Idag när all världens forskning i princip är ett musklick bort skulle man kunna tänka sig att kunskapsnivån i samhället ökade, vilket tyvärr inte är fallet. Jag vill inte tillbaka till tiden då forskare betraktades som auktoriteter med oinskränkt makt och direkt tillgång till sanningen. Jag är för transparens och blir illa till mods om/när man lyssnar mer på vem jag är än på vad jag säger; men för att forskningens resultat ska kunna bidra till att ett kunskapssamhälle växer fram räcker det inte att göra alla resultat tillgängliga för allmänheten. Forskare är nämligen sällan överens på detaljnivå. Alla kan visserligen läsa artiklarna och ta del av resultaten (som vederbörligen granskats av andra forskare), men för att kunna avgöra vad forskningen faktiskt säger och kritiskt granska resultaten i ljustet av annan forskning krävs mer av en än att man kan läsa.
I debatterna på sociala nätverk hänvisas ofta till forskning, och den som säger något avfärdas inte sällan med argumentet att det saknas referenser", eller att det finns forskning som visar motsatsen. Den i grunden positiva demokratiseringen av forskningen gör vetenskapens till en angelägenhet för alla, fast öppenheten gör inte alla till forskare. Tyvärr har det kommit att bli så att spridningen av forskningsresultat utnyttjas till andra syften än att fördjupa kunskapen i samhället. Forskarnas alla artiklar används idag alt oftare för att platta till andra i debatter där man vill få rätt och vinna, snarare än lära sig förstå. Det är minst sagt olyckligt och bidrar mer till fördumningen av samhället än till kunskapsutvecklingen.
Ibland överhör jag diskussioner om fotboll och det slår mig ofta hur dessa diskussioner liknar diskussionerna om forskning. Det som fångar mitt intresse i diskussionerna jag tar del äv är med vilken auktoritet man uttalar sig om fotbollsspelare och deras kvaliteter. Ibland låter det som att den som talar om Zlatans förmågor är lika bra på att spela boll som han, trots att det rimligen bara är fallet i ett försvinnande litet fåtal av diskussionerna. Detta spelar nu ingen som helst roll när diskussionerna handlar om fotboll, men när diskussionerna om forskning antar samma form och människor med självklarhet uttalar sig som auktoriteter på högst specialiserade områden bara för att de (i bästa fall faktiskt på egen hand) har tagit del av innehållet i en artikel, utarmas kunskapen och förflackas det intellektuella klimatet. Få uttalanden är så ovetenskapliga som orden, "forskning visar". Och när det är allmänt accepterat att avfärda någon med orden: "det saknas referenser", trots att resonemanget som förs fram inte är av den karaktär att det behövs referenser, har kulturen blivit kvasivetenskaplig; referenser anger man när man påstår något som kräver en referens, alltså där och när påståendet är av sådan karaktär att det går att säga något säkert och entydigt om saken. Men intellektuella samtal handlar inte om frågor där man kan ha rätt eller fel, utan om att bli bättre på att förstå komplexa fenomen och otydliga samband.
När jag uttalar mig om skolan gör jag det med stöd i mina samlade kunskaper, både om vadforskningen säger och om vad som är möjligt att säga med stöd i forskning. Och jag anger referenser där och när sådana krävs, vilket är i undantagsfall eftersom mitt intresse för lärande och kunskapsutveckling inte handlar om vilka metoder som visat sig effektiva eller liknade frågor. Jag värnar kunskapskvaliteten och det intellektuella klimatet och skräms av hur inskränkt, dogmatisk och polariserad debatten blivit. Medan olika läger gräver ner sig i ett symboliskt skyttegravskrig där man kastar mer eller mindre relevanta referenser till olika mer eller mindre väl underbyggda studier på varandra för att på det sättet vinna över motståndarna, utarmas kunskapen i samhället och förflackas det intellektuella klimatet i samhället.
Bevisa det, kanske någon tänker. Det är vad jag får höra ibland och det faktum att den typen av uttalanden anses vara ett legitimt argument i en diskussion om en så pass komplex och viktig fråga som skolan och vårt lands framtida kunskapsförsörjning är ett alarmerande tecken på hur det står till i kunskapsnationen Sverige. Faktum är att det som går att bevisa ifråga om skolan är triviala och därmed meningslösa delaspekter av den komplexa helhet som utbildningssystemet utgör, och det säger jag med stöd i mina samlade kunskaper och erfarenheter från snart 30 år i akademin. Det är inget argument, det är inte det jag säger, men när jag tänker och skriver om skolan gör jag det som forskare och jag kräver därför mer av den som vill kritisera det jag säger än att man pekar på en random referens eller påpekar att jag saknar referenser utan att visa vilka påståenden man menar behöver backas upp av referenser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar