av och behöver för att utvecklas. Därför måste vi samtala mer, debattera mindre och lyssna på varandra och världen där ute. Utan samverkan är det omöjligt att skapa ett inkluderande samhälle präglat av mångfald. Utan samverkan riskerar alla att bli förlorare helt i onödan.
Samtal är ingen enkel lösning, det är svårt att samtala och det finns inga garantier för att man lyckas lösa problemen man samtalar om. Men till skillnad från alla enkla lösningar som cirkulerar där ute och som olika typer av konsulter tjänar miljoner på att sälja på oss, är samtal en metod som inte kostar ett öre och som ger avkastning på insatt kapital oavsett om problemet löses eller ej eftersom kunskapen om varandra och människors olikheter ökar. Samtal främjar integration och utbyte även om man tvingas inse att man är överens om att man är oense.
När det inte finns tid, när allt och alla kontrolleras, när kraven på prestation och effektivitet läggs på allt fler aspekter av levt liv och nästlar sig in i och påverkar allt fler verksamheter minskar möjligheten till möten och utbyte av kunskap och erfarenhet. Detta gör att man oftare och lättare går in i roller. Det personliga ansvaret håller på att delegeras bort när medarbetare, ledare, politiker och väljare klumpas ihop och individer förvandlas till statistiska representanter för en roll. Jakten på kontroll och riskminimering gör att kunskap flyttas från individer till system och när det inte finns utrymme för misstag, när allt fler kontrolleras allt mer, kommer samverkan mellan människor allt mindre att handla om mänskliga möten. Det är särskilt olyckligt om man arbetar med vetenskap och lärande. I akademin idag samtalas det allt mindre och debatteras allt mer, vilket leder till att akademin avintellektualiseras. När kvaliteten ska höjas i den högre utbildningen efterlyser man fler disputerade lärare, men utan tillit till lärarnas goda omdöme och tid att tänka tankar till slut samt möjlighet att i tjänsten söka ny kunskap och utvecklas, kan ingen lärare göra ett bra jobb. Formella meriter, mätbara resultat och styrning samt kontroll ges konsekvent företräde framför mellanmänsklig tillit och värdesättning av mänskliga, förkroppsligade kompetenser. Det som går att mäta och utvärdera anses viktigare än det som faktiskt händer i mötet mellan människor, i klassrum, seminarier och i vardagen.
Det debatteras allt mer, för det är ett enkelt och tydligt sätt att avgöra snart sagt alla typer av frågor. Och visst kan det finnas en poäng att låta partiledare mötas i en polariserad debatt, för att snabbt kunna avgöra vad som skiljer dem åt. Men när det handlar om komplexa frågor som kultur är debatten kontraproduktiv. Debatten må vara ekonomiskt effektiv, men intellektuellt är den förkastlig. Min bok om samtal (Nehls 2016) är skriven för att förlösa kraften i samtalet och uppmärksamma vad som händer i möten mellan människor. Samtalet jag har i åtanke är ett verktyg, ett sätt att samverka. Inte ett småtrevligt sätt att bara fördriva tid tillsammans. Samtalet är heller inte ett sätt att uppnå på förhand definierade mål eller en metod att nå konsensus. Samtalet är en gemensam resurs, och bara om alla som deltar i samtalet inser detta och ömsesidigt värnar framväxten och bevarandet av ett öppet, lyssnande och inkännande samtalsklimat kan dess fulla potential förlösas och kunskapsutveckling främjas. Vilka är farorna man bör se upp med? Att man slutar lyssna och blir ivrig och fyller tystnaden med ord, mina ord. Att man går in i och förvarar sin roll. För att samtalet ska bli en resurs måste alla vara vaksamma på dessa faror och inse dels att det är kompetenser som ska mötas, dels att man bara kan lära genom att lyssna och reflektera. Att samtala är att röra sig gemensamt mot ökad insikt och fördjupad kunskap. Då kommer den samlade kompetensen att växa. Börjar man debattera, försvarar man sig och sin roll, vill man uppnå ett mål som inte tydligt kommunicerats med övriga i samtalsgruppen, kommer man att misslyckas.
Samhället är fyllt av människor med goda intentioner, av människor som brinner för olika saker. Eldsjälar brukar de kallas. Högt värderade och djupt engagerade människor. Eldsjälar är en underskattad samhällsresurs. Det är dock lätt att bli ivrig och allt för mycket önska att just jag ska bli lyssnad på, att just mina tankar ska slå an en ton i gruppen, organisationen man arbetar i eller samhället. Är man inte vaksam på vad som händer inom en och i sammanhanget man finns och verkar, om man fokuserar mer på sig själv och sina visioner, missionerar man mer än samtalar och då är man inte längre en eldsjäl, i alla fall inte i den mening som brukar läggas i det ordet; då är man en entreprenör. Det är lätt hänt att skillnaden mellan dessa båda begrepp tappas bort när problemen är många, det saknas tid och när resurserna krymper. Men alla kan alltid bli bättre och lära sig förstå mer om den här typen av till synes triviala skillnader. Och lära gör man genom att lyssna och låta sig och sina tankar utmanas. Fokus måste flyttas, från jag och den roll jag har, till vi och problemen vi gemensamt har att hantera. Ingen människa är en ö. Jag är ingen utan ett vi och ju större detta vi är desto bättre för alla. Därför måste samtalet och kompetensen att lyssna uppvärderas, fler behöver oftare lära mer av varandra.
Vilka kompetenser behövs för att samtalen ska bli konstruktiva och för att utfallet ska bli bra och komma alla till gagn? Det är kompetenser som tyvärr håller på att falla i glömska: Ödmjukhet, prestigelöshet och förmågan att lyssna. På detta måste man fokusera först, sist, alltid. Alla som deltar i samtalet har ett gemensamt ansvar för att bevaka att det är dessa egenskaper som står i fokus och att det är i en sådan anda man möts. Gör man det kommer man att märka att det händer något med kunskaperna och kompetenserna man har. Är mötet prestigelöst och om man lyssnar mer än man talar kommer både individens och gruppens kunskaper och kompetenser att växa. Betänk att det inte är på möten eller i styrelserum som ett hållbart samhälle växer fram, utan i vardagen. Det är det som händer efter mötet, efter samtalet som är det avgörande.
Handlingarna är alltid viktigare än handlingsplanerna. Det är vad som faktiskt görs som räknas, inte vad man kan visa papper på att man kan eller reglerna säger att man ska göra. Det är du och jag och det vi gör tillsammans som skapar samhället som alla är lika beroende av och behöver för att utvecklas. Därför måste vi samtala mer, debattera mindre och lyssna på varandra och världen där ute. Utan samverkan är det omöjligt att skapa ett inkluderande samhälle präglat av mångfald. Utan samverkan riskerar alla att bli förlorare helt i onödan.
Samtal är ingen enkel lösning, det är svårt att samtala och det finns inga garantier för att man lyckas lösa problemen man samtalar om. Men till skillnad från alla enkla lösningar som cirkulerar där ute och som olika typer av konsulter tjänar miljoner på att sälja på oss, är samtal en metod som inte kostar ett öre och som ger avkastning på insatt kapital oavsett om problemet löses eller ej eftersom kunskapen om varandra och människors olikheter ökar. Samtal främjar integration och utbyte även om man tvingas inse att man är överens om att man är oense.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar