Det fanns en tid när medierna tog sitt granskande uppdrag på största allvar, när journalister arbetade för det allmännas bästa genom att avslöja korruption och missförhållanden i både politiken och näringslivet. Kanske fungerade det inte perfekt och självklart inte överallt, alltid, men på det stora hela fanns det en balans mellan det offentliga, privata och medierna. Idag har den där balansen rubbats. Jag kan inte säga att jag vet, men det finns indikationer på att förskjutningen började när högermedierna flyttade fram sina positioner och började producera öppet vinklade nyheter som bekräftade högerpolitikens världsbild.
Idag är det som allt är uppdelat i höger och vänster. Även medierna har inordnat sig i nyordningen. SVT vars uppdrag är att vara ett objektivt mediebolag har förvandlats till ett ängsligt företag som av rädsla för att anklagas för att vara vänster har anammat en etik som går ut på att alltid presentera en motbild till alla nyheter, för att på det sättet överlåta till tittarna att avgöra vad som är den mest relevanta och med sanningen överensstämmande bilden av det som tas upp. Och det är VAD man granskar kritiskt som avgör vem som får komma till tals för att ge sin bild, inte ämnets relevans.
En av nyordningens absurda konsekvenser är att en kritisk granskning av ett visst parti måste följas av kritik av ett parti på motsvarande sida av den politiska demarkationslinjen. Oavsett vad kritiken handlar om. Balans i rapporteringen anses idag viktigare än sanningen, vilket är precis vad högermedierna hoppades kunna uppnå när de skapades. Sanningen ligger dock aldrig någonstans mittemellan, den äger ingen och den står över poltiken. Låt oss säga att en sida av poltiken eller en viss typ av företag de facto bryr sig mindre om sanningen och mer om makt och pengar till varje pris. Då skulle dessa företag och partier självklart figurera oftare i medierna eftersom deras agerande är förkastligt. Om medierna verkligen är fria och journalistikens uppdrag faktisk är att granska MAKTEN, skulle partier och företag som har ett promiskuöst förhållande till sanningen kritiseras oftare än andra. Och alla anklagelser för att medierna är vridna åt ena eller andra hållet skulle falla på sin egen orimlighet och slå tillbaka på den som anklagade dem för att presentera vinklade nyheter.
Idag är det tragiskt nog medierna som granskas. Och (vissa) politiker anklagar alla som inte är lojala med deras parti för att producera fake news. Balansen i samhället är rubbad och bilden av tillvaron som svart-vit dominerar; om man hårdrar och extrapolerar. Vänster och höger uppfattas inte längre som politiska ståndpunkter, utan som en kamp mellan det onda och goda som måste vinnas till varje pris. Politiken granskas följaktligen inte med fokus på dess konsekvenser, utan efter vilken färg den har. Och oppositionen är kritiska mot allt som den sittande regeringen gör, även om politiken som förs bygger på beslut tagna av oppositionen själv och trots att oppositionen valde att inte agera när den hade makten.
Mitt arbetsår har kickstartat och jag ägnar resten av dagen åt att läsa manus till min kommande lärobok, som liksom allt annat jag gör är ett försvar för KUNSKAPEN. Jag menar att det enda som kan rädda samhället och hållbarheten är att kunskapen återupprättas och det kan den bara om många människor bryr sig mer om kunskapen, och för det krävs förståelse för ämnets komplexitet. Skolan är en nyckelaktör och förhållandena där, för både lärare och elever, är avgörande för resten. Boken jag arbetar med handlar om vad som gör högre studier högre, och i korthet handlar det om att placera KUNSKAPEN i centrum, inga egenintressen eller något annat. Bara så kan ett verkligt hållbart samhälle växa fram, men utan en fri press, granskande journalistisk och en allmänhet som värnar öppenhet, går det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar