Meritokrati, mygel och sammanhangets betydelse för bedömningen av kompetens

Jag har följt turerna kring tillsättningen av forskartjänsten vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, med växande sorg. Och än är det inte över. En artikel i tidningen Ergo får bilda utgångspunkt för dagens reflektion. Rubriken till artikeln är: "Det enda jag gjort är att söka ett jobb", vilket säger en hel del om hela ärendet. Det handlar om tillsättningen av en tjänst som fler än en forskare söker. Det borde inte vara så, men tillsättningen av denna tjänst liksom tillsättningen av andra tjänster inom högskolesektorn väcker känslor. Det talas om meritokrati, rättssäkerhet, regler och objektivitet, men debatten om meritokratin i Sverige handlar paradoxalt nog mest om känslor.

För cirka två veckor sedan offentliggjordes beslutet från Överklagandenämnden för högskolan i det så kallade ”Fallet Hübinette”. Forskaren Tobias Hübinette överklagade tillsättandet av en tjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism då han menade att rekryteringen inte gått rätt till och att valet av forskaren Patricia Lorenzoni skulle vara ett utslag av nepotism. 

Patricia Lorenzoni beskriver det senaste halvåret som ”en absurd tid”. 

– Det har spridits osanningar om mig och mitt privata liv, och det har varit en overklig känsla att se dem spridas i sociala medier. Argumentationen har gått ut på att mina meriter inte skulle spela någon roll, utan att jag bara skulle ha kompisar och en man som folk vill ha. 

Överklagandenämndens utslag blev att beslutet om hennes anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism skulle rivas upp, eftersom de sakkunniga inte hade tagit fram sina rankningar av de sökande tillräckligt självständigt. Däremot prövades inte frågan om jäv – en besvikelse, säger Patricia Lorenzoni. 

– De borde ha prövat frågan om jäv eftersom det är det överklagan fokuserar på. Överklagan hävdar saker om mina relationer till de inblandade och hävdar att de vetenskapliga ledarna ska ha varit involverade i processen, vilket har spridits som fakta – därför hade jag velat se det prövat. Många tar beslutet om att anställningen upprivs som att anklagelserna om jäv är sanna.

Vetenskapen och kunskapen är här liksom i fallet med Svenska Akademien den verkliga förloraren, vid sidan om människorna som får springa gatlopp i medierna. Jag har allt mer på senare tid reflekterat över detta att vi har ett system som bygger på ideala förhållanden samt att människan är helt igenom rationell, och sedan när det visar sig att systemet inte håller sträck, att det allt som oftast uppstår problem vid tillsättningar, anklagas människorna för att de inte uppför sig som de borde. Lösningen på problemen som nu blottläggs och debatteras är som jag ser det ett system som både tar hänsyn till meriter och mänskliga egenskaper och mänskligt beteende. Även forskare har behov som inte rör kunskap, och det måste vi förstå och den kunskapen måste byggas in i systemet, annars kommer problemen att leva vidare och riskera att skada forskningen på lång sikt. Det är kunskapen och förtroendet för forskningen som står på spel. Debatten måste lyftas, för det handlar inte om enskilda fall; det vore att blunda för det verkliga problemet.

I Patricias Lorenzonis yttrande till Överklagandenämnden frånsäger hon sig alla anklagelser från Tobias Hübinette och framhåller att hon inte har några personliga kopplingar till de sakkunniga. Hon menar att hon är utsatt för smutskastning.

– Jag mår givetvis väldigt dåligt av det som händer: det här är en kampanj för att skada mitt anseende, och den bygger på lösa påståenden om mitt privatliv. Det här är ingen som bara skriver arga statusuppdateringar på Facebook för att han inte fått en tjänst, säger hon och fortsätter:

– Men är man inte insatt vet man inte om det finns någon sanning i detta – jag har mött kollegor som skruvar på sig och inte vet hur de ska agera i frågan, och andra som har fått mail från honom där han skriver om saker om mig. Det är klart att det här åsamkar mig skada, fortsätter hon.

Allt som tar fokus från forskningen är problematiskt. Forskartjänster borde inte vara prestigefulla. Forskartjänster borde vara utformade på ett sådant sätt att de uteslutande handlade om forskning, inte om prestige, pengar eller något annat. Kunskapen måste vara i centrum i akademins alla verksamheter, men det är inte så det ser ut eller fungerar. Elefanten i rummet är uppfattningen att konkurrens driver kvalitet i alla lägen. Idag när ekonomin spelar en allt större roll i allt fler akademiska sammanhang och särskilt när man tror att kvalitet går att säkras och forskning kan målstyras, när ett landat forskningsanslag eller en erhållen tjänstetillsättning uppmärksammas mer än det som händer i forskarnas vardag, existerar meritokratin bara på pappret. Så länge konkurrensen handlar om pengar eller tjänster, och inte om kunskap, kommer problemen att leva vidare och på sikt finns en fara i att förtroendet för forskning och forskare naggas i kanten.

Grundforskning handlar om att gneta på i labbet eller med forskningen i åratal, utan några som helt garantier för framgång. Det är vad forskning borde handla om; inte om spektakulära projekt eller konkurrens om eftertraktade tjänster. Meritokrati handlar om vad forskare gör och hur forskare fungerar i samverkan med andra, inte om vilka dokument man kan visa upp. Jag är för ett system där det är enkelt att komma in, men svårt att stanna kvar. Jag menar att vi behöver ett system för finansiering av forskning som sätter hantverket och kunskapen i centrum. Idag är det tillsättningen av tjänsten eller framgång i konkurrensen om medel som utgör nålsögat och då blir det så här. Det är så människor fungerar. Forskare är inga rationella robotar, utan människor med allt vad det innebär. Problemet handlar inte om tillsättningsrutiner, utan om bristande förståelse för unikt mänskliga egenskaper och kulturens betydelse.

Länge var hennes ställningstagande att inte uttala sig om överklagandet offentligt – hon menar att det hade varit att godkänna premisserna för anklagelserna. Men när hon såg reaktionerna på nämndens beslut – och hur frågan tog sig ända in på dagspressens ledarsidor – kände hon sig tvungen att reagera. Hon skrev ett blogginlägg på sin hemsida där hon gav sin syn på rekryteringen och Hübinettes anklagelser. 

– Det huvudsakliga skälet till att jag varit tyst är att jag inte ska behöva svara på påståendet att rekryteringen inte ens handlar om mig, utan att det skulle vara ett sätt att knyta min man till institutionen. Det som gjorde att jag skrev texten var hur Överklagandenämndens besked togs emot, till exempel av SvDs ledarsida där mitt namn nämns. Ivar Arpi kopplar ihop den ”riggade tillsättningen” – mitt fall – med rapporten från SULF.

Akademin får inte bli en exklusiv klubb som bara särskilt utvalda får tillträde till. Fokus måste vara på forskningens många gånger långtråkiga och trista vardag, det är där de stora genombrotten sker. När det handlar om pengar och prestige är det som upplagt för allehanda krafter att kritisera sådan forskning man inte gillar. När forskare stänger in sig i elfenbenstorn och vårdar (företags)hemligheter leder det till ryktesspridning. Arpi och andra ledarskribenter arbetar efter principen; ingen rök utan eld. Kritiskt granskande ledarskribenter väljer att skriva ämnen och tillsättningar av forskare man inte gillar. Det är inte kunskapen man värnar utan ideologin. Och när forskare blir till allmänt villebråd, när alla med en åsikt kan rikta kritik mot det som händer bakom murarna är kunskapen den stora förloraren. När forskare jagar prestige och pengar tvingas de spela samma spel som alla andra som jagar samma sak. Om det satsades mer på grundforskning och talades mer om forskares vardag skulle kunskapen hamna i centrum, istället för som nu andra saker.

SULF är universitetslärarnas fackförbund, som nyligen släppte en rapport som visar att det har förekommit oegentligheter i hur universitetspersonal har rekryterats på tre undersökta lärosäten. Det kunde handla om för korta perioder att söka jobbet, misstänkt få sökande eller interna rekryteringar. Patricia Lorenzoni menar att hennes fall felaktigt har använts som ett bevis på SULF-rapportens aktualitet. 

– Det är ohederlig argumentation. De tecken på riggade anställningar som lyfts fram i rapporten stämmer inte på någon punkt in på tillsättningen av mig, tvärtom. Jag har inte tidigare arbetat på Uppsala universitet, det var femton sökande till tjänsten och den var utlyst i förväntad tid. Men det göder bilden av att det var felaktigt att rekrytera mig.
Att frågan om en rekryteringsprocess på ett universitet tar sig in i riksmedia tror Lorenzoni handlar om fältets natur: att allmänintresset för ett ämne som rasismforskning blir stort då det är ett fält som öppnar upp för kontroverser och har stor politisk tyngd. 

– Detta ger en möjlighet att attackera rasismforskningen som är oerhört viktig men också kontroversiell så som det ser ut i det politiska klimatet idag. Det är väldigt sorgligt.

Jag vill se ett system som bygger på insikt om och hänsyn till den mänskliga faktorn, inte som idag förnekelse. Problemet med dagens system är att det bygger på idealförhållanden. Verkligheten är inte ren och att människor har behov och känslor som många gånger övertrumfar intellektet. Jag försvarar på inget sätt felaktiga utlysningar och tillsättningar, det enda jag säger är att reglerna bevisligen inte fungerar. Problemet är inbyggt i systemet och mer kontroll, tydligare regler samt hårdare straff, leder inte till någon lösning. Forskning är ett långsiktigt åtagande och handlar till stor del om väntan. Vardagen i akademin är inte särskilt spännande. Debatten ger en helt felaktig bild av forskare och forskning och det riskerar att påverka förutsättningarna för samhällets långsiktiga kunskapsbehov.

Låt oss dra lärdom av det som händer kring Svenska Akademien som är ett paradexempel på vad som händer när man skapar exklusiva och prestigefulla sällskap där medlemmar väljs in på sina meriter. Det fungerar i teorin men inte i praktiken. Det är dock inte människorna det är fel på, problemet är människans oförmåga att se och acceptera sina unikt mänskliga egenskaper som innehåller både förtjänster och brister. Problemet är att vi skapat ett system som gör att vi både kan äta kakan och ha den kvar.