Humaniora är ett mångfacetterat forskningsområde som rymmer en massa olika teorier, metoder och kunskapsfokus. Humaniora är flera, inte en och den samma. En mångfald. Inom humaniora är målet inte att komma överens om hur det är egentligen och kunskapen som skapas är heller inte kumulativ. Därför går vetenskapen om det unikt mänskliga på tvärs mot hur det ser ut i många andra vetenskaper, som levererar entydiga svar istället för att peka på komplexitet och mångtydighet. Alla sätt att skapa kunskap är bra, men debatter om vilket som är bäst och vems kunskap är mest värdefull är förödande för samhällsutvecklingen och utgör även ett potentiellt hot mot livet på jorden.
Man kan och får naturligtvis tycka vad man vill, men där och när ekonomin förvandlas till mål istället för att vara medel är först kunskapen, sedan hållbarheten och slutligen mänskligheten satt på undantag. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar man säga. Det finns gott om sådana ordspråk som fångar in och bevarar mänsklig visdom och folkloristiken är en gren av humaniora som forskar om just det, om traditioner, tankar och föreställningsvärldar. Humaniora är en långsiktig investering; inte ett ämne som ger snabb avkastning på insatt kapital. Paradoxalt nog lever vi idag, kanske just därför, i en kultur som förnekar sin egen existens och som betraktar humanvetenskaplig kunskap som en onödig kostnad.
Humaniora är vetenskapen om mänskliga förgivettaganden och det som finns mellan och som både påverkar människorna (och även naturen och livet på jorden) och påverkas av människorna. Humaniora är vetenskapen om sådant man bara kan nå indirekt kunskap om, om det som inte går att säga något säkert om av det enkla skälet att kultur och mellanmänskliga relationer inte fungerar på det sättet. Att anklaga humanister för att vara flummare som tänker dunkla tankar är som att anklaga matematiker för att syssla med siffror. Vill man lära sig förstå kultur och det unikt mänskliga måste man anpassa sina metoder och verktyg, perspektiv och kunskapsmål efter verkligheten, inte efter rådande föreställningar om verkligheten.
Jag förstår att man kan uppfatta humaniora som en problematisk vetenskap, det är ju detta som humaniora handlar om, att söka kunskap och förståelse om det unikt mänskliga; men jag kan och kommer aldrig att förstå eller acceptera att den typen av uppfattningar och förgivettaganden tillåts styra forsknings- och utbildningspolitiken. Visst man man säga att jag talar i egen sak, det kan jag också förstå. Men, som sagt, jag talar lika mycket om och försvarar faktiskt kunskaper som alla behöver för att förstå både sig själva, varandra och kulturen vi alla lever i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar