Även om kulturvetenskap är den disciplin jag forskar inom sätter jag mig självklart in i annan forskning också, annars vore jag inte FORSKARE. Som kulturforskare söker jag kunskap och förståelse för komplexa problem, vilket kräver av mig att jag skaffar mig en bred kompetens. Jag arbetar främst med hermeneutiskt, tolkande metoder, men det räcker inte att bara vara expert på sitt eget område. Forskare måste även vara insatta i andra metoder och ha koll på resultat av studier inom andra områden, annars kan man inte avgöra om metoden man tränats i och har erfarenhet av verkligen är den bästa för att lösa just det problem man ämnar undersöka. Tyvärr finns inte riktigt tiden för detta idag, i dessa effektiviserings- och specialiseringstider blir det allt svårare att få gehör och förståelsen för behovet att skaffa sig en bred kompetens. Forskare förväntas vara taktiker och måste söka synergieffekter för att överleva i den hänsynslösa konkurrens som råder. Det som är bra för karriären är dock inte självklart bra för kunskapsutvecklingen i samhället.
Fixeringen vid enskilda state of the art studier som säkert talar om hur det är (vilket är vad som förväntas av forskare idag) riskerar att leda till en falsk säkerhet, just för att studierna är oklanderligt genomförda och resultaten går att replikera. Problemet handlar inte om studierna som sådana, (jag är ingen relativist, jag är som sagt forskare) utan om det faktum att det bara går att nå säker kunskap om avgränsade delar av den helhet som samhället och livet på jorden utgör. Dessutom leder fixeringen vid säkra svar lätt till att kunskap som ännu inte testats vetenskapligt, det vill säga sådan kunskap som finns och verkar under vetenskapens radar, kunskap som inte går att nå med de kvalitetssäkrade och accepterade metoderna, förnekas eller i alla fall betraktas med misstänksamhet. Det är lite som att man satt skygglappar på forskarna och begränsat forskningen, vilket leder till minskade kunskaper. Vi får en svart-vit, binär syn på kunskap; antingen är det sant och riktigt eller falskt och felaktigt, och all den kunskap som kännetecknas av mångfald och vetande som finns mellanrummen mellan olika vetenskapliga discipliner och specifika studier, klassas som ovetenskapligt, subjektivt hittepå, i alla fall tills rönen belagts med erkända vetenskapliga metoder. Det finns dock inga riktiga incitament för forskare som är mitt uppe i karriären att satsa på osäkra kort, det vill säga projekt som riskerar att inte leda till säker kunskap.
Utvecklingen oroar mig eftersom jag redan som student insåg värdet av att rikta sig mot ett brett spektrum av ingångar och utgångar till det problem man är intresserad av. Jag har aldrig läst taktiskt och har låtit kunskapen vägleda mig i min forskning. Som forskarutbildad och intresserad av kunskap (hur den går att nå och och vad som är möjligt att veta) är jag således väl insatt i vilka olika metoder som finns tillgängliga, och det är inte så många. Begränsningarna som sådana är oproblematiska eftersom det är som det är med den saken, man kan tycka vad man vill men verkligheten är som den är, men när de få erkända metoder som finns idealiseras och när endast kunskap som genererats med hjälp av statistiskt säkerställda analyser erkänns som kunskap får vi ett akademiskt klimat där den som är mest säker uppfattas som bäst och där allt mer av den kunskap som behövs för att samhället ska fungera betraktas med skepsis. Erkänner man bara kunskap från en uppsättning metoder hamnar väldigt mycket utanför eller under radarn och erkänns inte som kunskap, vilket leder till mindre kunskap istället för mer. Mångfald är viktigt på detta område liksom på i princip alla andra områden.
Det är alltid lättare att falsifiera studier (och att det går är göra det är själva kärnan i vetenskapligheten), men idag används det sättet att se på kunskapsutveckling allt oftare för att ifrågasätta människor vars uttalanden man inte gillar av olika anledningar. Vetenskapen ska syssla med falsifiering, forskare ska ifrågasätta, men idag ifrågasätts inte bara studier och påståenden, idag avfärdas hela fält av vetenskap där forskarna kommer fram till resultat man inte gillar. Och det är inte bara forskare som agerar på detta sätt, även ledarskribenter hävdar idag allt oftare att de falsifierat studier, till exempel från området genusvetenskap. Falsifieringen handlar inte om att man pekar på felaktigheter, utan om att resultaten inte bygger på naturvetenskapliga metoder. Paradoxalt nog har vi idag hamnat i ett läge där ovetenskaplig kritik betrakta som vetenskaplig, i alla fall så länge kritiken utgår från och försvarar naturvetenskapen. Vissa kritiker till genusvetenskap menar att man falsifierat hela fältet och hävdar därför att man har rätt när man säger att biologin förklarar allt, men det enda man möjligen bevisat är att det inte finns stöd i naturvetenskapen för allt som hävdas och det är en helt annan sak. Det finns som sagt mer av värde att veta i världen än vad som går att bevisa med hjälp av naturvetenskapligt positivistiska metoder.
Naturvetenskapen må ge oss säkra svar och pålitliga kunskaper, men det finns mer i livet som till sin natur är osäkert än vad som går att säga något säkert om. Min forskning handlar om det som är osäkert, men jag forskar inte om detta för att jag saknar kunskaper om statistik. Tvärtom, ju mer jag lär mig om statistik desto mer inser jag hur begränsad den naturvetenskapliga kunskapssynen är. Om bara säker kunskap erkänns som vetenskaplig och om forskning anses handla om att bevisa hur det är kommer verksamheten på sikt att leda till mindre kunskap, inte mer. Det är inte fler specialister som behövs, det är fler generalister, mindre strategitänkande och en ökad förståelse för osäkerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar