Hegemonisk makt är stark eftersom den rymmer allt den INTE är. Manlighet till exempel, brukar oftare beskrivas genom vad det inte är än vad det är. Hegemoniers makt bygger på att många kan rymmas inom ramen för dem, och genom att gränserna mot det avvikande upprätthålls. Man brukar säga att det är bättre att vara tyst och hålla med än att öppna munnen och avslöja sin okunskap eller avvikande åsikt. Människor vill inkluderas och vara del av gemenskapens trygghet. Den mänskliga hjärnan fungerar så och det måste man ta med i beräkningen om man verkligen vill förstå och bekämpa sådana saker som rasism och populism.
Idag talar politiker allt mindre om vad de själva vill. Deras budskap har anpassats efter mediernas logik och eftersom få orkar läsa partiprogram och ännu färre anser sig ha tid och lust att själva engagera sig i politiken kommunicerar de folkvalda genom väl paketerade och enkelt kommunicerade utspel som kan plockas upp av nyheterna, lockande löften med potential att bli virala och framförallt genom fyndigt formulerad kritik mot motståndarnas politik. Politik idag är en provkarta på hur hegemoni fungerar. Svart ställs mot vitt, vi agerar mot dem och vår trygghet skyddas mot deras orimliga krav. Allt handlar om att vinna makt genom att misskreditera övriga partiers politik och framställa sig själv som det enda rimliga alternativet.
Det är enklare att reagera och tala illa om andra än att agera för det man faktiskt tror på. Hegemonisk makt är mer genomgripande och mäktig eftersom den bygger på gemenskapen som formas av yttre hot och tydliga fiender, än makt som bygger på den solidaritet och gemenskap som uppstår mellan människor som kämpar tillsammans för något de verkligen tror på. Kampen om makt polariserar och utplånar nyanser; det är svårt att säga om detta sätt att se på politik är roten till fördumning eller en effekt av kunskapens förlorade (egen)värde. Det är heller inte det viktiga. Demokratin håller på att lösas upp och det är allvarligt eftersom det utgör ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Donald Trump hade aldrig blivit president i ett land som verkligen försvarade sin konstitution, där medborgarna röstade på den politik som man faktiskt och efter ingående analys och moget övervägande kommit fram är den man verkligen tror på. Idag röstar allt fler mot än för. Allt fler reagerar och allt färre agerar. Därmed ser det ut som att fakta är viktigare än kunskap, och bildning uppfattas som en onödig kostnad, som slöseri med skattemedel.
Hegemonisk makt är bedräglig eftersom den dels bygger på falska föreställningar om gemenskap, dels riktar fokus mot de andra, dels hämtar kraft ur rädslan för olika typer av hot som kommer utifrån. Kunskap, kritisk analys och tid att tänka är ett slags vaccin mot en sådan utveckling; ett slags upplyst helig treenighet. Bara där och när kunskapen placerats i centrum och där skola och utbildning betraktas som allas angelägenhet, istället för som idag, ett sätt för politiska partier att profilera sig, kan en livskraftig demokrati och ett långsiktigt hållbart samhälle växa fram. Fler behöver engagera sig för det man tror på och bara genom kunskap, kritisk analys och när det finns tid att tänka efter och samtala med andra om vad som är bäst för samhället kan en ny och mer hållbarhetsfrämjande politik växa fram. Jag tror det är enda sättet att mota antidemokratiska rörelser i grind.
Det som fick mig att skriva detta är en bok jag läste för ett tag sedan, som jag först inte tänkte blogga om, men som jag inte riktigt kunnat släppa. Jag vill leva som jag lär och agera mer för det jag tror på än reagera på det som andra gör, men det är svårt. Jag är människa och fungerar som de flesta. När tiden är knapp är det lätt att dras med och förlora kritisk skärpa. Därför har jag i alla fall börjat med att skriva om problemet och det jag tror på, för att kunna ställa det i kontrast till innehållet i boken som fick mig att börja skriva denna bloggpost: Så blev vi alla rasister, av Ivar Arpi och Adam Cwejman.
Boken sägs vara en ideologisk stridsskrift och ett försvar för upplysningens idéer, men var författarna står och vad de vill och tror på får jag bilda mig en uppfattning om indirekt. Boken är en provkarta på hur man driver politik med syfte att nå hegemonisk makt, för det enda jag läser är sida upp och sina ner av angrepp på vänstern i allmänhet och antirasistisk identitetspolitik i synnerhet. Arpi och Cwejman skriver om det man är mot, inte om det man är för. Författarna beskriver sin egen ideologi genom att dekonstruera en tänkt fiende, genom att beskriva vad man anser att motståndaren vill och hur motståndaren tänker. Så blev vi alla rasister är en reaktiv bok som handlar om att förgöra det man inte tror på. Jag har ingen anledning att betvivla att citaten är korrekta, men eftersom orden i Arpis och Cwejmans urval anses tala för sig själva, svävar jag i ovisshet om var författarna själva vill. Taktiken bygger på debattens logik och handlar om att försöka samla alla som är mot vänster och identitetspolitik i en rörelse för ... vad då? Det får vi inte veta något om.
Jag är också kritisk till delar av identitetspolitiken, men jag förstår ändå vad man vill och varför man tänker och agerar som man gör. Arpi och Cwejman tror bara det man kan bevisa, och menar att falsifiering är kungsvägen till Sanningen. Deras syn på vetenskap är inte min, även om jag varken är relativist eller försvarar identitetspolitik. Jag tror på samtalet, försvarar kunskap och bildning och vårdar upplysningens idéer genom att tala mer om det jag tror på och vill än skapar halmgubbar som jag "heroiskt" kan krossa till "vännernas" jubel. Bokens tema och röda tråd är: Titta hur knäppa de andra är och hur farliga deras idéer är. Fast varför ska jag lita på Arpi och Cwejman som inte avslöjar var de själva står och vad de vill? Jag skulle gärna möta författarna i ett samtal om kunskap, demokrati och hållbarhet, men jag vill inte bli indragen i någon debatt där det enda som betyder något är att vinna.
Förekomsten av hegmonier och diskriminerande strukturer är svåra att leda i bevis, men det betyder inte att de inte finns. Fakta säger en sak och den är alltid svart eller vit, medan kritisk analys leder till kunskap och förståelse för komplex samband och tillvarons gråskalor. Arpi och Cwejman har skrivit en reaktiv debattbok och det får de så klart göra, men jag tror mer på strategin att samla vetenskapligt stöd och kunskap för det jag tror på och sedan samtala om detta. Jag tror på kampen för, eftersom den är mer långsiktigt hållbar än striden mot, av det enkla skälet att fiendens fiende sällan är en verklig vän och förtrogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar