tisdag 29 maj 2018

Om faran med en devalverad humaniora

Årets valrörelse skiljer sig från alla andra valrörelser jag tidigare varit med om på ett tydligt sätt. Jag bestämde mig redan för några månader sedan att sluta lyssna på politikernas ständigt utspel. Vid årsskiftet sa jag upp mina prenumerationer på dagstidningar och bara i undantagsfall orkar jag med mer än några minuter av nyhetssändningarna på TV. Få saker intresserar mig mindre än partiledardebatterna i Agenda. Politikerna och medierna må tro att det är nu valet avgörs, men i en livaktig, välfungerande och långsiktigt hållbar akademi är det inte kampanjandet som utgör samhällets ryggrad utan det som händer mellan valen och besluten som faktiskt tas och som får konsekvenser på lång sikt. Jag läser partiprogram och riksdagsprotokoll, jag låter inte Mats Knutsson och andra förståsigpåare avgöra hur jag ska tolka det som sägs och det som händer. Ansvaret för demokratin är allas och om vi inte tillsammans tar ansvar för den är den snart ett minne blott.

Läste i början av maj en krönika i tidningen DIK, av Anna Troberg, som handlade om just detta. Hon pekar på faran med nedskärningar i humaniora, och jag kan bara hålla med. Humaniora handlar inte så mycket om fakta och evidens som om kritisk analys och utvecklande av kompetens att hantera komplexitet. Det är inte förenklingar och slagord vi behöver och demokratin vilar på, det är kollektivt engagemang, fördjupning och förståelse för hur svårt det är att bygga ett hållbart samhälle.
Almedalen, Pride, Bokmässan och den 1:a maj. Nazisterna flyttar fram sina positioner. Lägg märke till att jag inte skriver nynazister. Det finns ingen anledning att göra det. De är nämligen inte nya. De är samma gamla nazister som förr. De är samma trångsynta, människohatande och demokratifientliga stackare som de alltid varit.
För alla som kan sin historia och som verkligen är intresserade av samhället är detta inga nyheter. Rädsla för det främmande, trångsynthet och drömmar om starka ledare som ger mig det jag vill ha är uttryck för ointresse och lathet. Den som inte vill eller orkar tänka längre än näsan räcker kanske ser populismen, rasismen och nazismen som en lösning, men för alla som bryr sig om demokratin och som förstår hur den fungerar och vad som krävs av medborgarna för att samhället inte ska lösas upp är det uttryck för okunskap, ointresse och idioti.
Och vi andra? Är vi de samma? Står vi redo att ge nazisterna en match? Ja och nej. Å ena sidan går folk man ur huse för att mota nazisterna i grind varje gång de ger sig ut och marscherar. Å andra sidan är det märkligt tyst när funktioner som på olika sätt är delaktiga i demokratins fortlevnad sakta men säkert urholkas.
Det är lätt att vara med på en manifestation. Lätt att demonstrera. Och det är ännu lättare att reagera och dela inlägg på sociala nätverk. Fast det är som sagt inte där som samhället växer fram och demokratin går inte att värna med hjälp av punktinsatser. Den typ av problem vi alla står inför och måste hantera är inte svart-vita och det finns inga enkla lösningar.
En populär tolkning av detta är att folk i allmänhet är lite lagom Facebook-förslappade och bara väljer enkla strider. Det är visserligen enkelt att gå med i en protestgrupp på Facebook, men det är banne mig inget som är enkelt med att stå ansikte mot ansikte med en skock vrålande nazister, så den tolkningen håller inte. Jag tror att folk i allmänhet är måna om sin demokrati och ställer upp när de upplever att den är hotad. Problemet är att det är svårare att känna igen mer subtila hot, alla de hot som inte står där med en naziflagga i ena handen och ett basebollträ i den andra. Här finns ett viktig pedagogiskt ansvar, som alltför få beslutsfattare axlar.
Samhället är en gemensam angelägenhet och vi har alla ett ansvar att lära oss förstå hur den fungerar. Idag satsas det på programmering i skolan, men jag tror det behövs helt andra åtgärder för att värna demokratin. Förmågan att hantera komplexitet håller på att gå förlorad och när den löses upp rinner både samhället och demokratin oss mellan fingrarna. När demokratin är hotad är det inte fler debatter eller manifestationer som behövs, den underliggande sjukdomen måste botas och den kräver en helt annan typ av åtgärder och ett hela annat slags engagemang.
Nyligen firade Riksarkivet 400-årsjubileum i Stockholm. Samtidigt gick Museernas vårmöte av stapeln i Malmö. I Stockholm talade förintelseöverlevaren Hédi Fried om vikten av att minnas historien och att applicera den på samtiden. I Malmö diskuterade man museernas bistra ekonomiska villkor, trots allmänt intresse och i alla internationella jämförelser fantastiska besökssiffror. Glappet är uppenbart. Vårt kollektiva minne är centralt för demokratins överlevnad, men marginaliserat i den politiska debatten.
Historien är inte en uppsättning fakta man man kan plugga in. Historien är lika föränderlig som framtiden. Demokratin uppstår och kan bara värnas här och nu i det mellanrum som öppnas och stängs mellan då och sedan. Politiker och medier fokuserar på sina respektive siffror och jämförbara mätetal och i den allt mer intensifierade jakten på effektivitet polariseras samhället och slätas nyanser ut. Komplexiteten förnekas och den nödvändiga tiden att tänka förvandlas till en "onödig" kostnad, vilket leder till att vi får mer av samma. Detta är allvarligt och utgör en potentiell risk.
Under de senaste årtiondena har humaniora utsatts för en aktiv devalvering. Man har lite nedlåtande talat om humaniora som ”mjuk” vetenskap. Den har helt enkelt inte ansetts lika potent och relevant som naturvetenskapen. I bästa fall har humaniora betraktats som ett rart särintresse eller ren underhållning, i värsta fall som helt ointressant. Rent praktiskt och politiskt spelar det faktiskt inte så stor roll, eftersom resultatet är detsamma: otillräckliga satsningar på humaniora här och nu och i förlängningen kollektiv minnesförlust och demokratiurholkning.
Jakten på kontroll leder förr eller senare till kontrollförlust eftersom kultur och kunskap liksom demokrati och hållbarhet aldrig går att kontrollera. Vill man värna demokratin går det inte att bygga ett samhälle på orimliga förväntningar, utspel och populistiska eftergifter. Det är inte nazisterna som flyttar fram sina positioner och utgör ett hot, det är alla vi andra som tillsammans slutat bry oss. Hoten mot en demokrati kommer aldrig utifrån utan inifrån och det är därför dit våra blickar måste riktas. Besparingar i skolan och specialiseringar i utbildningssystemet, jakt på effektivitet och införande av allt mer sofistikerade system för kontroll, är och kan aldrig vara lösningen.
En annan demokratisk funktion i skottlinjen är de kommunala kommunikatörerna. Gång på gång får de i media personifiera det ultimata slöseriet med skattepengar. Det faktum att kommunikatörernas specialkompetens och arbete gör det möjligt för fler att vara en aktiv del av den lokala demokratin tycks inte spela någon roll. De kostar ju pengar!
Ja, demokrati är inte något som uppstår ur intet. Den är inte heller gratis. Demokrati kräver aktiv handpåläggning varje dag, inte bara några uppskruvade valmånader vart fjärde år. Det betyder att vi måste satsa tid, energi och pengar på alla de funktioner som är med och upprätthåller den. Det betyder också att beslutsfattare måste ta hänsyn till historien och tänka långsiktigt.
Det är mellan valen som demokratin värnas och samhällets hållbarhet stärks. När övriga partier bjuder över varandra för att locka väljare till just deras parti säger SD samma sak som de sagt i alla år; att det är invandrarnas fel. Och stödet till deras parti ökar, i princip alla andra tappar. SDs hållning och strategi är framgångsrik, men bara för det egna partiet och dess opinionssiffror. För allt och alla andra är det en förödande utveckling. När M och S anpassar sin politik efter SD visar man hur lite man vet och förstår, och den okunskapen skrämmer mer än nazister som marscherar.
I slutet av maj kommer den av regeringen beställda Stridsåtgärdsutredningen. Det har kommit signaler om att den kommer att lägga förslag som utökar fredsplikten, vilket i klarspråk betyder en begränsning av strejkrätten och organisationsrätten och därmed också en förändring till det sämre av den svenska partsmodell – en modell som tjänat samhället och demokratin väl. Den långa konflikten i Göteborgs hamn som gjorde att utredningen kom till stånd närmar sig en lösning. Det borde inspirera politikerna till att kasta eventuella utredningsförslag om en försvagad partsmodell på skräphögen, men vem vet? 
Det är faktiskt inte speciellt konstigt att folk i allmänhet inte går man ur huse när den politiska ansvarslöshetens droppar urholkar den demokratiska stenen. Man upplever helt enkelt inte museer, arkiv, bibliotek och kommunal kommunikation som samhällsbärande funktioner. Det är praktiskt att få kommuninformation och visst är det trevligt att besöka ett museum eller bibliotek en regnig söndag, men upplevs det som fundamentalt för demokratin? Nej, knappast. Om det vore det så skulle väl både politiker och media behandla dem mer varsamt, eller hur?
Lösningen finns mitt framför ögonen på oss men vi ser den inte. Det är så okunskap fungerar. Ju mindre man vet och förstår desto större blir behovet av enkla lösningar och starka ledare. Utan humaniora riskerar välfärdssamhället att drabbas av ett slags kollektiv alzheimer, som man brukar säga är de anhörigas sjukdom för den drabbade inser inte hur det är ställt.
Ja, det kan man ju tycka. Utan ett kollektivt minne av vad som varit och ny frisk information om vad som är på gång här och nu står sig demokratin slätt. I mötet av det gamla och det nya uppstår den demokratiska möjligheten att bilda vår alldeles egna uppfattning om världen omkring oss och vår plats i den. Det måste vi alla ta på största allvar.
Demokrati och bildning går hand i hand och utan förståelse för detta och i avsaknad av tid att tänka efter samt brist på förståelse för och kompetens att hantera komplexitet kommer samhället som vi känner det aldrig att kunna värnas på sikt. Devalverar vi humaniora som är ovärderligt tappar förr eller senare allt annat också i värde, och då spelar det ingen roll hur mycket pengar man "tjänar" på neddragningarna.

1 kommentar:

Alan Ford sa...

Tillsammans med reklam droppade in idag MSB lilla häfte med titeln "Om krisen eller kriget kommer"! Uppmuntrande läsning men tankarna flyger i "no flyt zone" i det förflutna inpå skinnet och ärr i hjärtat,bilder i snabbspolning.
Krisen är vår verklighet på många områden men omdöpt till utmaning och det skramlas med hot,hat och försvarsbudget skenar iväg som pengar-tsunami.I sin byråkratiska anda civiliserad land förvarnar sina tjänare vad har de for planer med oss.
Det som vi borde reflektera över lite djupare och bredare är den lakoniska konstanterande om fashismen,nationalismen,shauvinismen,populismen osv med adressering i deras historiska motsvarigheter men har muterat i en ny rörelse med gamla symboler och ornamentik. Hur kommer det sig att i gamla s.k. kommunistiska stater gror och växer sig starkt historie-revisionism och smittar sig som virus till resten av Europa. Är liberala demokratier vacinerade mot förfall liksom den Grekiska när Sokrates började ställa obekväma frågor som var och en måste reflektera över och komma närmare sanningen. Vad ska vi börja med; köpa teqila och sammla gerila eller som Diogenes av Sinope rulla sin tunna när alla andra rustar upp för krig ?

peace/predrag