Jag ger er; känslosamhället

Ilska, hat och oresonlighet dominerar dagens samhällsdebatt. Det finns inte tid att lyssna, tänka efter, analysera och tänka långsiktigt. Vid fronten, på den sociala nätverken är tonen hård och krigarna tävlar om vem som kan väcka mest känslor. Hat och oresonlighet är mycket mer direkta och starkare känslor än kärlek, förståelse och medmänsklighet. Facebook och Twitter lever och profiterar på känslor och ju starkare de är desto bättre, för det skapar engagemang som i sin tur genererar mer data som företagen kan sälja till andra företag och aktörer som tjänar pengar på kunskapen om oss, som vi entusiastiskt skänker bort helt gratis. Samtidigt driver allt fler aktörer inom olika områden på digitaliseringen. Det är som att kasta sig ut från ett flygplan utan fallskärm eller någon aning om hur och vart man landar, för kicken som uppstår under resan ner.

Samhället blir reaktivt och repressivt när hat leder till mer hat och när falska anklagelser mot allt och alla som är annorlunda eller kommer utifrån får enormt mycket större spridning än dementierna som "ansvarsfulla" debattörer publicerar för att kunna friskriva sig från kritik. I USA, i efterdyningarna av ännu två masskjutningar, talar presidenten om hårdare straff för förövarna, och kraven på åtgärder för att förhindra att människor dödar varandra viftas bort som tecken på svaghet. Odlar man sitt hat och om oresonlighet och hårdare tag idealiseras och betraktas som lösningen blir det så. Hat leder till mer hat, fler offer och ännu mer hat. Radikaliseringen av arga män ökar på nätet och risken för nya attacker växer.

Ett samhälle som föraktar sina svaga, utsatta och olyckligt lottade medborgare och som idealiserar framgångsrika individer är snart inget SAMHÄLLE längre. Sänkt skatt är bra för de redan gynnade, och ju mer pengar och högre inkomster man har desto mer pengar och inkomster får man, med det sättet att resonera. Kritiken mot dagens system -- som bemöter behövande med iskalla, rationella argument, som tvinga sjuka att arbeta och som förvägrar handikappade den hjälp de behöver men själva inte kan betala för, eftersom de är sjuka, svaga eller olyckligt lottade -- viftas bort som vänstertokerier eller tecken på svaghet och godtrogenhet.

Förr var det Stalin som av dåtidens förnekare sågs som en stålhård hjälte. Idag är det Trump, Bolosnaro, Orban och Erdogan och andra ledare med totalitära anspråk som utgör hotet mot demokratin. 10-talet är en inverterad spegelbild av 70-talet, och terrorn är minst lika utbredd idag som då. Vänstern avfärdade allt man inte gillade som borgerlig dekadens, men idag är det högern som förnekar; klimatet, konsekvenserna av privatisering av välfärden och en allt mer oreglerad kapitalism. Allt försvar av den ENDA vägen leder förr eller senare till förnekelse, av den enkla anledningen att verkligheten är långt mer komplex och oöverblickbar än någon politiker eller forskare kan förstå och än mindre hantera. Förnekelsen idag riktar sig bara mot andra mål och leder till andra offer. Det är inte färgen på politiken som avgör om den är hållbar, det är beslutens och slagordens faktiska konsekvenser. Kanske måste det bli sämre innan det blir bättre? Förr eller senare blir det oresonliga hatsamhället ohållbart. Om hatarna får diktera villkoren och visa vägen kommer de förr eller senare att leda oss mot KATASTROF. De är inte lösningen utan själva problemet och hotet kommer som alltid inifrån, samhället och oss själva.

Framtiden avgörs av hur vi ser på och värderar våra känslor och vilka känslor vi släpper fram, visar upp och agerar på. Igår rördes jag till tårar av Lasse Berghagen som öppet visade hur berörd han blev av publikens kärlek på Allsång på Skansen. Tårarna rinner ner för min kind när jag tänker på hans reaktion och jag blir ledsen och bedrövad när jag konstaterar att det av många av nätets och samhällsdebattens tongivande aktörer betraktas som tecken på svaghet. Insikten rör upp minnen från förr, från skolgården och mobbarna som utsåg mig till offer för deras hat och oresonliga hot. Under högstadiets första år, i sjuan grät jag varje dag. Jag kommer aldrig att få veta om det var därför jag mobbades, eller om det var för att jag mobbades jag grät. En sak vet jag dock och det är att jag är stolt över att jag inte lät mobbarna vinna och att jag aldrig sett känslosamhet som en svaghet. Jag odlar mina känslor och det stör mig inte längre att visa tårar öppet. Att kämpa emot är ett slags förnekelse och jag bestämde mig tidigt för att möta livet head on, och se verkligheten för vad den är. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att mobbarna skulle fortsätta förfölja mig, men eftersom jag  redan som ung insåg hur små mobbarna egentligen är och hur lite de som utsatte mig för hat och hot har uppnått i livet, förstår jag att deras väg då likväl som nu är en återvändsgränd. Mobbare har ingen som helst egen makt, de får makt av andra som kanaliserar sitt hat genom dem. Jag drar mig till minnes ett klipp från Obama, där han grät offentligt i samband (tror jag) med att han fördömde ett av terrordåden som drabbade USA under hans vakt. Han lyckades inte stoppa våldet och USA blev inte särskilt mycket bättre under hans åtta år vid makten, men det blev verkligen inte bättre med Trump som är en oresonlig ledare som spelar på människors hat och som använder twitter för att mobilisera folket genom att spela på deras allra lägsta och mest primitiva känslor.

Vi kan bättre och genom att fokusera på andra känslor än dem som styr samhället och debatten om framtiden idag. Genom att lyssna, förstå och sprida kärlek samt agera solidarisk och förlåtande växer både de starka och de svaga och det kan leda till goda cirklar. Det finns dock inga garantier, men vad har vi att förlora? Hatarna erbjuder inga lösningar, bara mer hat. Och det vet vi leder inte till något gott. Jag tror innerst inne och på fullt allvar att en växande andel av befolkningen genomskådat hatretoriken och har insett hur tomt det är bakom den glättiga fasaden som målas upp på nätet, det är bara det att nätets algoritmer döljer deras tankar, känslor och allt gott som faktiskt görs. Jag tro inte det är så enkelt som att bara välja glädje, men jag vet att hat ALDRIG är en lösning.