Arbetsåret har verkligen kickstartat och jag arbetar för fullt med att tänka och skriva. Kunskapen jag har för avsikt att producera uppstår mellan skrivandet och tänkandet, i dynamiken som finns där. Även om jag har tighta deadlines att hålla stressar skrivandet och tänkandet mig inte. Jag är utbildad för att producera kunskap och även om jag var trött igår kväll, efter en hel dag framför datorn är det där och i den verksamheten jag trivs. Idag ska jag till jobbet och spela in filmer som ska användas på nätkurserna jag undervisar i, men jag ska även skriva ut bokmanuset och en artikel jag håller på med så att jag kan läsa imorgon och göra ändringar. Jag kan inte bedöma texterna jag skriver förrän jag läst dem. Ofta vet jag inte riktigt vad jag skriver när jag är mitt uppe i processen, det är först när jag ser orden på papper som jag kan arbeta med innehållet och skapa kunskap.
Mina bästa föreläsningar har fungerat på samma sätt. Jag har märkt att det brukar bli bra när jag talar om något jag själv är intresserad av, men inte riktigt fullt ut förstår. Då skriver jag ett manus att ha som stöd, och när jag förklarar för studenterna förklarar jag lika mycket för mig själv, och med ledning av frågorna jag får växer min egen kunskap snabbt till i realtid och framför åhörarna. Så pass kunnig och erfaren är jag att jag aldrig talar om något helt nytt, och det är därför det fungerar. Det är också så som kunskap skapas. Kunskap upptäcks inte för att sedan spridas, den skapas och förändras hela tiden i samspel mellan världen och urkunderna som hela tiden måste modifieras för att vara relevanta.
Jag är som sagt utbildad att skapa kunskap, om kultur som är mitt forskningsområde. Och så länge jag får arbeta fritt med skrivande, tänkande och skapande av kunskap blir jag aldrig stressad. Jag surfar på en våg av inspiration här gränslandet mellan semester och termin. Trött blir jag, men inte stressad. Jag njuter av friheten och axlar ansvaret jag tilldelats med glädje. Höstens kurser och föreläsningar finns där i bakhuvudet. De tar så sakteliga form och är aldrig helt lika. Ju närmare jag kommer dagen då jag ska tala inför studenterna eller i något annat sammanhang, desto mer fokuserar jag på det. Och där och då är jag fullt närvarande och presterar på topp.
Om jag fick ett beting och tider att hålla mig till, om jag slapp ta hänsyn till alla administrativa deadlines och rigida, standardiserade krav på dokumentation skulle jag ytterst sällan känna stress. Det som stressar mig och som dessutom allt mer för varje år som går hotar att gå ut ut över arbetsuppgifterna som jag på statens bekostnad utbildats är den växande administrativa apparat som skapats för att målstyra och kontrollera verksamheten i Högskolesverige, och alla möten som den genererar. Jag är bra på att hålla många bollar i luften, men bara så länge det är jag själv som kastar upp dem och endast så länge jag får göra det på mitt sätt.
Regler och strukturer måste självklart finnas, liksom administration och även möten. Det är oundvikligt, men hur gör vi om kraven, kontrollerna och styrningen påverkar kunskapskvaliteten och hämmar den intellektuella utvecklingen i akademin? Vad är klokast och mest kostnadseffektivt att prioritera? Kontrollerna och måluppfyllelsen, eller kunskapen och de akademiska kvaliteterna? I den bästa av världar hade jag inte behövt skriva denna bloggpost, eller jag hade kunnat fokusera texten och innehållet, mina tankar och kunskapsutvecklingen, på kunskapsutvecklingen som sker mellan läsningen och skrivandet. Nu märkte jag direkt att jag inser att det relativa lugn och den tankero jag känner dessa inledande dagar på arbetslivet redan nästa vecka kommer att störas av krav på saker som andra anser att jag måste göra, för att reglerna ser ut som de gör och för att vi måste "spara" pengar. För att klara att hålla stressen stången började jag i våras meditera, vilket skulle kunna hjälpa mig i kunskapsutvecklingen. Fast meditationen fungerar frustrerande nog bara som ett skydd för att värna den krympande tiden jag har till mitt förfogande att tänka och skriva.
Det är så det ser ut i den akademiska världen idag. Vi producerar artiklar och andra texter, sitter på möten och följer regler. Kunskapen är satt på undantag eftersom verksamheten organiseras efter principer hämtade från tillverkningsindustrin och den kommersiella tjänstesektorn, trots att vi vet att det inte är så som kunskap skapas. Ingen äger kunskapen och den går inte att tvinga fram, den måste man förhålla sig ödmjuk inför, ifall man verkligen vill veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar