ADHD-dagboken: höra hemma

Majoriteten, den stora massan, i alla samhällen och sammanhang, världen
över och i alla tider är mer lika varandra än olika. Normalfördelningskurvans makt över tanken är absolut, det är så det är, helt enkelt. Variationsbredden är begränsad och därför blir utfallet sådant att de flesta är som folk är mest, även i en kultur som hyllar individualism och det unika där man vill ge sken av att man är annorlunda. Paradoxen är att populationen i en sådan kultur tenderar att vara lika olika. Det går inte att komma förbi detta för normalitet handlar om utfallet och konsekvenserna, och över dessa saker rår ingen enskild. De flesta är mer lika varandra, helt enkelt. På samma sätt finns det i alla sammanhang alltid människor vars personlighet och individuella egenskaper är ovanliga i förhållande till övriga och som därför hamnar på marginalen i normalfördelningskurvan.

Man kan se på detta att vara vanlig på olika sätt. Det kan uppfattas som harmlöst, förutsägbart, grått och trist; samtidigt som det finns en trygghet i att vara bland likar. Det är lätt att se lockelsen i det som är nytt och annorlunda, excentriskt och unikt, särskilt som man betraktar och värderar det utifrån en trygg position på insidan av gränsen mellan det som är vanligt och det som är annorlunda. Att många uppskattar annorlundahet är en annan sak än att som varandes annorlunda känna sig uppskattad. Att vara vanlig må uppfattas som tråkigt, men att höra hemma och känna tillhörighet, att vara en självklar del av en social gemenskap, innebär trygghet. En trygghet som är lätt att ta för given för alla som hör hemma och för den som lever bland likar.

Så länga jag minns har jag känt mig annorlunda och därför alltid mer eller mindre utanför. Långt innan jag hörde talas om och förstod begrepp som normalitet och normafördelningskurvor tvingades jag inse och lära mig hantera det faktum att jag befinner mig på marginalen. När jag slappnar av och bara är jag, när jag bara gör det jag gör utan att tänka på hur andra gör eller hur man borde göra, har jag den hårda vägen tvingats inse att jag inte är eller gör som andra. Jag är annorlunda och jag hör inte hemma. Det är en sorg jag bär på och den sorgen utgör ett slags klangbotten till the soundtrack of my life. Jag har lärt mig förstå och hantera det faktum att jag inte är eller tänker och gör som alla andra och jag känner mig idag oftast accepterad och hyfsat förstådd. Jag möts ofta av välvilja och är inkluderad. För det är jag tacksam och jag drömmer allt mer sällan om att jag var någon annan. Även om det tog många, många år, känner jag mig idag tillfreds med mig själv och jag kan se på mig själv utifrån med tacksamhet. Jag vill inte vara någon annan.

Ändå bär jag på sorgen över att inte riktigt höra hemma. Jag är det jag är och fungerar liksom alla andra som just jag gör. Skillnaden är är att när jag bara är och inte tar hänsyn till andra så hamnar jag på marginalen av normalfördelningskurvan. När jag bara är och gör det som känns rätt för mig möts jag ständigt av förvåning och måste ofta förklara mig. Det är så jag påminns om min annorlundahet och det faktum att jag inte hör hemma. Den som är, gör och fungerar som de flesta andra, möts också av kritik och brottas liksom alla människor med problem av olika slag. Att vara normal och höra till är ingen dans på rosor, det är inte det jag säger och framförallt klagar jag inte. Det är ett konstaterande av sakernas tillstånd jag sätter ord på och försöker bearbeta. Faktum kvarstår: jag är annorlunda och hör inte hemma.

Vad detta beror på funderar jag ofta på eftersom jag ständig påminns om det; och jag tror det handlar om hur vid normen är och var gränsen för det normala dras. Samhället som växer fram mellan oss människor blir allt mer standardiserat, och strävan efter effektivitet samt fixeringen vid måluppfyllelse och kvalitetssäkring gör att det definitionen av det vanliga, det normala, blir smalare och smalare och blir lättare och lättare för allt fler att avvika och sticka ut. Ju längre bort från mitten man befinner sig i fördelningen, ju längre ut på marginalen (i förhållande till övriga) man är eller uppfattas som, desto svårare blir det att passera som normal. Tendensen drabbar alla och jag skriver detta för att varna för konsekvenserna och för att värnar är bredare norm där fler kan känna sig hemma.

Samhället tjänar på att fler uppfattas som normala och känner att de hör hemma eftersom det är förknippat med trygghet, och trygghet leder till minskad stress, bättre hälsa och större förståelse för annorlundahet. Den som känner sig accepterad och självklart tillhörig en gemenskap har lättare att vara generös och inbjudande, lättare att känna och visa nyfikenhet. Jag är enormt tacksam för att jag växte upp under 1970-talet då samhället var mer förlåtande och det fanns fler trygghetssystem, även om normen inte var bredare. Min känsla av annorlundahet och avsaknaden av tillhörighet var lika svår att hantera och acceptera, men jag vände blicken inåt och analyserade mig själv vilket ledde till att jag idag känner en mycket större trygghet. Idag när allt fler känner sig utanför, trots att de är normala, i kombination med en allt tydligare standardisering och en allt mer ihärdig effektivisering, leder till att att fler vänder sig mot varandra.

Om man känner sig normal och är utsatt för press där och när man känner att man hör hemma är det lätt att uppfatta allt som är annorlunda som ett hot mot det egna jaget, vilket paradoxalt nog leder att normen smalnas av och förändringsprocessen intensifieras, vilket i sin tur leder till att fler känner sig annorlunda, utanför och rädda. På det sättet skapas en mylla för normalisering av främlingsfientlighet och kritik mot de andra och det annorlunda. Det är så totalitära samhällen växer fram och demokratier löses upp.

Av ovan angivna skäl tror jag inte att det är ökade besparingskrav riktade mot sjuka och arbetslösa vi behöver för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Jag tror inte det är sänkt skatt, hårdare straff och fler utredningar av (ett påstått) migrationsproblem som Sverige behöver. Jag tror att ett bidragstak kommer att leda till ökad känsla av utanförskap och en minskad känsla av tillhörighet i samhället. Fler kommer att känna sig mindre hemma, och det är en känsla som olika människor hanterar på olika sätt. Jag är tacksam för att jag inte tappat tron på solidaritet och medmänsklighet, att jag fortfarande tror på generositet och öppenhet. Jag har förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att kunna känna att jag hör hemma, och kanske är det just därför jag sätter så stort värde på just den känslan och därför jag vill att fler ska få möjlighet att slippa hantera den typen av problem som jag under hela mitt liv tvingats utveckla strategier för att lära mig hantera.

Alla kan inte vara bra på allt, men genom att arbeta tillsammans mot det gemensamma målet att bredda normen kan man lära sig och bli bättre på att hantera mångfalden som utgör garanten för samhällets hållbarhet och livet på jordens långsiktiga överlevnad.