Effektivisering, en invasiv och destruktiv tanke

Önskan att betala mindre i skatt är bedräglig eftersom den lätt tar överhanden och styr tänkandet i riktningar som utmanar kunskapen om hur samhället hänger ihop. Ingen vill betala mer än man behöver för något, alla vill betala mindre; det är mänskligt och fullkomligt normalt. Men man får ALLTID vad man betalar för. Det finns inga fria luncher och det går inte att förena det oförenliga. Vill man ha en fungerande infrastruktur, en fungerande vårdapparat, ett utbildningssystem och allt annat som hör ett modernt samhälle till måste kostnaderna för detta täckas på något sätt. Det är förutsättningen för all politik, från höger till vänster.

I dagens polariserade samhällsklimat har frågan om skatt delats upp på ett olyckligt sätt. Högern fokuserar och bygger sin poltik på sänkt skatt, och vänstern driver på för att höja skatten. Det är inte hållbart att tänka så, för politikens roll i ett demokratiskt samhälle är inte att ge människor vad de vill ha, utan att förvalta samhället på ett hållbart sätt, både för människorna som lever här och nu och för framtida generationer.

Polariseringen gör att det blir svårt att föra samtal, vilket är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexiteten i dagens samhälle. Politiker och andra debatterar och det enda som betyder något är att vinna. Och när det handlar om skatt debatterar man dess storlek frikopplat från användningen av pengarna. Det är att be om problem, och problem har vi, ingen tvekan om det. Att söka efter eller utse syndabockar är dock ingen lösning, det leder istället till ökad polarisering och växande problem. Jag ser synen på skatt och oförmågan att se och hantera samhället som en helhet som samhällsproblemens moder. Tanken på sänkt skatt har en tendens att leva sitt eget liv och det är som den kämpar till varje pris för att överleva, den tar sig in i medvetandet och gör kroppen och tanken till sitt verktyg. Och det leder i många fall till förnekelse; när verkligheten inte stämmer överens med kartan menar många att det är verkligheten som ska anpassa sig. Kartan, drömmarna och föreställningen om hur det borde vara överges inte förrän det är uppenbart att önskningarna är ohållbara.

En politisk innovation som skapats för att hålla drömmen om att det går att få mer genom att betala mindre vid liv är EFFEKTIVISERING. Jag är inte ensam om att oroas över tankens spridning och effekterna av det sättet att tänka kring förvaltning av det allmänna. Bygger man bilar kan man effektivisera tillverkningsprocessen, men arbetar man med lärande eller vård leder effektiviseringsförsöken till att människorna i skolan och vården offras. Och för att hålla drömmen vid liv och slippa tänka om låter man lärare och vårdpersonal bränna ut sig och betraktar det som ett individproblem. Om det gick att vara sjuk hade problemen inte varit så allvarliga, men även Försäkringskassan har krav på sig att effektivisera verksamheten, det vill säga sänka sina kostnader. Det gör man cyniskt nog genom att anställa läkare som hävdar att människor är friska trots att alla tänkande och kännande människor ser och förstår att så inte är fallet. Det är dock enda sättet för Försäkringskassan att sänka sina kostnader. Det är en jakt mot nollpunkten. Effektivisering är ingen lösning, det är en invasiv tanke som uppstått och omhuldas för att den som vill sänka skatten ska slippa acceptera att samhället är en komplex helhet.

Jag ser paralleller här till tanken på hårdare straff. Det är en annan invasiv tanke som fungerar i debatter i riksdagen, men som i praktiken leder till att påföljden för alla brott, förr eller senare, blir dödsstraff. Kraven på höjda straff är befängd. Efter ett tag med nya straffsatser kryper sig känslan på om ännu högre straff. Var går gränsen, och vem ska betala för fångvårdens växande kostnader? Hur effektiviserar man den verksamheten? Genom att tränga in fler fångar i mindre celler? Tanken och önskan att hålla den vid liv påverkar inte bara brottslingarna utan även politikerna och medborgarna. Hela samhället påverkas och gör det kallare och cyniskt. 

Tanken på effektivisering leder först till ignorans, avsaknad av empati och förståelse för komplexitet och sedan förr eller senare till förnekelse. Det finns inget annat sätt att hålla drömmen om att få mer för mindre vid liv. Och när förnekelsen väl accepterats kan man fortsätta driva den ohållbara poltiken ett tag till, särskilt om man kan övertyga allmänheten om att problemen går att koppla till en icke-existerande massinvandring. Man skjuter dock bara problemen på framtiden och rätt som det är kan the point of no return ha passerats. Då är det för sent att göra något åt saken.

Vad hände med ödmjukheten, kunskapen och medmänskligheten? Varifrån kommer den hybris som idag sprider sig som en löpeld? Vad gör det med oss och samhället att frågan om skatt inte debatteras TILLSAMMANS med frågan om samhällets långsiktiga förvaltning? Hur gick det till när vi övergav kunskapen som mål och upphöjde förnekelse och ignorans till efterfrågade och upphöjda egenskaper i  politiken och samhällsdebatten? Den väg vi slagit in på är ohållbar och det måste troligen men tragiskt nog bli värre innan det kan bli bättre.