Sedan tidigt 1990-tal har jag ägnat mig åt genusfrågor och arbetat med förutsättningar för jämställdhet och mångfald. Jag har så länge jag mins stått på de svagas sida och känt med de underordnade. Att kalla sig feminist har känts naturligt för mig ända sedan jag först hörde talas om tankefiguren patriarkatet. När jag väl såg ojämlikheten i kulturen och samhället ville jag så klart göra vad jag kunde i kampen för ett mer jämställt samhälle. Vad skulle alternativet vara, att låtsas som alla människor är födda lika och in i ett system som inte gör skillnad på människor, där det är upp till individen att bli sin egen lyckas smed? Så klart inte! Ingen klok och inkännande medmänniska förnekar det uppenbara, och ett samhälle som väljer ignoransens väg och som avfärdar klokskap och medmänsklighet kan aldrig bli hållbart. Cynism, egoism och nyliberalism banar väg för missogynism och rasism.
Så länge jag mins har arbetet med jämställdhet förts i mer eller mindre motvind. Människor tycker inte om förändring och den och det som kan passera som normal/t får fördelar som hen inte frivilligt släpper taget om. Vill man inte se att ett annat samhälle är möjligt kommer det som är att framstå som det enda möjliga. Därför går det trögt och ser det hopplöst ut. Därför följs varje framsteg av bakslag. Eller det är så där det har sett ut, så länge jag mins har jag tänkt att förändring tar tid och att det dröjer. Även om "alla" säger att de vill se mer av jämställdhet räcker det inte att tala om det. Och det är just vad kvinnorna insett, även många kvinnor som aldrig skulle ta ordet feminist i sin mun har förstått och agerat i enlighet med insikten att det är genom handling och inte ord som världen förändras.
Så länge jag varit på högskolan har jag som man varit i minoritet. Genom alla år har jag undervisat främst kvinnor, på alla kurser utom ingenjörsutbildningen. Det är inte så att kunskap är makt, men utbildning kan vara det. Man kan klara sig länge på kontakter och så länge majoriteten av människor i ledande ställning är män kommer kvinnor att kämpa i motvind, men eftersom kvinnor ofta är överkvalificerade och kontakter aldrig övertrumfar sanningen och det som fungerar har det alltid och är det fortfarande bara en tidsfråga innan kvinnorna tar över. Paradoxalt nog är det Donald Trump som är själva antitesen till både jämställdhet, mångfald och hållbarhet som avslöjade det faktum att kejsaren alltid varit naken och att det inte krävs kunskap och kompetens för att bli ledare. Jag misstänker att Hillary Clinton snarare hade fungerat som stoppkloss för det oundvikliga genombrottet, för hon må vara kvinna men hon är mer en maktmänniska än en sann humanist och jämställdhetskämpe. Valet av Trump kanske ser ut som en framgång, men jag tror snarare att det påskyndar omställningen, just eftersom han så uppenbart INTE är lösningen eller tillhör framtiden. Han visar istället det ohållbara i den gamla ordningen.
I samma stund man hör orden: Nu har väl ändå feminismen gått för långt, vet man att den i själva verket håller på att bli obsolet, att den snart (om utvecklingen fortsätter) inte behövs längre. Och det är där jag faktiskt på allvar tror att vi är idag. Det är kvinnorna som visar vägen och männen med makt som tror att allt är som det alltid varit gör bort sig. Horace Engdahl, till exempel, sitter där han sitter endast av den anledningen att akademiens stadgar skrevs på 1700-talet. Så fort han öppnar munnen avslöjar han hur mycket han befinner sig i otakt med kulturen och samhället och hur lite han faktiskt förstår. Det är Sara Danius som är den obestridliga ledaren, både i kraft av sin moral, sina kunskaper och sin kompetens.
#MeToo är inte en underifrån kommande kamprörelse mot makten, det är en manifestation för den nya ordning som jag blir allt mer övertygad om faktiskt gäller idag. #MeToo är spegel som hålls upp mot det som var och i ljuset av det som är inser allt fler vilka privilegier män haft i alla tider och hur män som grupp agerat och vilka friheter vissa män tagit sig och också kunnat ta sig efter som ingen lyssnat på kvinnorna och männen hållit tysta. Så är det inte längre. Ingen har någonsin kunnat försvara sexuella övergrepp och ingen har heller behövt göra det eftersom alla hållit tyst av rädsla för att förlora de privilegier de ändå har. Skillnaden är att idag är det allt fler som vägrar hålla tyst, det är den enda skillnaden. Plötsligt är det upp till männen att försvara sig. Och igår fick vi en lag som manifesterar förändringen. Från och med nu är det upp till männen att bevisa att de inte förgripit om misstanke väcks, det är inte längre upp till offret att bevisa att förövaren är skyldig.
Nyordningen och det faktum att kvinnorna allt mer tar över på allt fler områden är befriande, men det är samtidigt viktigt att kampen för JÄMSTÄLLDHET inte överges. Som jag ser det har det aldrig handlat om en befrielserörelse eller en maktkamp, det har alltid handlat om jämställdhet och jämställdhet är något man ständigt måste arbeta med. Jämställdheten kan per definition aldrig gå för långt. Om kvinnorna tar över och agerar som männen kunnat göra under skydd av patriarkatet är det inte ett jämställt samhälle som växer fram utan antitesen till det som varit och ingen är i praktiken förändrat. Låt oss därför glädjas över nyordningen och se alla möjligheter som öppnar sig, men låt oss också vara vaksamma på alla potentiella problem som lurar under ytan.
Det ser mörkt ut i valrörelsen och jag kämpar med svartsynen och pessimismen, men jag skriver detta för att jag faktiskt tror på det. Jag är övertygad om att patriarkatets dagar är räknade och att en nyordning förr eller senare kommer att tvingas fram. Sverigedemokraterna och andra rörelser som kämpar mot förändringen må skörda framgångar just nu, i likhet med Trump, men det är inte framtiden och det är inte hållbart. Alla med bara basala kunskaper och ett ytligt intresse för samhällsfrågor ser detta och eftersom det är kvinnorna som utbildat sig och eftersom kvinnorna är minst hälften och det trots allt finns många män som också studerat och inser att det sätt vi levat på inte längre är hållbart tror jag på framtiden och välkomnar förändringen när den väl får genomslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar