Resten av veckan är helt tom i kalendern. Inga möten, inga påtvingade måsten. Tre dagar utan andra krav än dem jag sätter upp för mig själv. Nu ska här skrivas. Känns andäktigt och ansvarsfullt. Måste ta vara på tiden. På måndag är det kick-off och sedan börjar terminen. Det är nu eller aldrig. Jag är fokuserad, tror tiden räcker och är inte stressad. Förutsättningarna är goda och det finns inget att skylla på. Bokmanuset är korrekturläst och problem har identifierats, frågetecken antecknats och preliminära förslag på omskrivningar och förtydliganden har noterats i marginalen av manuset. Jag är så redo jag kan bli. Och det känns väldigt bra.
Man kan inte värdera sina böcker; det är som ens barn. Man älskar dem lika mycket men på olika sätt. Det är inte första boken jag skriver. Räknar man böckerna jag är ensamförfattare till så är denna bok den sjunde, men det blir min tredje förlagsutgivna bok. Två böcker har jag varit redaktör till, tillsammans med kollegor. Det blir min första lärobok, och jag ser den som ett slags generalrepetition eller förövning till den stora boken som jag arbetat med i många år nu, där jag riktar mig till mina akademiska kollegor i allmänhet och till humanioraforskare i synnerhet. Den där boken är mitt bidrag till forskningen och mitt livsverk. Läroboken som ska skickas till förlaget på fredag riktar sig till blivande och nyantagna studenter, liksom till lärare som vill förbereda elever som ska ta steget från elev till student. Boken ser jag också som ett inlägg i Sveriges utbildningsdebatt, ett försök att skapa förutsättningar för den annorlunda och mer bildningsorienterade högskola som jag menar att samhället behöver för att värna demokratin, öppenheten, mångfalden, vilket är förutsättningen för att klara av att hantera klimatutmaningarna.
Jag har aldrig varit rädd för att sikta mot stjärnorna. Samtidigt vet jag hur svårt det är att lyckas. Jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det hjälper mig att vara ödmjuk. Jag hoppas kunna nå ut och att mina tankar om vad som gör högre utbildning högre får genomslag och att boken blir läst och diskuterad av många, men av erfarenhet vet jag också att det sällan blir så. Mitt skrivandet står och faller dock inte med en eventuell framgång; det är inte därför jag ägnar så mycket av min vakna tid som möjligt åt skrivande, läsande och tankar om kunskap. Jag har redan allt jag någonsin drömt om och är tacksam bara för att jag får fortsätta.
Bokmanuset kom till av en slump, även om boken är resultatet av många års erfarenhet, reflektion och skrivande. Jag kontaktade redaktören i ett annat ärende. Sedan många år är jag på jakt efter en bok i vetenskapsteori som fungerar för nybörjare. Det finns en som jag vet är på gång och jag hörde mig för om det fanns en prognos för den, som verkar lovande. Av en ingivelse tog jag chansen att droppa tanken på min bok, och jag fick svar på vändande att man ville läsa mer. En vecka senare, någon gång i mars skickade jag in typ 20 sidor och lite mer utvecklade tankar om vilket typ av bok jag ville skriva. Kort därefter fick jag svaret att förlaget ville skriva kontrakt och vi satte deadline för boken till den förste september. Detta peppade mig. Jag kommer aldrig någonsin i livet att få en bättre chans att verkligen visa vad jag går för, tänkte jag. Det blev en hektisk vår. Innan midsommar, efter tre intensiva dagar på olika caféer i Malmö och Köpenhamn (sedan studenttiden är det där jag tänker bäst, i lagom stimmiga offentliga miljöer) med manusläsning och sedan skrivande hemma skickade jag iväg manuset till redaktören för genomläsning och kommentarer. Jag var nöjd, men gick på semester med en gnagande känsla av att det kanske inte håller. Strax innan jag började jobba igen fick jag ett uppmuntrande svar med viktig och konstruktiv kritik som peppade mig något enormt. Två veckor senare sitter jag nu här, med bara tre dagar kvar. Det är nu det gäller.
Ska snart börja arbeta, men jag har aldrig kunnat bara sätta mig och skriva. Inte när det gäller texter som ska skickas till någon annan. Blogga kan jag göra på uppstuds och delar av boken utgörs också av (bearbetade) bloggposter. Manus och andra liknande texter kräver mer av förberedelser och genom åren har jag utvecklat ritualer för att komma igång. Jag ska gå ut och gå en sväng, sedan äta frukost och meditera en stund. När det är klart brygger jag kaffe och häller upp det i koppen jag köpte 1999 i Höganäs, som följt mig genom hela mitt skrivande liv, och flyttar mig till skrivbordet i sovrummet som är fyllt från golv till tak längs alla väggar med böcker. Sedan är det bara att köra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar