Idag förväntas man inte bara lita på forskare, man förväntas också okritiskt acceptera vad som sägs i namn av forskning. Tilliten till granskningssystemet är stor; för stor hävdar jag. Forskare har i alla tider granskat varandras resultat och arbeten, men idag håller granskningskompetensen på att flyttas från enskilda forskare till ett system. Forskare skickar in sina texter till tidskrifterna som skickar dem vidare in i systemet, och ut kommer en lista på punkter som måste åtgärdas för att texten ska antas för publicering. Eftersom det allt mer och allt tydligare är antalet publikationer som räknas blir både skrivandet, granskningen och publiceringen mekaniserad. Jag ser samma mönster i etikgranskningen av forskningsansökningar. Att vara forskare idag handlar i hög grad om att passera och övervinna ett antal hinder som antas borga för kvalitet. Innan man passerat hindren och visat sig värdig betraktas det man säger med skepsis och ens texter räknas inte, oavsett vad man skriver. Har man däremot fått tillräckligt många texter accepterade för publicering uppgraderas allt man säger till sanning; om jag tillåts raljera lite.
Det jag vänder mig mot är att kompetensen att granska och vara kritisk håller på att utarmas i samhället. Eftersom bara texter som passerat genom systemet anses pålitliga, och alla andra texter betraktas med skepsis växer det fram en svart-vit syn på vetenskaplig kvalitet som går ut på att det som sägs i namn av vetenskap är antingen sant eller falskt och att forskare är antingen auktoriteter eller sharlataner. Det är samma retorik som George W Bush använde efter 11 september: antingen är ni med eller mot oss. Det är samma syn på människor som sorterar in dem i vän eller fiende; vi och dem.
Mot bättre vetande anammar vi alltså en dikotomisk syn på allt fler aspekter av mänskligt liv, vilket aldrig är antingen eller utan alltid mer eller mindre av både och. Inte sällan handlar det om vilket perspektiv man utgår från. Den danske kung Kristian kallades den gode i Danmark och Kristian tyrann i Sverige. Som kulturvetare är det dessa fenomen och aspekter av livet, samhället, vetenskapen och kunskap som intresserar mig. Mitt mål är att utvecklas som tänkare samt att bli bättre på att hantera komplexitet. Därför skriver jag inte artiklar och söker jag inte forskningsmedel. Det är ett pris jag är villig att betala eftersom jag sökte mig till akademin för kunskapens skull och för att få möjlighet att arbeta med lärande och utvecklas som människa. Jag vill inte säga att jag är en fri intellektuell, men det är idealet jag strävar efter och något jag saknar i dagens samhälle.
När jag tänker på fria intellektuella tänker jag inte på uppblåsta typer eller försvarare av renlärighet. Jag betonar frihet och intellekt; det är kompetensen jag far efter och försvarar, inte positionen. Och jag oroas över att den kritiskt granskande kompetensen och förmågan att vara rörlig i sitt intellekt håller på att utarmas; allt fler uppskattar intellektuellt utmanande övningar allt mindre. Kom till saken, tala om hur det är! Det är komplext är inget svar man kan slå sig till ro med, det håller jag med om, men ibland går det inte att komma längre i sin jakt på ett svar. Verkligheten är som den är och ingen tjänar på att budbäraren beskylls för att förmedla nonsens.
Demokratin kan inte värnas och samhället kan aldrig bli långsiktigt hållbart om inte breda lager av befolkningen uppskattar intellektuell kompetens och människor med rörliga intellekt, vilket är dialogiska kompetenser som bara kan växa mellan människor som utmanar varandra och förhåller sig sunt kritiska (till skillnad från kategoriskt hyllande eller avfärdande) till varandra och det som sägs. Debatten må vara ett effektivt sätt att avgöra frågor, men om frågan är komplex leder slutgiltiga avgöranden till hänsynslös förenkling och potentiella problem. Effektivitet är ett mål i sig idag, ett grundläggande antagande som påverkar vad som blir möjligt att säga och tänka. Följaktligen uppskattas inte den intellektuella kompetensen och bildning betraktas som en onödig kostnad. Komplexitet accepteras inte utan ses som ett utslag av brist på information eftersom man redan på förhand bestämt sig för att svaren på alla frågor är antingen sanna eller falska.
Jag ser det som djupt problematiskt att fria intellektuella människor betraktas med misstänksamhet och utrymmet för intellektuella samtal krymper, att kompetensen att hantera komplexitet utarmas och samhället allt mer polariseras, i jakten på effektivitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar