En tillvaro tömd på mening?

Förmågan att förundras håller på att offras för önskan att veta hur det är "egentligen", vilket leder till att allt fler av livets och tillvarons aspekter "avslöjas" och förklaras (natur)vetenskapligt.  Avförtrollningen av världen accelererar liksom känslan av brist på mening. Vad gör vi sen då, när allt kan "förklaras" matematiskt ända ner på elementarpartikelnivå? Jag förstår lockelsen, och människan har i alla tider sökt svar på sina frågor, men det finns saker som inte går att förklara eller avslöja och hur det är egentligen är en fråga om perspektiv och sammanhang. Det finns ytterst sällan ett och ett enda svar på frågorna som uppstår i människors huvud. Den enda vägen leder alltid fel för det finns alltid många olika vägar. Viljan att avslöja är en potentiellt destruktiv kraft som hotar att göra samhället till en iskallt rationell värld utan känslor och medmänsklighet. Kunskapen om kultur, till exempel, som är mitt forskningsområde, ligger till dels bortom det gripbara, den kan man bara nå förståelse för om man ger upp alla försök att avslöja eller försöka förklara hur den fungerar egentligen.

Kultur är bara en av alla frågor som saknar ett givet svar. Det är omöjligt att säga hur den är egentligen alla försök att avslöja eller förklara i detalj är dömda att misslyckas. Visst kan man enas om ett svar och kollektivt bestämma sig för att det är det enda giltiga, men verkligheten är inte som vi önskar och fungerar inte som vi vill; det är på det sätt den är, och det måste vi acceptera och lära oss leva med.

Efter att ha läst David Sumpters bok, Uträknad, som handlar om utvecklingen av artificiell intelligens i allmänhet och om frågan ifall AI utgör ett allvarligt hot mot vår existens i det korta perspektivet, är jag övertygad om att människorna är utlämnade till sig själv under överskådlig tid framöver. Boken presenteras på följande sätt på Adlibris:

Matematikprofessor David Sumpter skriver i Uträknad om hur algoritmer i allt högre grad tar över våra liv. Så hur fungerar de? Och i vilken utsträckning kan de styra oss och vårt beteende? Sumpter menar att media och samhället ofrivilligt har lurat sig själva, till exempel när det gäller fake news-diskussionen. Man frestas att måla upp en bild av matematikens mörka sida och spå en framtid där kunskap om algoritmer är avgörande för att behålla makten över sitt eget liv -- men detta är en hoppingivande bok som ger en balanserad bild av allt från fotboll till AI och algoritmstyrd annonsering.

Det är INTE algoritmerna som håller på att ta över, det är människor som i sin önskan att veta och i ett berusat tillstånd av hybris försöker avskaffa sig själva och allt mänskligt. Jag började läsa för att jag var orolig över utvecklingen och för att jag tog varningarna på allvar, men Sumpter har mångårig forskningserfarenhet bakom sig och vet vad som är möjligt och hur många GIGANTISKA hinder som måste övervinnas innan människan har skapat en generell artificiell intelligens. Föreställningen om att singulariteten (den punkt i historien då datorerna tar över) är nära förestående och utgör ett allvarligare hot än andra identifierbara hot sprids från företag som Google, Facebook och Cambridge Analytica som tjänar pengar på föreställningen om att de vet ALLT om oss och att de kan styra våra liv, vilket Sumpter visar är en grov överdrift.

Människor, kultur och livet som sådant är och bör få fortsätta vara gåtfullt och förmågan att förundras är en förutsättning för att känna mening med livet och tillvaron. Betänkt till exempel att hur kittlande det än är att avslöja ett mind blowing trolleritrick så är den känslan dels snabbt övergående, dels lämnar den en känsla av tomhet efter sig. Samma med kärlek, som sägs vara en effekt av hormoner och neuroner i hjärnan, egentligen. Alla som en gång varit förälskade på allvar vet att det är en lögn, även om svaret bygger på gedigen och oklanderlig forskning.

Vissa saker ska inte avslöjas, för det går inte att sjunka tillbaka i okunskap sedan när man väl fått sin nyfikenhet stillad. Tänk på talesättet, curiosity killed the cat. Förmågan att förundras är en oerhört värdefull förmåga som måste värnas för att kunna vara mänskligheten till gagn. En tillvaro tömd på MENING är tom, iskall och död. Vi människor är meningssökande varelser, den egenskapen är inprogrammerad i vårt DNA, men det är SÖKANDET som gör livet värt att leva. Det är vägen som är målet, och så vidare. Karin Boye är inte ensam om att ha insett det, det finns gott om exempel på vishet i lyriken och konsten vars poäng är just att den INTE ska avslöjas eller förklaras; den kan och ska man bara förundras inför.