fredag 18 maj 2018

Jag har inte gett upp intresset för etik, bara slutat i etikprövningsnämnden

Etik är ett ämne som alltid legat mig varmt om hjärtat och det intresserar mig av många olika anledningar samt på skilda sätt. Etik vill jag se som en kvalité som liksom mångfald, demokrati och vishet utgör essentiella beståndsdelar i ett hållbart samhälle. Ingen av kvalitéerna går att definiera på något tydligt och enkelt sätt; det handlar om dynamiska begrepp eller komplexa helheter. Etiska dilemman kan inte avgöras en gång för alla och det går heller inte att skapa ett regelverk som fungerar i alla lägen. Etik är något annat och innebörden i begreppet är undflyende till sin natur. Etik är ett dialogiskt begrepp och handlar om beslut som tas och vad man gör i unika situationer än om något slags formel eller ekvation. Det krävs tolkning för att i varje ny kontext komma fram till svar som fungerar vägledande för ens handlingar. Utan individers eget ansvar kan samhället aldrig bli etiskt; det går inte att slå sig till ro med ett beslut från någon nämnd och ansvaret för etiken kan aldrig delegeras. Det är så jag ser på saken.

När jag fick beskedet från Regeringen och utbildningsdepartementet i november 2015 att jag förordnats till (heter det så?) ersättare för ordinarie ledamot i den regionala  etikprövningsnämnden i Göteborg var jag glad och stolt och jag minns mitt första möte i detalj. Det var massor att läsa och som ny hade jag inte lärt mig sålla. Vissa av ansökningarna bestod av närmare 100 sidor text. Till ett normalt möte kan det komma uppemot sex kilo ansökningshandlingar som ska gås igenom av alla ledamöter. Det hade naturligtvis inte fungerat utan systemet med föredragande/huvudansvarig. Mitt första ärende förberedde jag minutiöst och jag var nervös, vilket jag sällan är nu mer. Under 2016 och 2017 har jag varit med på möten någon eller några gånger per termin och jag har ibland varit föredragande av två ansökningar. Det har varit enormt lärorikt och jag ångrar inte att jag tackade ja till den hedervärda utnämningen.

Igår låg det ett kuvert i brevlådan, från Regeringskansliet. Jag visste vad det innehöll och jag har väntat på beslutet sedan i januari. I ärenderaden står det: Entledigande i Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg. Under hösten växte beslutet fram inom mig att jag inte ville vara med längre och det är med blandade känslor jag skriver detta. Jag var ju på en plats där jag ville vara och ansvarade för beslut i frågor jag brinner för. Fast när nervositeten släppte och jag fick rutin på mötena och bedömningarna försvann auran och jag upptäckte att vi inte ägnade oss åt det jag trodde att man skulle ägna sig åt i en etikprövningsnämnd. Vi talade nämligen ytterst sällan om etiska dilemman, om frågor utan givna svar. Vad vi gjorde i praktiken var att jämföra ansökningar med lagtext och i slutändan var det ordföranden med juridisk kompetens som avgjorde frågan och fastslog beslutet.

I början var det en stimulerande utmaning och jag har som sagt lärt mig massor, men eftersom jag insåg allt mer efterhand att uppdraget snarare var tekniskt än intellektuellt växte det fram en känsla av instängdhet inom mig, jag kände mig som ett slags gisslan. Jag kände mig som del i ett maskineri och tyckte synd om forskare som gång på gång fick avslag på grund av ansökningstekniska detaljer. Jag kan inte dra mig till minnes att något av projekten som diskuterades var uppenbart oetiskt och ändå var det alltid något eller några projekt som fick avslag. Det var som att det vuxit fram en kultur i nämnden som handlade om att ju mer kritisk man var desto mer serös var man. Ofta handlade diskussionerna om att föredragande ledamöter med naturvetenskaplig kompetens avfärdade ansökningar inlämnade av humanioraforskare på grund av att man inte tyckte att metoden var tillräckligt vetenskaplig, vilket är något annat än oetiskt. Projekt som redan granskats en gång av och godkänts samt beviljats pengar från Vetenskapsrådet diskuterades här igen, inte med utgångspunkt i etiska aspekter utan med fokus på metod, vilket jag tyckte och tycker är märkligt. Ibland förstod jag överhuvudtaget inte varför vi hanterade vissa ansökningar, med det förklarades med att vissa tidskrifter regelmässigt kräver att projektet etikprövats för att resultaten ska publiceras.

När det man gör inte längre känns meningsfullt eller när man allt mer ifrågasätter uppdragets natur och innehåll tycker jag att man har ett moraliskt ansvar att avgå. Därför meddelade jag rådets sekreterare mitt beslut i januari och har inte deltagit i några möten under våren. Nu känner jag min befriad från en börda, samtidigt som jag blir ledsen när jag skriver detta. Mitt intresse för etik idag är minst lika stort som förut, och just därför känner jag mig paradoxalt nog tvungen att sluta i nämnden. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och det kan jag inte om jag känner att jag är ett slags alibi för forskningsetiken i vårt land. Jag vill inte vara del av ett maskineri som agerar mekaniskt och där beslut rörande tik tas mer med utgångspunkt i ett stolpigt regelvek än efter ingående, intellektuell analys rörande verkliga etiska dilemman som kan uppkomma i forskningen.

Jag vill inte vara ett hinder man måste passera för att få forska, jag vill vara med och höja den etiska nivån och medvetenheten i akademin, vilket jag trodde uppdraget som ledamot handlade om. Istället ökade antalet ansökningar för varje möte, inte för att antalet tveksamheter inom forskningen ökat utan för att reglerna säger att allt fler olika typer av projekt måste etikprövas, för säkerhets skull. Därmed ökar byråkratin inom forskningen, liksom kostnaderna. Allt fler andra än forskarna som bedriver forskningen vill ha allt större del av kakan, vilket gör att en allt mindre del av pengarna som läggs på forskning används för forskares arbete med forskning. Tendensen är den samma över hela linjen. Allt fler beslut delegeras till system och funktioner. Istället för att låta enskilda ta ansvar för sina beslut och handlingar överlåts detta på nämnder och administrativa organ. Jag ser en stor fara här. Vi riskerar att bygga ett system där ingen enskild har ansvaret för det hen gör, det är alltid någon annan, vilket gör att fler kan slå ifrån sig och hänvisa till att man passerat olika nålsögon, vilket jag ser som närmats motsatsen till forskningsetik.

Vi håller på att bygga upp ett gigantiskt, administrativt system där de lyckliga få som väl passerat, först genom ansökningssystemet där 90 procent sorteras bort, sedan genom etikprövningssystemet där i princip alla får något slags anmärkning, kan ägna en del av sin tid åt att forska innan hen tvingas in i tidskrifternas granskningssystem. Allt mer tid och allt fler resurser läggs på administration och kontroll, och allt mindre av pengarna som samhället avsätter för forskning läggs på kunskapsutveckling. När forskare tvingas bli regelföljare och ingen är betrodd att ta egna beslut som man i efterhand får försvara och stå tillsvars för kommer etiken att bli lidande. Forskare utbildas till forskare just för att hantera den typen av komplexa problem som idag hanteras nämnder och organ, linjeorganisationer och regelverk där ingen enskild tar ansvar. Eller det är i alla fall så jag tänker, och för att vara konsekvent i mitt sätt att tänka och agera samt för att följa min etiska kompass tar jag ansvar genom att avsäga mig uppdraget i etikprövningsnämnden.

Inga kommentarer: