Kommunalisering, ekonomisering, digitalisering; och sen?

Tittade på dokumentären Staten och kapitalet igår. Inga nyheter förmedlades egentligen, men klippen från nyhetsinslag och reportage från tiden för omställningen av skolpolitiken betraktade i ljuset av dagens situation gjorde det så tydligt att det är ren och skär galenskap vi sysslar. Allt gick fruktansvärt fort och blev plågsamt  uppenbart att politikerna som jämnade stadskärnor med marken och byggde miljonprogramsförorterna inte lärt sig ett endaste dugg. Skolan skulle kommunaliseras snabbt och statens inflytande abrupt avbrytas. Allt det gamla, själva fundamentet till den skola som fram till omställningen betraktades med vördnad ute i världen, raserades på bara några år och av bara farten följde en ekonomisering och privatisering av skolan som saknar motsvarighet i världen. Sverige skulle få Europas bästa skola, lovade politikerna. Valfrihet var slagordet. Allt skulle bli så himla bra. Göran Persson sa sig vara beredd att ta kritiken, för han visste att steget som togs var det rätta. Men när utbildningssystemet väl öppnats upp för marknadskrafterna hamnade omgående annat i fokus än kunskap. Låt oss tala om kvalitet istället, sa en av reformens arkitekter som själv tjänat miljoner på friskolereformen.

När steget väl var taget och skolan ekonomiserats kom allt helt följdriktigt och i linje med marknadens logik att handla om effektivisering, vilket är näringslivets paradgren. Därför kom skolan också att i samma veva digitaliseras. Och nu står vi här med ett system för utbildning som ingen utom Svenskt Näringsliv är nöjd med, eller vänta lite, inte ens de som tjänar miljarder på skolan är nöjda. Grundarna till Internationella Engelska skolan är inte ens tacksamma för pengarna de tjänat, och de skäms varken över att visa upp sin girighet eller att blotta sin MONUMENTALA okunskap om politik, samhällskunskap och lärande samt sitt ointresse för bildning. Det enda man är intresserad av är möjligheten att tjäna ännu mer pengar. Under hela mitt vuxna liv har skolan försämrats, livsanden har sugits ut ur utbildningssystemets i en hänsynslös jakt på pengar. Aktieägarna för att värna vinsten och kommunalpolitiken för att kunna hålla skatten nere.

Ett citat från dokumentären har fastnat även om jag inte kan återge det ordagrant: Enligt aktiebolagslagen har ett aktiebolag en enda uppgift, att generera vinst till ägarna. Följer man lagens bokstav är det alltså i princip olagligt för en friskola som ägs av ett aktiebolag att prioritera kunskapen, förutsättningarna för lärande, elevernas långsiktiga intressen, lärarnas arbetsmiljö och elevhälsa, som alla med bara ytlig inblick i skolan kan vittna om är satt på undantag. Låt oss tala om kvalitet. Låt oss tala om LIVSKVALITET och förutsättningar för kunskapsutveckling i skolan och utbildningssystemet. Talet om kvalitet i dagens skola är bara tomma ord. Skolpolitikens långsiktiga mål, det vill säga Sveriges framtida kunskapsbehov och dagens friskolesystem är som att försöka blanda olja med vatten, det går inte att förena det som är oförenligt. Det går inte att behålla kakan samtidig som man äter den.

Ekonomiseringen, digitaliseringen och de allt hårdare kraven på effektivisering i kombination med politikernas självpåtagna maktlöshet (man har ju sålt ut skolan och överlämnat makten till marknaden) gör att vi har fått en skola som utsätter sig för självskadebeteende och som saknar självinsikt och därför skylls problemen på lärarna som dignar under administration och eleverna som stressas av prov vars syfte inte är att gynna lärande och utveckling utan bara ett spel för gallerierna eftersom betygsinflationen är ett faktum. Låt oss tala om kvalitet, säger förespråkarna för ekonomiseringen av skolan. Låt oss tala om skolans roll i samhället, säger jag. Låt oss tala om kunskapens betydelse. Kvalitet är ett vagt begrepp som är lätt att manipulera, låt oss därför sluta tala om det. Kvaliteten visar sig och den blir inte bättre för att man inför fler mätningar, mer dokumentation och ökad administration. Allt som tar tid och resurser från lärandet går ut över kunskapen. Kundnöjdhet är bra att kunna visa upp när man ska rekrytera nya elever, men det är ett fullkomligt värdelöst mått på kunskapens status i skolan. Det ihärdiga talet om kvalitet är en dimridå som döljer girighetens ihåliga blick. Lärarna går på knäna och eleverna får mindre och mindre tid att tänka och ta in kunskaperna som förmedlas.

Låt oss tala om kvalitet, om kunskapskvalitet. Låt oss även tala om politikernas naivitet före, under och efter omställning frän en fungerande kunskapsskola till en marknadsanpassad produktionsapparat vars mål snarare är att spara och transferera pengar än att skapa förutsättningar för lärande som är en dynamisk process omöjligt att effektivisera. Låt oss tala om kapitalets hänsynslöshet och marknadens kunskapsignorans. Om det nu var så att målet med ekonomiseringen av skolan verkligen var att "spara" pengar åt staten genom att implementera ett marknadstänkande i skolan borde besparingen tillfalla skattebetalarna, men istället kostar skolan lika mycket och vinsten lämnar ofta landet. Det är ett paradexempel på funktionell dumhet, tomhetens triumf och en illustration av effekterna av den jakt mot botten som vi alla ägnar oss åt.

Nu hinner jag inte tänka och skriva mer kring dessa saker. Nu måste jag jaga iväg till lektionssalen för att examinera sju uppsatser. På torsdag examineras fyra till. Produktionstakten är mördande hög på landets högskolor vid denna tid på året. Genomströmningen måste hållas igång, annars drabbas verksamheten av nedskärningar. Låt oss tala om kvalitet. Låt oss stanna upp och reflektera över vad det är vi skapat och om dagens system verkligen är bästa sättet att använda skattemedlen för att säkra framtidens kunskapsbehov.