Utbildning, effektivisering och lärande

Skolan och hela utbildningssystemet, samt kunskapsnationen Sverige, står och faller med lärarna och deras förutsättningar att göra ett bra jobb. Inget styrnings- eller kvalitetssäkringssystem i världen kan rädda kunskapen eller kompensera för bristerna som idag blir allt mer uppenbara. Och fler utvärderingar, mer kontroll eller högre lön förändrar inte grundproblemet. Synen på svensk skola som en produktionsenhet vars uppdrag är att till lägsta möjliga pris och så effektivt som möjligt leverera vissa på förhand bestämda kvantiteter kunskap, är förödande för allt vad arbetsmiljö, lärande och kunskapsutveckling heter. Drömmen om superläraren (som för övrigt är en variant på samma dröm som ger oss groteskt överbetalda ledare i näringslivet), som med sina närmast magiska egenskaper och revolutionerande metoder ska rädda illusionen om att det går att få mer för mindre, är fatal för allt vad kunskap, lärande, kvalitet och intellektuell utveckling heter.

Lösningen är inte att låta företag producera utbildning; det är ett feltänk. Kunskap och lärande är inget man PRODUCERAR. Det är enkelt att inse. Lyssna på företagarna och Svenskt Näringsliv så blir det uppenbart: The bussines och bussines is bussines! Och om det inte räcker som argument, titta på hur stora företag, till exempel i bilbranschen faktiskt agerar i relation till dieselbilars utsläppsnivåer. Det är bara ett exempel på logiken som driver TILLVÄXT som idag är det överordnade målet. Jag är ingen motståndare till logiken eller företag, men eftersom skola och utbildning är något annat, något väsensskilt menar jag att vi måste tänka om i grunden om vi verkligen vill rädda, inte bara skolan och den högre utbildningen utan framförallt kunskapen.

Idag talar man om detaljer av en komplex helhet. Jag menar att vad skolan behöver är ett slags moratorium; en andhämtningspaus. Vi behöver stanna upp och fundera över vad skolans uppgift faktiskt är och hur man bäst organiserar utbildningssystemet som helhet med fokus på KUNSKAPEN. Vad behöver lärarna för att kunna göra ett bra jobb? Vad behöver eleverna och studenterna för att lära? Och, viktigast av allt, vad behöver kunskapen för att utvecklas? Idag använder politikerna skolan för sina syften, för att profilera sig i jakten på väljare. Företagen använder skolan som marknad för att tjäna pengar. Och delar av näringslivet skyller på skolan och lärarna när de omöjliga löftena inte infrias. Utbildningssystemet sitter fast i en ond cirkel där alla utom lärarna som befinner sig längst ner i hierarkin, allt mer ihärdigt, skyller på någon annan när problemen hopar sig och kunskapen uteblir. Företag är bra på att jaga kostnader och effektivisera, men eftersom utbildning är en långsiktig investering och lärande inte går att effektivisera, leder detta sätt att tänka och organisera utbildning med tiden oundvikligen till försämringar. Det är en omöjlig ekvation som inte går att lösa, hur mycket man än vill.

Idag skjuter pressade lärare av nödvändighet problemen på framtiden, till lärarna på nästa nivå. Och eftersom lärarna på högskolan och universitet inte är mer än människor blir alla förlorare i nuvarande förment kvalitetssäkrade system för skola och högre utbildning. Att beskylla enskilda lärare för att det blir så här är dels cyniskt, dels kunskapsvidrigt. Lärare är liksom alla andra inte mer än människor. Lärare blir lärare för att få möjligheten att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, men när lärarna finner sig inlåsta i ett system som inte ger dem möjlighet att göra vad de utbildats och brinner för, tvingas de värja sig för att inte bli sjuka. Sjukskrivningarna ökar och bristen på lärare växer, trots det lyser verkliga lösningar på problemen med sin frånvaro. Boven i dramat, roten till det onda är ARBETSMILJÖN och de orimliga kraven som ställs på lärarna. Ingen kan tvingas ta ansvar och ställas till svars för någon annans misslyckade lärande.

Ansvaret för lärandet och utvecklingen av kunskap måste förläggas där det hör hemma: hos den som ska lära i skolan eller bedriver självständiga studier på universitetet. Bara så kan en kunskapsnation byggas, på en stabil grund av kunskap. Dagens populistiska skolpolitik och näringslivsanpassade utbildningssystem är ett gigantiskt slöseri med pengar, som dessutom växer i takt med effektiviseringen. Det är inte löftena och fasaden, det man kan ge sken av med hjälp av marknadsföringsstrategier som räknas, utan insidan. Så länge vardagen i skolan, arbetssituationen i klassrummen och kraven som ställs på lärarna lämnas utanför debatten eller betraktas som detaljer i sammanhanget, så länge man fokuserar på kundnöjdhet, ekonomi, betyg, kvalitet och det ansvariga kan ge sken av, eller på ordningsregler, kepsar och mobiltelefoner, kommer kunskapen att utarmas. Det finns inga genvägar till bildning och vishet. Dagens skolpolitik tvingar fram en rörelse nedåt i vetandets hierarki, mot fakta och information. Vi får vad vi betalar för och därmed vad vi förtjänar. Det är inte och kan aldrig vara lärarnas fel att skolan inte lever upp till förväntningarna.