Ett samtal om demokrati, filosofi och bildning 4

Fångar upp en artikel i flödet som har några år på nacken, men som fungerar som utgångspunkt för en reflektion om de ständigt aktuella frågorna demokrati, filosofi och bildning. Artikeln är skriven av Fredrik Agell (kulturskribent och fil. dr i litteraturvetenskap) och den publicerades i tidningen Respons 3/2016.

DET ÄR PÅ denna punkt som Derrida anknyter till Heidegger. Andra har, ofta apologetiskt och utan analytisk blick, framställt dekonstruktionen genom att enkelt parafrasera den eller lägga ut den som en metod att plocka isär tankar och idéer och sätta ihop dem på ett nytt sätt, i strid med dominerande uppfattningar om sakernas tillstånd. Det är direkt missvisande. Dekonstruktionen är ett försök till uppgörelse med den subjektsfilosofiska traditionen, ett försök som i slutändan reproducerar Heideggers konservativa ifrågasättande av upplysningens kärnvärden.

Hur når man kunskap, och finns det ett sätt, en väg till insikt om allt? Knappast, olika frågor kräver olika svar och skilda vägar fram. Är eller blir kultur till? Är kunskapen evig och verkligheten föränderlig eller är det verkligheten som är evig och kunskapen(s vägar) som förändras? Hur avgöra den här typen av frågor, en gång för alla och strikt objektivt? Finns det en punkt utanför kulturen varifrån allt kan studeras och svar på alla frågor kan hämtas? Det gör det inte, vilket inte måste betyda att man hamnar i relativismens träsk. Jag vänder mig mot ALLA tvärsäkra uttalanden av det enkla skälet att vi lever i tiden och därför kan frågorna som ställs idag per definition bara avgöras imorgon eller någon gång längre in i framtiden. Det är inte förenligt med den vetenskapliga metoden som försvaras av de som också försvarar objektiviteten och Sanningen. Livet är fyllt av paradoxer som dessa, och det nyttar inget till att strida om vem som har de bästa svaren eftersom framtiden är öppen och samhället och människornas tankar och värderingar, kunskaper och övertygelser förändras hela tiden. Både Heidegger och Derrida är intressanta tänkare som jag lärt mig massor av att tänka med, men inte så mycket av. Jag vill gå min egen väg och följa med kunskapen, och då kan man inte hålla sig med några husgudar som försvaras tills det inte går längre. Det som fungerar är bra, tänker jag; där det fungerar och så länge det fungerar. Inget är dock gott per definition eller på förhand. Det beror på och avgörs av det aktuella sammanhanget.

En god ansatspunkt för vad som står på spel är det välkända, men ändå märkligt negligerade utbytet mellan tysk hermeneutik och fransk dekonstruktion under en kongress i Paris 1981, där Gadamer och Derrida medverkade (i Text und Interpretation, utg. Philippe Forget 1984). Också om diskussionen helt kom av sig – mest på grund av Derridas ovilja att ge sig i kast med Gadamers ambitiösa (dekonstruktörer skulle hävda ”naiva”), historicerande utläggning av tolkningens grundprinciper – säger den en hel del om på vilket sätt dekonstruktionen är en antihermeneutik, en antihermeneutik som är inskriven redan i begreppet dekonstruktion och som också är intimt samhörig med Derridas tänkande i marginalen på traditionen (för att citera en av Derridas uppsatssamlingar, Marges de la Philosophie 1972).

Gadamer har jag lite svårt för, på samma sätt som jag har svårt för alla som strävar efter samsyn. Enighet är överskattat, det fungerar fint på pappret, men det leder ofta till strider om vems horisont man ska sammansmälta med. I jakten på Sanningen kan bara en ha rätt, men i verkligheten kan båda ha fel liksom båda ha rätt, om det ni inte är så att en av dem faktiskt förfäktar det svar som fungerar. Fast olika svar på samma fråga kan fungera till olika saker. Samtalet ser jag av detta skäl som kungsvägen till svar som fungerar; inte till Sanningen, för den existerar bara i människors huvuden.

I sitt inledande bidrag lägger Gadamer kortfattat ut sin egen hermeneutikförståelse från huvudverket Wahrheit und Methode. Han betonar starkt det dialogiska eller dialektiska i förståelseprocessen, det att vi i mötet med det Annorlunda (das Anderssein) själva förändras, införlivar det på ett för oss själva omgestaltande sätt i en process som leder till en den hermeneutiska cirkelns koncentriska utvidgning, mot allt större förståelse av det uttolkade, men också av vår egen plats i traditionen.

Det Annorlunda kan ju lika gärna vara jag och mitt sätt att tänka. Med utgångspunkt i en subjektsfilosofisk tradition handlar det om du eller jag, om vem som är främmande och vem som är normal. Samtalet som jag har i åtanke och arbetar med är inte ett möta mellan två autonoma subjekt som förväntas komma överens, utan en öppen mötesplats för utbyte av tankar där målet är ökad ÖMSESIDIG förståelse. Samtliga parter i ett samtal kan lämna mötesplatsen utan att ha kommit överens eller ändrat åsikt, fast om samtalet fungerat som det är tänkt har alla deltagare fått med sig en ökad förståelse av både sig själva, sitt eget sätt att tänka och de andra. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden och vilka kunskaper som kommer att behövas och kan vara till nytta, därför är alla försök att styra, effektivisera, kvalitetssäkra eller mäta kunskap förkastliga. Demokratin kräver att allmänheten har en bred kompetens att hantera komplexitet, öppenhet och paradoxer. Mer och djupare studier av filosofi och större betoning på bildning leder till ökad förståelse, dels för allt som människan inte vet något om, dels för allt som inte går att veta något om. Det är inte säkrare kunskaper och bättre svar som behövs, utan större och bredare förståelse för tillvarons oöverblickbarhet.

Gadamers systematiska diskussion må synas fullkomligt självklar och oskyldig, men kanske inte för Derrida. Det är nämligen svårt att inte se Gadamers bidrag som ett mer eller mindre medvetet ställningstagande i ett föregående tankeutbyte som Derrida varit delaktig i. Redan 1971 positionerade sig Derrida inte mot hermeneutiken, utan mot talhandlingsteorin (”Signature événement contexte”, tryckt i Marges de la Philosophie 1972). Austin, talhandlingsteorins upphovsman, hade 1961 i sin How To Do Things With Words formulerat en rad villkor som måste vara infriade för att en talhandling ska vara vällyckad, (felicity conditions), inräknat ett uppriktighetsvillkor (ett grundläggande villkor för ett löfte är till exempel att den som lovar uppriktigt menar det den säger). Austin själv hade avfärdat allt språkbruk som ställer sig hindrande i vägen för en lyckad talhandling som ”parasitärt”. Derrida hävdade däremot att vi aldrig kan veta om talaren eller upphovsmannen till ett yttrande är uppriktig och att möjligheten till missförstånd destabiliserar Austins teori.

Jag associerar till Foucaults tal om diskurs, som ibland översätts till talet om, vilket jag ser som en hänsynslös förenkling och en drastisk reducering av komplexiteten i hans teori om hur man kan förstå maktordningars långtgående verkan i vardagen. Jag brukar se mig själv som hermeneutiker, men jag instämmer i kritiken mot Gadamer. Tolkning är mitt sätt att närma mig kunskap, men jag ser inte tolkning som en väg till något annat än ökad förståelse och lika viktigt som resultatet man kommer fram till genom tolkning är det att överge tolkningen så fort den visat sig inte fungera. Det är alltid mer i världen som vi människor INTE vet än vad vi vet och kan veta, och just därför måste vi akta oss för tvärsäkra svar och vara kritiska till polariserade debatter. I alla fall om det är kunskap vi söker, om vi verkligen vill veta så mycket och så bra vi bara kan.

På alldeles likartat sätt negligerar Derrida i sitt korta, närmast abrupta svar till Gadamer dennes historiografiska betraktelser rörande tolkningens problem. I stället ifrågasätter han liksom i förbifarten en grundpremiss för förståelse som Gadamer uppställt: ”För ett nedtecknat samtal gäller samma grundläggande villkor som för ett muntligt utbyte. Båda parterna måste besitta den goda viljan att försöka förstå varandra”. Derrida gör gällande att all hermeneutik bygger på möjligheten av missförstånd, på missbruk av hermeneutiska trossatser, att oviljan att förstå är lika konstitutivt för kommunikationen som viljan att förstå.

Båda kan sägas ha rätt, eller jag är i alla fall inspirerad av både Gadamer och Derrrida. Fast jag vägrar ansluta mig till en sida, en tradition ett sätt att tänka: det bästa. Jag närmar mig världen och kunskapen med en tolkande ansats, och med det menar jag en öppen, nyfiken och försiktig ansats. Tolkningen är mer ett förhållningssätt än en metod för att finna definitiva svar. Och jag är med inspiration från Derrida kritisk till allt som hävdas vara sant och riktigt. Det finns ett värde i dekonstruktionen, men den får aldrig bli ett självändamål. Även om jag är kritisk mot modernitetens stora berättelser och positivismens sanningsanspråk inser jag att det varken går att bygga ett samhälle på mellanmänsklig samsyn eller på kritik. Ibland måste man slå sig till ro och acceptera det forskare säger, annars kommer man ingen vart och samhället går i stå eller löses upp. Jag ser dock kunskapen som en auktoritet, inte forskarna, och jag tror på kraften i sökandet efter ny kunskap och strävan efter bildning och vishet.

GESTEN ÄR TYPISKT för Derridas dekonstruktion, som kännetecknas av en aktiv vilja att inte förstå. Att förstå traditionen vore nämligen att acceptera dess spelregler. Precis som sin föregångare Heidegger vill Derrida se den filosofiska traditionen som en förtryckande metafysik (närvarons metafysik är termen hos Derrida, en metafysik som alltid sätter närvaron eller nuet, exempelvis närvaron av ett objekt för ett föreställande subjekt, som kunskapens grund). Alla försök att kritisera eller negera metafysiken är enligt Derrida dömda att misslyckas, eftersom den som vågar försöket måste begagna sig av filosofins språk och grammatik. Varje destruktion av metafysiken är samtidigt en återkonstruktion av densamma, vilket ska vara uttryckt i Derridas nybildning de-konstruktion.

Motviljan att förstå den andre är utbredd och misstas ofta för acceptans eller som att man erkänner sig besegrad. Det går att förstå utan att hålla med. Öppenheten gentemot förståelse och viljan att förstå världen och medmänniskorna ska vi akta oss att kritisera. Demokratin och bildningen bygger på förståelse, men lika mycket på kritisk granskning och hårt arbete med att hantera okunskap och komplexitet. Den är vis som vet vad hen inte vet, brukar man säga (kanske var det Sokrates som sa det, jag är osäker) och det är en tanke jag kan ställa upp på. Ödmjukhet är viktigt och förmågan att lyssna samt viljan att förstå, men det får bara inte bli ett mål i sig, något man måste komma överens om. Den enda vägen leder fel. Man måste vara öppen för att ändra åsikt och ge den andra rätt, men lika viktigt är det att stå på sig om man har goda argument och skäl att luta sig mot. Och enda sättet att få ihop dessa saker är att sluta kräva samsyn och sträva efter konsensus. Alla är lika beroende av varandra och att samhället fungerar, men bara när man tillsammans lärt sig hantera olikhet, mångfald och komplexitet kan ett hållbart samhälle växa fram.