Vetenskap som lösning, eller som problem?

Vårt moderna samhälle vilar på en stabil grund av vetenskap och nya innovationer och kreativa lösningar skapas hela tiden, men genom historien har vetenskapen nästan lika ofta visat sig ge upphov till problem. Framtiden är öppen och det går aldrig att räkna på alla potentiella utfall, ett visst mått av osäkerhet och utrymme för slumpen finns alltid. Annars skulle världen och verkligheten se annorlunda ut. Vi vill gärna tänka på historiens rörelse som en konsekvens av medveten utveckling, men det handlar snarare om icke-linjär förändring. Historien fungerar som evolutionen och den blir till i mellanrummen, delvis som ett resultat av slumpen. Vi är därför alla inbegripna i ett realtidsexperiment där vi hela tiden måste, dels hantera konsekvenserna av våra tankar och handlingar, dels lära oss inse att förändringen inte går att detaljstyra och utfallet inte går att kontrollera. Målstyrning och kontroll är en dröm. I praktiken handlar det om att finna lösningar på problem idag utan att veta vilka konsekvenser lösningarna kan tänkas ge upphov till. Atombomben skapades för få slut på alla krig, vilket gick sådär. Och det är bara ett av en lång, lång rad liknande exempel som manar till ödmjukhet.

Påpekandet ovan ska inte ses som kritik mot samhället eller vetenskapen, det är bara ett konstaterande. Så här fungerar verkligheten och vetandet. Det är inga problem som beskrivs och reflekteras över, det är förutsättningarna för samhällets och tillvarons kontinuerliga tillblivelse som diskuteras. Både människor och samhällen lär och blir med tiden bättre på att hantera kända problem och komplexa utmaningar, men det betyder inte att allt bli bättre. Samhället är dynamiskt och hela tiden uppstår nya problem, ofta som en effekt av lösningarna som fördes fram för att hantera gamla, som i den nya kontexten kanske inte ens är ett problem längre.Särskilt viktigt är det att förstå detta i relation till klimatförändringarna. Lyssnar man bara på teknikoptimisterna och slår sig till ro med att forskningen nog kommer att lösa problemen, i framtiden, finns en uppenbar risk att det är för sent att göra något när den kunskapen och tekniken väl existerar i sinnevärlden. Och ingen vet vilka nya problem som eventuella lösningar kan komma att ge upphov till.

Humanvetenskapen som jag håller på att utveckla handlar om människan, intellektet och kulturens roll i verklighetens och samhällets tillblivelse. Jag utvecklar kunskap om och verktyg som kan användas för att förstå betydelsen av rörelse och förändring, konsekvenser av perspektiv och val av utgångspunkt, relationer och mellanrum. Inser man att inga lösningar någonsin är enkla eller självklara och oproblematiska och att tillvaron aldrig är en och odelbar samt att verkligheten är komplex och delad, har man kommit en lång väg mot fördjupad förståelse, vilket är en förutsättning för att hantera, inte bara klimatutmaningen. Tyvärr kämpar kulturvetare och humanvetenskap lite i motvind i dessa dagar då snabba och säkra resultat efterfrågas och effektivitet ses som universallösningen.

Förändring är centralt för allt som har med kultur att göra. Kultur kan sägas vara förändring. Kulturvetares kompetens uppskattas tyvärr inte efter förtjänst. Kulturvetare skulle kunna bidra med kunskap om hur man kan se på och arbeta med icke-linjära processer av förändring, enligt resonemanget ovan. Fast det är inte sådan kunskap som efterfrågas, utan kompetens att hantera förändring i en bestämd riktning och mot på förhand definierade mål.Sådan kunskap finns det ett närmast omättligt behov av. Och där det finns behov, där finns det konsulter. Ju större behov, desto mer pengar finns att tjäna. Kulturvetaren riskerar därför tyvärr att försvinna i mängden. Förändring är dock alldeles för viktigt för att överlåtas till konsulter med enkla lösningar och kortsiktiga intressen. Därför kämpar jag på och försöker på olika sätt visa på betydelsen av kompetenserna som finns inom humaniora.

Redan tidigt i min vetenskapliga karriär insåg jag vidden av problemet med att nå ut med kunskaperna som finns inom humaniora, när jag talade på en konferens som nybliven doktor. Jag låg sist i programmet. Efter en konsult med jämställdhet som sitt specialområde. Han förförde publiken med enkla lösningar, befäste stereotyper och spred uppfattningen att könsroller är något fast och evigt, något vi gör bäst i att anpassa oss till. Jag valde strategin att få åhörarna att tänka själva, och visade att förändring är möjligt, att könsskillnaderna är kulturellt skapade och upprätthållna och att de därför kan förändras, om tillräckligt många vill. Ju mer jag talade desto sämre blev stämningen bland publiken som ville bli förförd och underhållen, inte konfronteras med komplexitet och svårigheter. Besviken och ledsen gick jag därifrån, men det fick mig snarare att ladda om och tänka nytt än att ge upp. Det är som sagt svårt, men samtidigt är det ju viktigt. Därför får man inte ge upp, man får testa olika metoder istället. Att våga misslyckas är nyckeln till framgång. Uthållighet, engagemang över tid, är vad som krävs, liksom kunskap om fällorna och hindren man har att hantera under processens gång.