Skolplikt och utbildningsansvar

Att gå i grundskolan är ingen rättighet, det är en skyldighet. I Sverige har vi skolplikt och därför har alla ett ansvar att lära och utveckla kunskap, i alla fall på en grundläggande nivå (idag tio år i grundskolan). Vi lever i en rättsstat och alla är lika inför lagen, och det tolkar jag som att alla ett gemensamt ansvar för framväxten av kunskapssamhället. Den synen på och aspekten av skola och utbildning har tyvärr tappats bort av politikerna och i samhällsdebatten, delvis beroende på att politik idag handlar om att marknadsföra budskap som lockar väljare, eller för att tala klarspråk för att populismen blivit norm. Kunskapen är ett slags kedja och bara om alla delar i den kedjan tar sitt ansvar kan ett kunskapssamhälle växa fram och förvaltas. Politiker som tar ansvar och säger det som behöver sägas för att samhället ska bli verkligt hållbart straffas idag för det; för vem vill betala MER i skatt, vem vill sluta köra bil, flyga eller äta mindre kött? Allt fler röstar med plånboken och sina högst egoistiska känslor, och allt färre med stör i kunskap om vad som faktiskt fungerar och är långsiktigt hållbart. Därför finns det idag en lukrativ marknad för politiker som lovar mig det jag vill höra, istället för det samhället behöver. Varför rösta på politiker som säger att vi ska ha mer läxor och högre kunskapskrav i skolan, när det finns politiker som säljer budskapet om valfrihet i skolan och som lägger ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen på lärarna, istället för på mina stressade barn som har fullt upp med att förverkliga sina drömmar? Populismen är ett förrädiskt gift och kunskapen en besk medicin. Det finns inga genvägar till kunskap och om inte alla tar sitt ansvar utarmas kunskapen och demokratin.

Kämpar för att inte bli raljant, men det är svårt. Kunskapsutveckling och lärande är svårt nog i sig och det blir inte lättare av att behöva försvara sig mot populism, faktaresistens och ignorans. Jag lider med lärarna vars kamp för en bra arbetsmiljö och ett rimligt uppdrag jag följer på sociala nätverk. Att vara lärare är att axla ansvaret för ett enormt komplext och viktigt uppdrag, och det går bara om förutsättningarna är de rätta. Lärare ska dels undervisa och inspirera, dels bedöma elevernas resultat. Ansvaret för kunskapsutvecklingen måste vara delat för att skolan ska fungerar. Betyg var tidigare lärarens omdöme av elevernas prestationer och visade kunskaper som byggde på en kvalificerad bedömning. Om betygen inte blev de önskade ansågs det allmänt att ansvaret var elevens. Idag talar man allt mer om betyg som ett slags rättighet, och ansvaret för att betygen lever upp till förväntningarna är lärarens, som inte längre har ansvaret och som i praktiken heller inte längre sysslar med bedömningar. Betyg antas idag vara ett objektivt mått på faktiska kunskaper, vilket är en omöjlig och verklighetsfrämmande dröm. Kunskapssynen har på kort tid förändras från att tidigare vara något man förhåll sig ödmjuk inför, till att idag betraktas som något man kan mäta objektivt. Det är illa nog, men det anses dessutom att kunskap som en gång tagit sig in i elevens huvud finns kvar där för evigt. Konsekvensen av dessa olika tankegångar blir att både skolan och bedömningen av kunskaperna blir allt mer differentierad.

Ämnena, kurserna och även betygen delas idag upp i allt mindre delar som testas och betygsätts, dels var för sig, dels i allt närmare anslutning till inlärningstillfället. Hårdrar man betygssätts det som lärs in på måndag i dagens skola på fredag, och sedan får man leva med den bedömningen. Fokus riktas på detta sätt från kunskapens komplexa helhet till delarnas bedrägliga enkelhet. Förr lärde man sig långa skrivningar utantill, vilket inte har särskilt mycket med kunskap att göra; men det man en gång lärt sig recitera sitter ofta kvar i minnet resten av livet. Dagens elever tvingas lära sig allt fler och allt mindre delar, men inte utantill och inte med fokus på helheten. Skolan och skolpolitiken må ha förändrats, men kunskapen är fortfarande den samma; en dynamisk helhet och inte isolerade delar som kan betas av för sig och i vilken ordning som helst. Det kan vara en förklaring till betygsinflationen, jaglojaliteten och den bristande förståelsen för samhällets komplexitet och demokratins bräckliga grund.

Jag vill se en annan skola; en skola som både bygger på lagens betong av plikt och på en annan syn på kunskap. Jag vill se ett skol- och utbildningssystem där man tänker mer i termer av stadier, där det som kommer före lägger grunden för det som kommer sedan. Kunskap är som sagt en komplex helhet, och för att kunna lära sig förstå det och kunna hantera komplexiteten krävs att det som kommer sedan vilar på en stabil grund. Jag vill återupprätta lågstadiet som en plats och ett avgränsat sammanhang där man introducerar eleverna i kunskapens rike, där man väcker intresse för fortsättningen och lägger grunden för det som komma skall. Lärarnas ansvar på denna nivå är att se varje elev och möta den där hen är. Här ska fokus inte ligga på fakta och bedömning. Skolan får inte uppfattas som ett krav. Plikten går ut på att man som elev kommer dit och kraven för att komma vidare i systemet är att man kan visa att man förstått skolans uppdrag och kunskapens möjligheter.

Mellanstadiet är nästa avgränsade plats och sammanhang i den komplexa helhet som utbildningssystemet utgör. Om lågstadiet är kärnan i skolsystemet kan man tänka på mellanstadiet som ett lager som läggs utanpå. När intresset väckts är eleverna redo för att bekanta sig med den kropp av kunskap som det råder konsensus om i samhället idag. Fast kraven ska vara få och fokus riktas främst mot att skapa en stabil grund för nästa nivå, eller nästa lager.

Högstadiet var fortfarande när jag gick i skolan så långt många kom. Idag har gymnasiet i praktiken kommit att betraktas som ett obligatorium, vilket det inte är enligt skolplikten. Därmed blir gränsen mellan den obligatoriska delen av skolan och den frivilla uppluckrad, vilket leder till problem längre fram. På högstadiet tänker jag mig att man som elev måste lära sig att leva upp till rimliga krav, och man måste lära sig bli bedömd. Det är framförallt detta som är betygens uppgift, här på högstadiet. Jag tycker det är ett rimligt krav i ett land med en offentligt finansierad skola att eleverna efter högstadiet får ta eget ansvar för sina egna kunskaper. Därför bör man införa inträdesprov på gymnasiet och högskolan.

För att ett land ska kunna bli en kunskapsnation i praktiken och inte bara på pappret, krävs att lärarna på gymnasiet dels kan ställa höga krav på förkunskaper och engagemang, dels att eleverna har lärt sig och kan ta eget ansvar. Inträdeskrav skulle tvinga fram ett sådant fokus och hjälpa eleverna på traven. Kunskapen skulle hamna mycket mer i fokus än idag, där alla bara är intresserade och fokuserar på betygen som är och bara kan vara ett verktyg. För att lärarna på högskolan ska kunna utföra ett kvalificerat arbete och för att verksamheten där ska kunna sägas vara högre, krävs att man på gymnasiet lägger en grund för detta genom att både fördjupa och breddar kunskaperna man som elev skaffat sig på tidigare stadier, dels att man lär sig att kunskap är något annat än fakta.

Många är idag livrädda för att ställa krav, men den skola och det utbildningssystem jag har i åtanke är inte ett elitistisk system där bara den starke och den med resurser och kapital klarar sig. Jag vill se en skola som sätter KUNSKAPEN i centrum samtidigt som den bygger på en humanistisk förståelse för människan som en lärande och kännande varelse. Även om alla som läser gymnasiet inte läser vidare måste kravnivån för att klara av gymnasiet vara sådan att man har vad som krävs för att ta steget över till student på högskolan, annars är gymnasiet inget gymnasium. Jag tror kritikerna av denna syn på kravnivån förväxlar krav med förväntningar. Gymnasiet ger eleverna det som krävs för att ta sig in på högskolan (och även där är jag för inträdeskrav eftersom jag tycker att eleverna ska fokusera på kunskapen och få ro att ägna sig åt inlärning, inte stressas av betyg), det som krävs för att klara sig där. I en kunskapsnation har jag svårt att se att det skulle vara ett orimligt krav, just eftersom gymnasiet är frivilligt.