Jag utgår i hög grad från mig själv och visar med olika exempel att jag inte glömt hur det var när jag var ny, osäker och förvirrad student. Jag diskuterar även mina egna tillkortakommanden och misslyckanden, för att visa att vägen till kunskap är en omväg. Boken är personligt hållen och handlar mer om hur man kan tänka än vad man ska göra för att lyckas på universitetet. Boken vänder sig i första hand till nyblivna studenter som står i begrepp att ta steget från elev till student, men även till elever på gymnasiet som funderar på att läsa på högskolan, samt lärare som introducerar studenter på universitetet eller förbereder elever för högskolan. Boken är mitt bidrag till debatten om skolan och den högre utbildningen, och den inleds på följande sätt:
Många söker idag efter genvägar till kunskap och landets lärare dignar under krav på sig att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som letar efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska den högre utbildningen verkligen kunna bli högre går det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Högskolan har liksom Winston Churchill inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Jag tror inte på mer eller bättre pedagogik, jag tror på samtal och utbyte av tankar och erfarenheter. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar, det gäller både lärare och studenter. Högre utbildning är inget man får utan något man gör, och belöningen i form av bredare och djupare kunskap och förståelse står i direkt relation den tid och det engagemang som läggs ner på studierna. Ansvaret för kvalitén i all utbildning är delat och därför är det lika olyckligt om lärarna klagar på studenterna som om studenterna klagar på lärarna. Det är inte (enbart) för sin egen skull man studerar på universitetet, det är lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Utbildning är en investering för framtiden, både för individen och samhället.
Kunskap är inget i sig själv och kan inte på egen hand göra skillnad, det krävs människor som kan, vet och vill agera med utgångspunkt i resultatet av studier och forskning för att samhällets investering i utbildning ska bära frukt. Att läsa på högskolan i Sverige är gratis. Många glömmer att studier är både ett privilegium och ett stort ansvar. Högskoleväsendet har byggts upp för att säkra samhällets framtida kunskapsförsörjning. Skattebetalarna investerar i dig som student och förväntar sig att du med hjälp av kunskaperna och kompetenserna som utvecklas genom studierna på högskolan ska förvalta och utveckla tidigare generationers förvärvade insikter och uppnådda resultat. Jag skriver inte detta för att skrämma någon, utan för att påminna om varför vi har en skola och en högre utbildning.
När USAs förre president Barak Obama fick frågan hur han såg på presidentämbetet svarade han att han såg på det som ett stafettlopp. Hans uppgift var att göra sitt bästa för landet under den tid han innehade ämbetet för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa president som efter bästa förmåga har att förvalta arvet efter tidigare presidenters arbete. Så ser jag på min roll som lärare också. Jag finns och verkar mellan äldre generationers akademiker och dagens studenter och mitt uppdrag är att förvalta kunskapen och skapa förutsättningar för lärande samt bidra till den gemensamma kunskapsutveckling som utgör basen i ett vitalt kunskapssamhälle och en fungerande demokrati. Att vara lärare är lika lite som att vara student en soloprestation. Lärande och kunskapsutveckling är resultatet av gemensamma ansträngningar, något man gör tillsammans med andra. Kunskapen uppstår mellan intresserade medskapare som arbetar tillsammans, där, när och om förutsättningarna är gynnsamma. Utbildning på akademisk nivå blir aldrig högre eller mer kvalitativ än vad människorna som engagerar sig i den tillåter den bli.När boken publicerats fortsätter arbetet på den bok jag ser som mitt livsverk, som handlar om akademin och som riktar sig mer till forskarsamhället. Jag är en skrivande, läsande, tänkande och kritiskt analyserande människa som vill veta och bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och jag kommer under året och framöver att intensifiera mina försök att nå ut med mina tankar. Bokkontraktet som jag skrev på i våras har inspirerat mig och fått mig att samla mod och kraft att försöka. Det känns andäktigt, ansvarsfullt och jag är ödmjuk inför förtroendet som det innebär att bli läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar