Ett samtal om demokrati, filosofi och bildning 5

Fångar upp en artikel i flödet som har några år på nacken, men som fungerar som utgångspunkt för en reflektion om de ständigt aktuella frågorna demokrati, filosofi och bildning. Artikeln är skriven av Fredrik Agell (kulturskribent och fil. dr i litteraturvetenskap) och den publicerades i tidningen Respons 3/2016.

Den här typen av text, den som jag skriver här, handlar inte om att förklara något för någon. Det är en samtalande text om samtalets karaktär och dess potentiella roller i arbetet med att värna och utveckla demokratin, främja och hantera mångfald samt verka för integration. I ett samtal finns ingen agenda, inget mål och tanken på att det skulle handla om något slags prestation är i sammanhanget befängd. Samtala gör man för utbytets skull och för att både lyssna och dela med sig av tankar. Samtalet handlar inte om att nå konsensus utan om att lära sig mer om varandra och världen, livet samt vetande, tillsammans. Samtalet har inget mål, det är istället själva målet. Och det är så jag ser på demokratin, filosofin och bildningen också; det är så jag ser på bloggandet och mitt akademiska arbete. Det är vägen fram och det som händer mellan som är det viktiga, inte graden av måluppfyllelse.

På så sätt framstår Derridas dekonstruktion som en krigslist, en uppehållande eller undandragande, ständigt oavslutad operation, som aldrig kan vinna framgång, men ändå inte helt underordnas närvarons metafysik (därav Derridas idé om en ständig meningssuspension, meningsspridning, différance). 

Kanske kan man se dekonstruktionen som ett samtal? Det är inte så man har sett på den, men det skulle kanske kunna gå. En ständigt pågående kritisk granskning av allt som tas för givet och hålls för sant; inte för att rasera eller lösa upp utan för att reflektera över tillblivelsens logik och samhällets mångfald och sammanhållande krafter. Allt som hålls samman kan lösas upp och delarna kan ingå i nya konstellationer, om tillräckligt många vill. Bryr man sig inte fortsätter allt på den inslagna vägen. Dekonstruktioner är bara destruktiva om de utförs för att rasera, men det är inte så jag ser på Derrida. Han arbetar med förståelse för hur det som hålls för sant tas för givet och han utmanar makten för att värna demokratin och öppenheten.

Metaforiken är inte godtycklig. Redan tidigt betonar Derrida att kriget är inneboende i filosofins logos (se exempelvis L’écriture et la différance 1967, s. 171). Derrida vill likt tidigare Heidegger, och före denne de Tysklandsvänliga, kulturkonservativa, genom en våldsam generalisering se hela Västerlandets förnuft och rationalitetstänkande – logocentrism är ordet (vars komplicerade relation till Saussures strukturalistiska lingvistik jag måste lämna helt obeaktad, liksom Derridas uppgörelse med psykoanalysens förvisso antikverade kastrationskomplex, som Derrida benämner fallogocentrism) – som en civilisatorisk krigsmaskin som oövervinnerligt breder ut sig över jorden och erövrar allt som kommer i dess väg. ”Sanningens historia (är) en propriationsprocess”, heter det i Derridas spekulativa Nietzschestudie Éperons, les styles de Nietzsche 1974; de filosofiska begreppen in-begriper, införlivar det Andra i en diskurs om det Samma, gör det till sin egendom, exproprierar det. 

Den enda, det rätta: Sanningen som vägen och livet. Eller i dagens vokabulär: evidens. Kvalitetssäkring, styrning, kontroll och rättning i leden. Effektivitet och New Public Management. Den enda vägen mot det enda svaret är en invasiv tankemodell som bygger på sammanhållning. Hotet kommer alltid utifrån och därför är man antingen med eller mot, vän eller fiende. Det finns inte utrymme för nyanser eller komplexitet. Derrida såg vart ett sådant sätt att tänka alltid riskerar att leda, till undergång. Han skapade med sin dekonstruktion ett sätt att verka subversivt i mellanrummen genom att utforma ett förhållningssätt till kunskap som bygger på ständig utvärdering och reflektion, snarare än på strävan efter enhet och måluppfyllelse. Han formulerade ett sätt att se på kunskap som tog mer hänsyn till funktion än intention och det går att se hans dekonstruktion som en variant på Poppers falsifieringssträvan. Båda utgår från att sanningen bara existerar i människors föreställningar om världen och att ingen har direkt tillgång till verkligheten. Därför går det aldrig att veta hur det är, det går dock att undersöka vad som fungerar. Och så länge det fungerar är det relevant att hålla det för sant, men så fort problemen hopar sig måste man överge det som tidigare hållits för sant. Dekonstruktionen är en påminnelse om att makten ständigt är närvarande i alla relationer.

DET ÄR MÄRKLIGT att Derrida i dag så slagartat tycks ha fallit i glömska, när han ända från slutet av 1960-talet och fram till sin död 2004 hyllades som en intellektuell superstjärna. Men efterverkningarna av hans dekonstruktion har satt djupa spår.
Till en början uppmärksammades han främst i USA, där Paul de Man och övriga företrädare för den så kallade Yale-skolan såg dekonstruktionen som en tillämpad metod att läsa texter i uttalad opposition mot textens eller upphovsmannens självförståelse. Dekonstruktionen blev snart ett mode, som lika segerrikt som någonsin tidigare upplysningsidéerna spred sig över världen, inledningsvis till de litteraturvetenskapliga seminarierummen, där den nya metoden gav upphov till massproduktion av avhandlingar och uppsatser, som tedde sig märkligt enahanda, eftersom dekonstruktörerna var ointresserade av verkets särdrag, dess plats i en genre, en tradition eller ett författarskap, och i stället pliktskyldigt uppspårade sprickor och förmenta självmotsägelser, som, enligt teorin, finns i alla texter. 

Fel använt blir alla metoder värdelösa. Att bara dekonstruera utan att reflektera över varför leder inte till någon utveckling eller ökad hållbarhet, tvärtom blir den en inverterad variant av samma tankemodell som man anser sig kritisera. Kritik för kritikens skull är lika illa som att söka Sanningen i bestämd form singular. Den enda vägen leder alltid fel. Den som tror hen har svaret och som betraktar dekonstruktionen som ett alternativ till positivismen har inte förstått någonting. Hen är fångad i och verkar i enlighet med precis samma tankemodell som den hen kritiserar. Bildning handlar inte om antingen eller utan om att få perspektiv och vidga sina vyer. Samtalet handlar om att öka förståelsen för både sina egna insikter och den man samtalar med. Kunskap är vägen fram, inte målet. Dekonstruktioner måste vara början på något nytt, inte slutet på det som en gång varit. Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr, skrev Karin Boye och satte ord på dekonstruktionens mål och värde.

Som en följd av sitt snabba och breda genomslag bland litteraturvetarna kom Derrida snart att bli intressant för en ny typ av akademisk teori, som tog fasta på den politiska potentialen i Derridas dekonstruktion. Jag tänker på de interdisciplinära forskningsfält som formeras institutionellt i USA från andra hälften av 1970-talet och framåt, där dekonstruktionen har en given plats: postcolonial studies, gender studies, cultural studies. Exemplarisk för utvecklingsgången är Gayatri Chakravorty Spivak, ledande företrädare för postkoloniala studier som vunnit brett gehör för sitt begrepp om den underordnade (subaltern, begreppet inlånat från Gramsci men utarbetat under tydlig påverkan från Derrida). Spivak var tidigt med om att bilda institutionen för jämförande litteratur- och samhällsvetenskap vid Columbia University, och redan 1976 översatte hon och gav ut Derridas De la Grammatologie jämte en introduktion. Judith Butlers för gender studies och senare HBTQ-teori klassiska Gender Trouble – Feminism and the Subversion of Identity (1990) är full av hänvisningar till Derrida, speciellt till dennes teori om fallogocentrism. I själva verket torde få, kanske ingen, av de nyare teoretikerna vara helt opåverkade av dekonstruktionen, även om inspirationen ibland är hämtad från annat håll, från Michel Foucault eller Frantz Fanon eller Luce Irigaray.

Kritiken bär på kraft och inspirerar till handling, men man får inte stanna där. Ojämlikhet och orättvisor, missförhållanden och underordning måste bekämpas men det viktigt är inte att bryta ner utan det som händer sedan, det som kommer efter. Hegemoniska maktordningar måste brytas upp men för att demokratin ska kunna värnas kan och får gamla ordningar inte ersättas av sin motsats: Det behövs helt nya ordningar som bygger på helt nya principer. Det behövs en mer samtalande kultur som är mer intresserad av frågorna än av svaren. En kultur som är kritisk snarare än kritiserande. Det handlar inte om vad som är sant utan om vad som fungerar och till vad och varför samt hur länge det fungerar. Engagemanget för det som finns mellan och det som alla är både del av och delar behöver öka. Samtalet ser jag som en kritisk och engagerande rörelse, inte som en destruktiv kritik eller kamp för en ny och på förhand formulerad, alternativ ordning.

Europeisk kolonialism, amerikansk aggressiv geopolitik, eurocentrisk självbelåtenhet och hegemoniska patriarkala samhällsstrukturer i största allmänhet har onekligen i ett historiskt perspektiv skapat och spritt orättfärdiga maktordningar, en strukturell över- och underordning, som till viss del återspeglas i dominerande språkbruk än i dag. I berättelsen om en fortskridande, förtryckande civilisationsprocess passar Derridas kritik av den västerländska logocentrismen sällsynt väl in.

Ja, vi behöver samtala om detta. Inte debattera om dekonstruktionens ontologi. Demokratin är som bekant inte den bästa ordningen, det är den minst dåliga. Och just därför behöver öppenheten och nyfikenheten värnas. Om inte medborgarna som skapar demokratin bryr sig om den, om folket inte förstår hur den fungerar och vad som krävs för att den ska bli hållbar kommer den att förändras till något annat. Att vara kritisk är att bry sig att dekonstruera är att värna det som händer mellan och som alla är beroende av för sin egen och varandras gemensamma överlevnad på lite längre sikt.