Intuition, rationalitet och hållbarhet

Människan har en fallenhet att tro att rationalitet är enda vägen till kunskap. Det är baksidan av den viktiga tilltron till vetenskapen och dess metoder. Ingenting är dock ont eller gott i sig, inte ens vetenskapen. Utan intuition och i avsaknad av kontakt med känslorna blir tänkandet instrumentellt, och därifrån stupar det brant neråt. Instrumentell rationalitet är maskinernas sätt att tänka. Alla samhällen och kulturer som slagit in på den enda vägens politik och vetenskap har utvecklats till destruktiva monster som förr eller senare börjat förgöra medborgarna eftersom den mänskliga faktorn altid går att kontrollera. Det är en farlig väg att gå. När människor slutar betrakta varandra som människor, med allt vad det innebär; när ekonomin, budgeten, reglerna och måluppfyllelsen blir viktigare än den medmänskliga omsorgen är det inget samhälle vi lever i längre och då ligger fältet fritt för allehanda mer eller mindre ohållbara förslag.

Mellanmänsklig interaktion med andra bygger alltid på känslor; det går inte att vara nära en annan människa utan att känna något. Och när rationaliteten tagit över kopplas känslorna ur, alternativt betraktas som problem eller tecken på svaghet. Den mänskliga faktorn är dock inte undantaget eller problemet, det är utgångspunkten. Instrumentell rationalitet fungerar alltid, det är en linjär kunskapsmodell som människan aldrig kan leva upp till. Bygger vi samhället på den kunskapssynen blir det omänskligt och därför ohållbart och livsförnekande. Livet är en öppen process, omöjlig att kontrollera. Livet och mänskligheten kan man bara lära sig förstå, hantera och leva med och för att kunna göra det krävs insikt om och förståelse för intutionens betydelse för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Idag anses det vara ett uttryck för realism att stänga gränser, bygga murar och se om sitt hus. Det är en slutsats man bara kan komma fram till genom att stänga av sina känslor, använda rationella argument och koppla bort sin intuition. Det är så soldater överlever i krig, och det är så som beslut som leder till miljöförstöring eller personalneddragningar av strikt ekonomiska skäl tas. Bara för att man inte kan hjälpa alla, säger den så kallade realisten, ska gränserna stängas, murar byggas och solidariteten med flyktingar och andra i nöd villkoras. Sverigedemokraternas förslag om en angiverilag, som kom här i veckan, övertygelsen om att skatt (i en demokrati) är stöld, liksom föreställningen om att flyktingar utgör ett hot mot det som är ditt och mitt; övertygelsen om att det finns ett tryggt vi som är utsatt för hot av okända andra, är effekter av en allt för långt dragen rationalisering i kombination med förnekelse av intuitionens betydelse för hållbarheten.

Faktum är att det enda som existerar i samhället är människor som gör saker med och mot varandra. Kärlek växer ju mer den delas och ju fler som inkluderas i den dynamiska mångfald som det öppna och demokratiska samhället leder till och som vi måste lära oss hantera för att inte förgöras av rationalitetens orimliga, människofientliga krav. Intuitionen säger oss att humanism och medmänsklighet är viktigt och värdefullt; det är visheten som talar när mer solidaritet med fler efterlyses. Rationaliteten ser hot överallt, den är paranoid och besatt av kontroll, aldrig närvarande och helt avklippt från kroppen, livet, naturen. Den instrumentella rationaliteten, det språk som datorer och robotar talar är perfektionen personifierad, vilket betyder att all förändring och alla avvikelser utgör ett hot. Den mänskliga faktorn är vi, men utifrån rationalitetens perspektiv sorterar människor och det mänskliga under rubriken potentiella hot.

Vishet har idag ersatts av kunskap och kunskap har ersatts med information. Visioner och drömmar, kärlek och medmänsklighet är resultatet av intuitiva egenskaper, liksom förmågan att uppleva allt som är vackert i livet. Intuitionen är kittet som håller samman det som varit och det som håller på att bli med det som är nu. Intuitionen hjälper oss förstå det oförklarliga, vilket alltid är mer än det förklarliga. Människans medvetenhet har bara kontroll och kontakt med en försvinnande liten del av allt som sker i den egna kroppen, och ännu mindre med det som sker utanför. Livet och tillvaron regeras av slumpen och det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget. Logik och rationalitet behövs naturligtvis också, men all verkligt viktig kunskap växer fram mellan. Både och, inte antingen eller, är vägen fram mot hållbarhet. Intellektet består av både intuition och rationalitet, och vishet växer i det dynamiska och föränderliga mellanrummet som både binder samman och delar upp helheten som alla är del av.

Det är genom att fylla livet med MINDRE måsten och krav som kunskap växer och vishet utvecklas. Livet kan bara upplevas, inte kontrolleras. Mellan våra drömmar om framtiden och minnena av det vi upplevt pågår livet. Och det är nu, alltid nu. Om vi jagar varandra att snabbare nå mål och deadlines leder det till att ett samhälle med kollektivt tunnelseende växer fram, som påverkar både drömmarna och minnena. Den enda vägens poltik och en instrumentell syn på kunskap leder till tunnelseende och bygger på att kontakten med känslorna klipps av.

Innan det är för sent behöver medvetenheten om detta öka. Insikten om och förståelse för medmänniskornas respektive olikheter, naturens och samhällets behov av mångfald samt våra egna tillkortakommanden och allt som inte går att veta något om i tillvaron, livet och världen, behöver öka. Och för att det ska bli så krävs att närvaron ökar i samhället, kollektivt. Intuitionen behöver uppvärderas. Jag vill se mer av samtal och mindre av debatt; vill se mer av förståelse och mindre av den realism som förs fram som den enda vägen fram.