Reflektioner över mitt skrivande liv

Jag har kommit till en punkt i mitt skrivande liv där jag blickar mer framåt än bakåt. Det blev uppenbart igår när läroboksmanuset skickats in till förlaget. Nu är ju boken inte klar och än återstår det en del arbete, med korrektur och jag får säkert kommentarer från redaktören. Men för mig är manuset ingen manus längre, det tillhör historien. Nu blickar jag framåt, mot nya böcker och andra texter. Jag har bestämt mig för att åren framöver ska gå i skrivandets tecken. Halva jobbet är liksom redan gjort, i och med bloggandet. Jag tror man har ett begränsat antal tankar i huvudet, och nu börjar jag se mönstren och kan skörda frukterna av tänkandet och skrivandet. Åtminstone tre böcker har jag plockat ihop utkast till. Och det finns mer att hämta.

Det svåra är dels att komma på vad man ska skriva om, dels att finna metaforer och liknelser som fungerar. Det gör jag bäst i full frihet och på uppstuds, utan någon tanke på vem som kommer att läsa eller hur texten kommer att tas emot. För det ändamålet är bloggen ett fantastiskt verktyg som ger mig indikationer på vad som fungerar och vad som inte gör det. De över 4000 posterna som finns här på Flyktlinjer är ett osorterat kaos av tankar, men det finns sökfunktioner, taggar och serier av texter på samma tema. Känns som jag har nog med underlag för resten av livet, eller i alla fall tills jag upparbetat en vana att tänka mer strukturerat. Jag har blivit bättre på det och har planer på att bestämma temat för nästa bok och sedan låta den växa fram i form av bloggposter, där och när jag känner mig inspirerad. Jag vet aldrig på förhand om och när jag får flyt. Plötsligt kommer tankarna bara. Vissa dagar är det som att öppna en kran. Och i vissa perioder är sådana dagar vanligare; i andra perioder är de ovanliga.

Vill man bli författare måste man tycka om att skriva. Det finns inga genvägar. Timmarna vid datorn måste vara belöningen; det går inte att sitta och längta efter släppfesten. Även dagarna när det går trögt och man har noll inspiration måste man uppskatta eller i alla fall acceptera utan klagan. Mitt skrivande liv är som livet i övrigt, det går upp och ner. Arbetet med läroboken har dock varit roligast och har känts mest givande av alla projekt jag jobbat med; därför känslan av att jag kommit till en avgörande punkt.

Jag har ägnat mer än 10000 timmar åt skrivandet och jag har hela tiden sett det som en övning i att bli bättre på hantverket. Jag vill utvecklas och hitta mitt eget språk, men det kräver möda och tar tid. Nu känner jag att det håller på att lossna, men jag känner inte ÄNTLIGEN. Det är rörelsen framåt och uppåt som ger mig tillfredställelse; det har hela tiden varit vägen som är målet. Och än är det lång väg kvar, vilket jag är tacksam för. Jag vill inte bli färdig, jag vill fortsätta.

Att bli läst och att få ett bokförlag att nappa på idén är en ren bonus. En ynnest och något jag är oändligt tacksam för. Det är aldrig något man kan ta för givet. Och för mig som dyslektiker är det extra värdefullt. Jag tyckte om att skriva i skolan, men lärarna som läste påpekade bara stavfelen och skickade mig på klinik (som det hette) där jag fick traggla vokaler och konsonanter. Den där "stödundervisningen" var verkligen TOTALT meningslös, och det är mer tur än skicklighet som gjorde att jag inte gav upp. Grammatiken är fortfarande inget jag behärskar, i alla fall inte på pappret. Jag skriver på gehör och mer med öronen än med ögonen. Jag går min egen väg. Regler har jag alltid haft svårt för, men inte för att jag vill göra något otillåtet eller bryta mot dem, utan för att jag känner mig instängd. Jag följer alla regler som jag förstår meningen med och som fungerar utan att man måste kunna reglerna utantill. Tror det är en viktig och hållbarhetsfrämjande egenskap att inte följa auktoriteter blint och bara för att någon bestämt att nu ska vi göra så här.

I skrivandet känner jag mig fri och bokmediet fungerar för mig, i kombination med bloggandet. Friheten är det viktiga, att jag får lita på känslan och inte på regler jag inte ser någon mening med eller regler som jag till och med på goda grunder avser vara huvudlösa. Jag kan absolut skriva artiklar, men jag vägrar göra det för att producera nyckeltal. Jag väljer medium efter innehåll, inte efter vad som gynnar en karriär som jag givit upp tankarna på för länge sedan. Om det jag gör inte anses vara meriterande är det reglerna det ör fel på, inte mig. När jag kom till den insikten var det befriande. Det frigjorde tid och kraft som jag kunnat använda för att skriva saker som jag brinner för och verkligen tror på själv.

Läroboken som blev klar igår räknas inte som en merit; den väger i alla fall lätt som en fjäder i relation till engelska artiklar publicerade i internationella journals, oavsett vad artiklarna handlar om och helt utan hänsyn till hur många som läser dem. Det är en regel jag inte förstår meningen med och det är dessutom en nyordning som infördes just när jag kommit igång med mitt skrivande på allvar. Jag är utbildad i ett bokskrivande akademiskt sammanhang, men förväntas vända kappan efter vinden och göra som alla andra för att det är tesagt, som vi säger på högskolan där jag arbetar (som inte vill ha något med mitt bloggande att göra). Jag är skolad att tänka kritiskt, och det tänker jag fortsätta göra. Akademiker som tvingas FÖLJA regler är inga akademiker och forskarutbildningen är bortkastade pengar. Syftet med akademisk utbildning menar jag är att lära sig skapa regler, analysera och kritiskt granska regler. Idag förväntas akademiker tyvärr allt mer agera som arbetare längs ett löpande band, som producerar nyckeltal så snabbt och effektivt som möjligt. Det är så tragiskt att jag släpper den tråden.

Nu ska jag läsa skönlitteratur på balkongen och njuta av känslan av att boken är klar. Nästa vecka börjar arbetet, det jag uppfattar som jobb, igen. Och då inleds skrivandet på nästa bok. Vad den ska innehålla vet jag inte, men det ger sig. Att skriva är för mig synonymt med att tänka och det är när jag läser som jag inser vad jag menar. Jag utvecklas som författare och tänkare i samspelet mellan.