Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har det handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Kultur är ett komplext problem. Och liksom liksom alla andra komplexa problem saknas enkla och entydiga lösningar. Vill man lösa problem som rör kultur är det absolut viktigast att man tar denna insikt i beaktande. Kultur är dessutom en dynamisk (förändrings)process. För att samhället ska kunna utvecklas och bli bättre krävs därför inga särskilda åtgärder vars syfte är att uppnå specifika mål. Kulturell förändring går inte att styra, processen av tillblivelse kan man bara leva med och TILLSAMMANS med alla andra som också lever i och med den dynamiska förändringsrörelsen försöka påverka den, på marginalen. ALLA som idag plockar enkla poänger genom att peka på till synens självklara samband har därför PER DEFINITION fel. Känns det som om det vore invandrarnas fel är det endast en KÄNSLA! Och är det något man kan lära sig av historien är det att där och när känslorna styr, där leker man med elden.
Det finns idag högt ställda förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar (det bästa) på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa. Det finns också förväntningar om att man som forskare ska gripa sig an frågorna på ett konventionellt sätt (ett naturvetenskapligt sätt). Det är så kultur fungerar och den påverkar följaktligen även kunskapen och bilden av forskare, men även synen på vad som är ett vetenskapligt resultat. Och för att krångla till det ytterligare är människan av naturen dels lat, dels meningssökande (även där det inte finns några samband "ser" vår hjärna sådana), dels utgår många från sig själva när de ser problem och söker svar. Därför söker man efter enkla svar och har man så enormt svårt att förstå att några sådana svar bara existerar i fantasin. Det är alltså upplagt för problem. Vi lever i den verklighet vi lever i och den anpassar sig inte efter människor känslor, oavsett hur många som väljer att sluta tänka kritiskt analytiskt och följer strömmen.
Utgångspunkten för min kulturforskning är att det inte finns några enkla svår på frågor eller problem som har med kultur att göra, och jag har under snart 20 år upparbetat kompetens för att hantera den här typen av frågor. Förenklat handlar det om frågor utan givna svar. Frågor som inte går att debattera eftersom svaren man då får alltid och per definition blir fel. Med hänsyn tagen till allt jag lärt mig genom egen forskning, andras texter samt av erfarenheten av att leva mitt i mitt studieobjekt, har jag kommit fram till att samtal är det enda sättet att närma sig först problemen och sedan lösningarna. Samtalet jag här har i åtanke är ett sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse.
Innehållet i den bok (om just kulturforskning) som jag här under året ska försöka avsluta är resultatet av snart 20 års forskning om kultur. Tankarna som bearbetas och presenteras mellan pärmarna i boken har jag levt med ännu längre, sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag, liksom alla andra, i mitt arbete som kulturforskare, efter svaret, men allteftersom gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns några entydiga svar. Kultur är förändring, kultur blir till i dynamiken mellan människorna och sammanhangen där de verkar. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men den typen av svar är inte till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning.
Kulturforskning handlar om framtiden, men inte om framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är idag viktigare än kanske någonsin förr. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Ödmjukhet är därför viktigare än kanske något annat, vid sidan av förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans med andra människor. Utan förståelse och respekt för världens och livets fundamentala öppenhet kommer samhällsutvecklingen att leda fel. Fler behöver därför oftare i sin vardag ställa sig frågor av typen: Vad är kultur? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Genom samtal om dessa frågor skapas ett annat samhälle än om man väljer att debattera vems fel det är att samhället inte ser ut som jag/vi önskar. Det känns kanske bra att peka ut syndabockar och utse vinnare och förlorare i debatter, men verkligheten bryr sig som sagt inte om hur människor känner.
Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera problem utan givna svar är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur behöver man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med och överbryggar mellanrummen mellan oss människor och världen vi lever i genom att vara öppet för och visa nyfikenhet på allt det vi inte vet samt vara vaksamt mot det som inte går att veta något om. Rationaliteten fungerar mer som en målsökande robot och bryr sig endast om frågor som kan besvaras med ja eller nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar