Experter på ett område antas ofta och av många vara experter även på alla områden; som om expert var en personlig egenskap helt frikopplad från ämnet man talar om. Både forskare som vill bidra till kunskapsutvecklingen och allmänheten som i sin desperata jakt på fakta och förståelse lyssnar på de som säger sig veta, måste förstå det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten. Enkelt uttryckt kan den sägas beskriva det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som pålitliga. Det är ett ansvar man har, att utses till eller betraktas som expert; ett ansvar som förpliktigar. Om någon litar på vad du säger har du ett ansvar för vad du påstår dig veta, du kan inte slå ifrån dig eller skylla på någon eller något.
Ansvar för påståenden och fälls är något vi borde tala mycket mer om, särskilt som felaktigheter sprids med ljusets hastighet på nätet. Det räcker inte att mana till eftertanke eller utbilda elever i kritiskt tänkande. Kunskapen är ALLAS ansvar, men det står också i proportion till hur många som lyssnar och litar på en.
Igår hamnade jag i en diskussion om hälsa på Twitter. Temat för utbytet av tankar var: Vem kan man lita på? Vi kom (som vanligt) ingen vart. Det blev snart uppenbart att vi talade förbi varandra. Jag ser kunskap som en komplex, föränderlig och till stora delar oöverblickbar helhet som kräver ödmjukhet inför allt man inte vet och det som inte går att uttala sig säkert om, för att bli meningsfull och användbar. Och jag bemöttes med de vanliga kraven på evidens och specifika studier som kan bemötas separat. Det är inte så jag närmar mig värden och kunskapen, genom att fokusera på detaljer. Kunskapen om hälsa ser jag som en skog och enskida studier ser jag som träden som skogen består av. Det går inte att utifrån (aldrig så väl underbyggd) kunskap om ett eller ett utvalt antal specifika träd uttala sig om skogen som helhet. Jag försvarar inga mirakelkurer eller någon diet. Jag läser det mesta jag kommer över och bildar mig utifrån helhetsbilden en uppfattning om vad som verkar vettigt att göra för att förebygga att sjukdom uppstår och främja en god hälsa, och jag är noga med att hela tiden förändra mitt sätt att äta och leva, i enlighet med nya rön som hela tiden kommer. Människokroppen är individuell, inte ett statistiskt medelvärde. Jag försökte bemöta kritiken som riktades mot en del av författarna till böcker om hälsa och upptäckte då att den där haloeffekten spökade i diskussionen. Författare till hälsoböcker som säljs i bokhandeln avfärdades kategoriskt och utan hänsyn tagen till, dels vilka påståenden som förs fram i böckerna, dels till det faktum att de talar om förebyggande åtgärder (utan bevisade biverkningar) och saker man kan göra för att undvika att bli sjuk. Jag menar att det är skillnad på att överdriva hälsovinsterna av att äta kål och att med stöd i vetenskap påstå att något är bevisat ofarligt. Det är också skillnad på vem som uttalar sig. Jag hävdar att det är värre att en internationellt erkänd och välkänd forskare som Agnes Wold skriver på Twitter att man kan/bör äta Treo varje dag ifall man vill undvika inflammation, än att en sådan som till exempel Maria Borelius säger i Sommar att man blir friska av att äta broccoli.
Med makt och inflytande kommer ett stort ansvar, och vill man verkligen förstå hur kunskap fungerar räcker det inte att fokusera på detaljerna, både den som uttalar sig och mottagaren är del av den helhet där kunskapen uppstår och psykologins roll för synen på auktoritet och pålitlighet är livsfarlig att underskatta. Särskilt ifråga om en sådan sak som hälsa handlar det aldrig om ett ett plus ett är två! Vi människor lyssnar förfärande ofta och enkelt mer på VEM som talar än på VAD som sägs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar