Alla forskare står på ett eller annat sätt på jättars (det vill säga tidigare tänkares inom respektive område) axlar, och hela samhället vilar på tidigare generationers arbete och intellektuella bidrag. Fast på olika sätt, och att tala om framsteg är fel, eller i alla fall en olycklig förenkling av en högst komplex fråga. Lärande och samhällsutveckling är inga linjära processer utan dynamiska helheter. Det ser dessutom olika ut i olika ämnen och skilda sammanhang. Kunskapen är inte en och den samma över hela linjen, olika ämnen ägnar sig åt olika aspekter och förfogar över olika verktyg och har att arbeta med olika förutsättningar.
Förenklat kan man säga att skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora är att naturvetenskapen bygger vidare på och adderar kunskaper från tidigare generationer till det gemensamma kunskaps- och utvecklingsprojektet, medan humaniora handlar mycket mer om kunskaper och insikter som varje individ och varje generation och samhälle måste skaffa sig på egen hand, om och om igen. Eftersom jag inte är naturvetare, bara en glad och intresserad amatör som läser det jag hinner och verkligen vill förstå, fokuserar jag här på humaniora och kulturvetenskap. Vad är det för typ kunskap som utvecklas där och vilka frågor ägnar sig forskare och studenter åt?
Humanioras kunskapsobjekt är människan och livet så som det levs i vardagen. Vad är människan och mänskligheten för typ av "objekt" och hur fungerar kultur? Humanister letar inte så mycket efter svar som efter förståelse och målet är inte att bevisa hur det är utan att undersöka förutsättningar för förändring. Jag är öppen och ödmjuk inför att att kanske inte håller med mig om dessa saker, men jag talar med stöd i egen forskning och det är så här jag ser på humaniora. Jag är docent i etnologi, som är en humanistisk kulturvetenskap, och anser att jag har ett ansvar att bidra med mina tankar, erfarenheter och önskningar. Efter snart 30 år som lojal student och forskare anser jag att docenttiteln förpliktigar och att det nu är min uppgift att flytta fram positionerna och bidra till nytänkande och utveckling inom ämnet och frågorna jag vigt mitt liv åt. Det som följer är alltså min syn på humanioras särart och humanvetenskapliga framsteg och kulturvetenskaplig kunskapsutveckling.
Humaniora är inget man blir färdig med, det är mer en inställning till livet, ett sätt att leva, än en uppsättning kunskaper. Det finns inga genvägar till filosofins eller litteraturens klassiska verk, för att tillägna sig insikterna som texterna bär på måste man läsa dem själv, det går inte att ta del av framstående tänkares arbeten genom att läsa sammanfattningar. Det är själva arbetet med texterna och bearbetningen av tankarna som är poängen; det är där, i den typen av processer och i samtal om innehållet som värdet med humaniora uppstår och sprids. Kompetensen att läsa och reflektera är viktigare än vad man läser och reflekterar över. Med hjälp av digitala verktyg kan man arbeta med avancerade kalkyleringar och finna genvägar till kunskap om matematik och fysik, men det är omöjligt inom humaniora.
Det må vara ekonomiskt lönsamt att rekrytera ett fåtal erkänt duktiga experter, men är det kunskap om människan, kulturen och livet så som det levs, krävs att många engagerar sig och arbetar tillsammans för att utveckla kunskaper och bidra i arbetet med samhällsbyggande och förändring. Det räcker inte att lyssna på någon som läst klassikerna, vill man lära och förstå måste man skaffa sig egen, förstahandskunskap om dem. Därför finns ingen kunskapsfront i humaniora och man blir aldrig färdig med någon teoretiker; hela poängen och själva värdet med humaniora ligger i engagemanget i kulturen som växer fram mellan människor och som både påverkar och påverkas av engagemanget. Ju fler som kan och engagerar sig desto större mångfald kan man hantera tillsammans och ju mer hållbart blir samhället.
När jag hör politiker tala om att elever och studenter ska tillbringa färre år i studier och på fullaste allvar menar att det är möjligt att skära ner på kostnaderna utan att det påverkar arbetsmiljön och kunskapskvaliteten, eller när man talar om effektivisering av skola och utbildning, skrämmer det mig eftersom det är ett tecken på hur illa ställt det är i samhället med förståelsen för alla värdefulla insikter som finns inom humaniora, mitt framför ögonen på vem som helst som är intresserad och som tar sig tiden att läsa och reflektera över innehållet. Problemet är inte brist på kunskaper, utan brist på förståelse för olika typer av framsteg och sätt att se på kunskapsutveckling. Det går kanske att locka elever till en skola med hjälp av fräcka datorer, men om det är kunskap som vill att skolan ska ägna sig åt är det böcker man behöver köpa in och tid för läsning och reflektion man måste frigöra för både elever och lärare. Det är inte mer kontroll, bättre rutiner och fler utvärderingar som krävs, utan en breddad och fördjupad förståelse för utbildningsuppdragets komplexitet.
Fler måste engagera sig mer, oftare och under längre tid för att humanvetenskapens kunskaper ska kunna hållas vid liv och gagna samhället och den långsiktiga hållbarheten. Det är inte fler excellenta forskare och framstående kännare som behövs och ska satsas på, utan en bred allmänhet som förstår värdet av och som kan och har tid att läsa och samtala om både klassiska verk och nya texter. Kunskapen om människan och kultur växer ur bredden och djupet och det är också där som skyddet mot det oväntat oväntade finns. När behovet av kunskaperna och kompetenserna en dag uppstår är det för sent att göra riktade satsningar för att reparera skadan. Där och då vill det verkligen till att människorna som lever och verkar i det samhället kan dra nytta av "besparingarna" som idag betraktas som uttryck för en ansvarsfull utbildningspolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar