Krav och fokus på resultat leder inte till kunskap

Läste för ett tag sedan ännu en i raden av inlägg om den svenska skolan, skrivet av Ingrid Carlgren (professor emeritus i pedagogik) som författat en debattartikel som publicerades i GP. Hon oroas liksom jag över skolan och hon fokuserar liksom jag på organiseringens effekter på kunskapen. Hon är liksom jag inte en politiker som använder skolfrågan som ett sätt att profilera sig och sitt parti. Hon skriver liksom jag för att uttrycka oro och peka på problem.

För alla med inblick i skolans verksamheter kan knappast den senaste tidens föräldrareaktioner mot kunskapskraven i skolans läroplaner komma som någon överraskning. Det är som en varböld som äntligen spricker. 

Ironiskt nog uppfattas nu skolan ställa alldeles för höga krav på eleverna. Som vanligt är det ”kunskapssynen” som pekas ut som orsak genom att den påstås nedvärdera faktakunskaper och i stället förorda att undervisningen inriktas mot att utveckla allmänna förmågor som att kunna resonera, analysera etcetera. 

Men det är inte kunskapssynen som har skapat kunskapskraven utan den resultatstyrning som är en aspekt av vad som brukar kallas new public management (NPM). I de kursplaner som kom i samband med 2011 års läroplaner har resultatstyrningen nått sitt fulla genomslag. Kunskapskraven i läroplanerna är skolans motsvarighet till polisens pinnar och vårdens diagnoslistor. Konsekvenserna för undervisningen är stora. Debatten och föräldrarnas reaktioner visar tydligt hur kunskapskraven, som egentligen är formulerade som kriterier för lärarnas bedömning, alltmer har kommit att utgöra kunskapsinnehållet i undervisningen.

Dagens skola är inriktad på RESULTAT, inte på kunskap. Svårare än så är det inte att sammanfatta problemen som under många år byggts in i utbildningssystemet och som drabbar både elever, studenter, lärare och kunskapen. Det viktiga är inte vad lärare och lärande kan och vill, utan vilka resultat man kan visa upp. Eftersom det är resultaten som står i fokus ägnas mer tid åt mätande och utvärdering av verksamheten än åt att arbeta med innehållet och främja lärande. Lärarna förväntas leda elevernas/studenternas arbete med att nå målen som finns kopplade till alla kurser och kvaliteten mäts i termer av måluppfyllelse, istället för med utgångspunkt i kunskap.

Elevernas fokus flyttas
I dag förväntar sig eleverna att i början av ett undervisningspass tydligt få information om vad de förväntas lära sig och hur de kan visa sitt kunnande. Detta får i sin tur som konsekvens att elevernas uppmärksamhet flyttas från det ämnesinnehåll som kunnandet gäller till hur de kan visa upp sitt kunnande. När lärare och elever till exempel samtalar om en dikt så är det risk att det inte är dikten och innebörden i den som främst uppmärksammas utan hur eleven kan visa sina kunskaper genom att samtala på vissa sätt. I stället för fördjupade studier av ett geografiskt område finns en press på lärarna att diskutera hur eleverna kan utveckla sina resonemang om sambanden mellan naturförhållanden och utvecklingen av näringslivet. Enligt kunskapskraven är det nämligen elevens sätt att resonera som ska bedömas. Fokus riskerar att hamna på hur eleven kan visa upp sitt kunnande i stället för på det kunskapen gäller.

För att uppnå resultaten som systemet kräver på ett så ekonomiskt sett effektivt sätt som möjligt differentieras verksamheten allt mer. Kunskapens komplexa helheter bryts ner i allt mindre och mer lätthanterliga delar, som testas i så nära anslutning till inläringstillfället som möjligt. Det är som att lära sig memorera ett antal enskilda pusselbitar åt gången och sedan hoppas att man ska kunna lägga pusslet och får överblick av helheten senare i livet. Det viktiga i och med skolan och den högre utbildningen är det som är svårt att kontrollera, men eftersom resultatet är viktigare än kunskapen ägnas allt mer fokus åt det enkla och kontrollerbara. Skola och utbildning handlar idag därför mindre om vad man lär sig och vad man kan än och allt mer om vilka resultat man kan visa upp. Både lärarnas och elevernas/studenternas fokus flyttas från kunskapsutvecklingen och lärandet för livet till det i stunden mätbara; från innehållet och helhetens dynamik till delarnas exakta former.

Urholkar kunskaperna
Jag menar att kombinationen av mål- och resultatstyrning, idéer om synligt lärande och formativ bedömning liksom involvering av eleverna i bedömningen av deras eget lärande får en sammantagen effekt som riskerar att urholka kunskaperna och motverka bildning och de, som Sven-Eric Liedman brukar påpeka, för bildningen nödvändiga omvägarna. I stället skapas genvägar till de förväntade kunskaperna. Eleverna får så att säga direkt öva på att visa upp det kunnande de skulle utvecklat om de i lugn och ro fått pröva olika vägar.

Faran är att vi får ett samhälle där det viktiga inte är vad man kan utan vilka betyg man kan visa upp och vad man kan ge sken av. Vi är på väg med stormsteg i den riktningen. Titta bara på hur politikerna agerar när de ställs inför en kamera: de talar inte ens om vad de själva vill, de talar om problem i och faror med de andras poltik. Det viktiga idag är inte vad man vill utan vad man kan få andra att tro. Politik handlar inte om att bygga upp och förvalta ett långsiktigt hållbart samhälle utan om att locka väljare till det egna partiet. En kunskapsskola skulle kunna motverka denna utveckling, men det är inte så som lärarnas uppdrag ser ut.

Jan Björklund (L) talar lyriskt om den gamla skolan. Vad han inte tänker på är att den undervisning han efterfrågar var en undervisning som kunde bedrivas när skolan ännu inte hade några explicit formulerade kunskapskrav. När han nu föreslår att vi behöver kursplaner som åter fokuserar på faktakunskaper, så glömmer han (eller vet inte om?) att den tidigare formen av kursplaner saknade explicita kriterier i form av kunskapskrav. Och att han själv, genom att stryka Skolverkets formulering om långsiktiga mål som skulle styra undervisningen (i samband med Läroplansrevisionen 2011), har bidragit till att ge kunskapskraven en alldeles för stor och felaktig betydelse. Överhuvudtaget verkar de som i dag kritiserar läroplanerna inte förstå att undervisningens kunskapsinnehåll finns i kursplanernas syften och centrala innehåll snarare än i kunskapskraven.

Kunskap är en ömtålig kvalitet, inte ett robust resultat. Vill man verkligen veta måste man engagera sig på riktigt och eftersom det inte finns några genvägar till bildning och vishet går det inte att effektivisera processen. Björklund och många med honom vill ha både den äldre skolans goda resultat samt renommé och den nya skolans ekonomiska effektivitet, trots att det är omöjligt. Lärande är en komplex process som går att målstyra. Därför behöver både elever/studenter och lärare tid och möjlighet att misslyckas för att kunna utveckla kunskap.

Får för stor plats i undervisningen
I varje utbildningssystem måste självklart elevernas kunskaper bedömas genom olika typer av mätningar och jämförelser. Det är inget konstigt med det. Men i ett utbildningssystem där dessa bedömningar och mätningar tar för stor plats blir det omöjligt att upprätthålla bildningsambitioner och en undervisning där lärare och elever tillsammans kan utforska kunskaper i djupare mening. Frågan är om det inte är där vi har hamnat. Kunskapskraven används inte enbart för bedömning av elevernas kunskaper utan får i alltför hög grad dominera undervisningen. Jan Björklund har ställt sig bakom ett system som driver fram en baklängespedagogik, där betygskriterierna snarare än syften och centralt innehåll utgör utgångspunkten för undervisningen.

Som lärare på högskolan möter jag och tvingas jag allt oftare hantera frustrerade studenter som säger: Tala om vad det är du vill ha, vilket jag tolkar som ett uttryck för resultatfixeringen i grundskolan och på gymnasiet. Som lektor kan och kommer jag dock aldrig någonsin att kunna acceptera att en sådan kunskapssyn får genomslag på högskolan. Jag vill inte ha något, jag blev lärare för att få arbeta med lärande och utveckling, kunskap och bildning. Som människa strävar jag efter fördjupade insikter och vishet, inte efter att göra karriär eller tjäna mer pengar än jag behöver. Det enda jag vill är att studenterna ska vilja lära sig och det är också det enda som behövs för att utveckla kunskap, men dihär når man aldrig om man tvingas fokusera på mätbara resultat.

Undergräver lärarnas auktoritet
En annan aspekt är att kunskapskraven undergräver lärarnas auktoritet. En politik som vill återupprätta lärarnas auktoritet behöver göra något åt NPM-styrningen av skolan. Ett första steg är att återge lärarna makten över bedömningen. Bedömning av elevernas kunskaper kräver professionellt skolade lärare. Det behöver inte innebära att bedömningen blir godtycklig – under förutsättning att lärare får möjlighet att kalibrera sina bedömningar mot varandra och i relation till gedigna nationella prov. Än så länge finns ingenting som tyder på att systemet blivit mer rättvist genom att makten över bedömningen tagits från lärarna.

I ett utbildningssystem där kunskapen står i centrum handlar bedömningen om det som leder framåt, utåt och uppåt, om det som pekar in i det okända landskap som framtiden alltid utgör. Med kunskapen i centrum kommer andra egenskaper att bli viktigare än det som går att mäta och kontrollera. Och det är dessa kunskaper och egenskaper som måste utvecklas hos breda lager av befolkningen för att samhället ska kunna bli långsiktigt hållbart.

Kunskapskraven är inte heller nödvändiga för att ställa höga krav på eleverna. Tvärtom finns en risk att de sanktionerar elevernas strävan efter att hitta genvägar till kunskapen.

En skola som fostrar eleverna att leva upp till krav och visa mätbara resultat är en annan skola än den skola där både lärare och elever har höga förväntningar på varandra och på allt man ska få möjlighet att lära sig tillsammans.