torsdag 22 augusti 2019

En bild och några tankar från en svunnen tid

Igår redigerade jag halva boken. Idag är planen att se över resten. Imorgon är tanken att jag ska fokusera på helheten. Får se hur det går. Att redigera är inte lika lustfyllt som att skapa och skriva nytt, men ska texterna bli läsbara finns det inga genvägar. Innan jag kan börja jobba måste jag dock utföra mina ritualer, för att komma i rätt stämning. Blogga är en del, och eftersom det dök upp en bild bland minnena på FB tänkte jag den kunde bilda utgångspunkt för dagens text. Att skriva med utgångspunkt i en bild är något jag har för avsikt att öva mig i framöver. Jag har fått ett antal bilder av en kollega som är konstnär, som han målat. Det innebär ett annat sätt att tänka, så därför har jag skjutit på det. Jag har haft för mycket annat som snurrat i huvudet. Snart återgår allt dock till det normala. Tempot jag haft under arbetsårets två första veckor är inte hållbart i längden, trots att jag inte känner någon stress eller press. Nåväl, nästa vecka får vi se om det kan bli av. Nu riktar jag blicken mot killen i mitten av bilden, han som tittar in i kameran. Vem var han? Vart var han på väg?


Bilden är tagen i Sollefteå, på regementet I21. Det är Stab- och Trossplutonen vid 8de kompaniet som står uppställd. Vi befinner oss lite mer än en månad in i vår utbildning. Vi står just utanför logementet där vi sover, 16 killar i våningssängar, precis bakom fönstren. Det är på hösten 1985 och jag är 20 år. Till skillnad från många av de andra såg jag lumpen som en befrielse. Jag hade redan då, efter bara drygt ett år i arbetslivet, börjar tröttna på mitt yrkesval. Sista tiden innan jag ryckte in jobbade jag ständig natt, mellan 10 på kvällen och sex på morgonen, fem nätter ena veckan, sex den andra. Det var slitigt, oinspirerande och för mig som astmatiker var det inte särskilt nyttigt att befinna sig i mjöldammet natt efter natt. På I21 fick jag sova åtta timmar, äta tre mål mat om dagen; något jag slarvat med. Jag var en av få som gick upp i vikt under tiden som soldat, men konditionen blev betydligt bättre, liksom astman. Det märktes en tydlig skillnad i gruppen, mellan de som bodde hemma och vi som flyttat till eget boende.

De där 7,5 månaderna, mellan augusti och april, 1985/-86 var en lycklig och omtumlande tid, på många olika sätt. Olof Palme mördades i mars och det hölls en stämningsfull minnesgudstjänst för honom ute i skogen under en av alla övningarna vi var ute på. Vi sov bara typ hälften av nätterna på regementet, resten av nätterna sov vi i tält ute i skogen. Bara några veckor efter mordet sprängdes rymdfärjan Challenger i luften, och strax innan vi muckade inträffade Chernobylkatastrofen.

Jag har väldigt många fina minnen därifrån, kanske just därför att det var ett slags parentes i mitt liv. Kan inte säga att jag tog det militäriska på särskilt stort allvar, men jag triggades av utmaningarna som det innebar att laga mat till närmare 100 man ute i skogen i en vedeldad kokvagn när det var närmare 40 grader kallt, som det var några gånger. Eftersom jag flyttat hemifrån och hade jobbat heltid ett par år kände jag mig relativt vuxen och liksom färdig, och jag axlade ansvaret för matlagningen, som på många sätt liknade mitt yrke, utan problem. Och träningen som marscherandet och skidåkningen innebar trivdes jag mycket väl med. Jag skötte mig, helt enkelt, och det rendera mig högsta betyg: 10, 9, 9. Det stärkte min självkänsla och sådde ett av många frön som slutligen fick mig att lämna bageriet.

Några minne från den där tiden sticker ut mer än andra. Det var ganska speciellt att stiga upp först av alla i gryningen ute i skogen och höra knarret av snön under fötterna. När månen var uppe var det inte alls mörkt, bara kallt, klart och magiskt. Kompaniet skulle ha kaffe och fruktsoppa till frukost och det var min uppgift att värma detta med ångkokaren. Först skulle det tändas i pannan. Det fixades enkelt med fotogen, och sedan var det bara att vänta. En sådan morgon minns jag särskilt. Jag höll på att lasta av något från taket på bandvagnen som stod parkerad i skogsgläntan, i mitten av en ring med tält täckta av vita kamouflagenät. Röken från pannan och från tälten spred en angenäm doft. Plötsligt hör jag hur det knakar bland grenarna. Någon kommer pulsande genom snön. Först trodde jag det var vakten som skulle lösas av, men det visade sig vara ett befäl som jag aldrig, varken förr eller senare såg till, vilket gör händelsen än mer speciell. Han steg fram och lyste på mig med en ficklampa och började tala om vår litenhet i kosmos. Om hur man borde minnas mornar som denna, som tilldelats oss av högre makter. Hur kort livet är och hur värdefullt varje minut av det är. Jag sa inte mycket. Stod bara där på taket och förundrades, över att det fanns en sådan inom den militära organisationen. Plötsligt började han sjunga, ”Good morning star shine”, från musikalen Hair. Sedan försvann han lika snabbt som han kom, men minnet av mötet bär jag med mig. Jag minns hur vi står i skogen och skrattar åt vår bandvagnsförare som just har lyckats välta kokvagnen och hur vi sedan tvingas såga ner en hel massa träd för att få den på rätt köl, och hur vi därmed försenade hela kompaniet och tydligen sabbade strategin som lagts upp av våra överordnade befäl.

Ingen eller bara några få tog lumpen på allvar. Vi var där för att vi måste. Alla gjorde lumpen då. Jag minns hur vi kockar satt i värmen av bandvagnen och tryckte i oss portionsförpackningar med räkost medan förbandet genomförde omgrupperingar. Även om jag trivdes i lumpen bestämde jag mig efter hemkomsten att jag skulle totalvägra om jag inkallades till repmöte. Men det fick jag aldrig chansen att göra, för innan dess förflyttades jag till personalreserven, av besparingsskäl.

Skulle kunna skriva så mycket mer om tiden i lumpen och om den där killen som blickar mot mig och som jag bara vagt känner igen. Jag är fortfarande den samme och han finns med mig, men efter över 30 år har minnena av hur han tänkte och vad han drömde om bleknat. Tycker jag ser en sorg i ögonen på honom, men det är kanske en efterhandskonstruktion. Jag vet ju hur det gick och vad han tvingades gå igenom innan han fann ro och började tro på livet på allvar. Jag ångrar inget och fick jag chansen att börja om skulle jag välkomna lumpen, men jag skulle inte hålla ut och kämpa på lika länge i det yrke jag aldrig borde börjat jobba i. Samtidigt inser jag att mina valmöjligheter var begränsade.

Tror det är bra att återknyta bekantskapen med sig själv ibland, med den man en gång var och se på sig själv i ljuset av det som hände sedan. Jag är tacksam för tiden i lumpen, för allt jag lärde mig; både om mig själv och om livet och samhället. Resten av dagen ska jag ägna åt att skriva på min lärobok, där jag delar med mig av mina tankar om högre utbildning, till blivande studenter. Boken jag skriver, slår det mig, riktar sig till unga i samma ålder som jag var när bilden togs. Högskolan fanns dock inte i mitt universum där och då, ens som en tanke och än mindre som en fantasi.

Inga kommentarer: