När jag var liten sjöng Magnus, Brasse och Eva, i Fem myror är fler än fyra elefanter, att här har man alltid med sig. Det stämmer, fast ändå inte riktigt, inte idag. Ett annat minne -- det är röd dag och ledigt, och jag vilar ut efter några intensiva dagar fyllda med uppsatshandledningar och seminarier -- Paul Young och låten Where ever I lay my hat, that's my home. Fina tankar och kloka ord. Alla kan dock inte tänka så, även om det så klart stämmer. Här och hem betyder något annat för den som är trygg i sig själv och som har integritet och känner tillhörighet; för hen är här något hen alltid har med sig och hem är överallt där hen är. För långt ifrån alla är det dock det inte så. I totalitära stater där en eller några få ledare har oinskränkt makt är det bara eliten och medlöparna som kan och får känna sig hemma och trygga, även om ingen, inte ens diktatorn själv, någonsin kan känna sig trygg på riktigt i ett land där makten koncentrerats till ett fåtal mäktiga (män)niskor. Bara en väl fungerande och inkluderande demokrati kan sprida känslan av trygghet hos fler och av hem hos medborgarna. Den tryggheten är dock lika bräcklig som demokratin, men den är i alla fall inte skenbar och utgör heller inte en potentiellt livsfarlig lockelse, som drömmen om ett homogent Sverige lett av en stark ledare gör.
På sociala nätverk hinner man inte avsluta debatten om vem som vann debatten i söndags innan man rasar över beslutet att tillåta den muslimska församlingen i Växjö att kalla till bön på fredagar. "Muslimer hör inte HEMMA i Sverige, inte HÄR där vi bor", säger ytterst få, men det är det budskapet som i förtäckta ordalag skriks ut. Och i den ängsliga och allt mer infekterade och desperata jakten på väljare är det idag så att ett parti med nazistiska rötter som få säger sig sympatisera med som dikterar villkoren för politiken och i förlängningen samhällsbyggandet. "Vi måste utreda migrationsfrågan" säger Jimmie Åkesson och vips blir just den frågan den hetaste i årets galna valrörelse (som jag för övrigt lämnat åt sitt öde. Jag vet sedan länge vad jag ska rösta på och bygger inte min politiska övertygelse på dagsaktuella, populistiska utspel). Vad är det som ska utredas? Frågan om vårt (vem som nu ingår i den kategorin; svaren skiljer sig åt beroende på vem man frågar) hem (vad det nu är; inte sällan kokar tankarna om Sverige och svenska värderingar ner till Kalle Anka på julafton) är hotat av dem (igår judarna, idag muslimerna och imorgon kan det vara du och jag)?! På vilken grund vilar behovet av utredningen? Var går gränsen mellan vi och dem, och vem bestämmer sådana saker?
När jag dristar mig till att reagera på sociala nätverk eller delar texter där jag sätter ord på mina drömmar och visioner möts jag inte sällan av så kallade realister som säger att det väl trots allt måste finnas något slags rim och reson; det finns ju inte hur mycket pengar som helst och hur skulle det se ut om alla gjorde som de ville? Hur kommer det sig att realism, sanning och evidens blev verktyg för människor som vill stänga gränser, skära ner på välfärden och skatta så lite som möjligt? Varför är deras drömmar mer realistiska än drömmar om humanism och solidaritet? Varför är deras tolkningar av föreliggande fakta den rätta? Med vems rätt kallar de Sverige för sitt hem? Sverige är en social konstruktion, liksom för övrigt pengar. Realism är en anomali i diskussioner om kultur som handlar om mer eller mindre medvetna och tydliga överenskommelser som endast existerar och fungerar så länge som det finns tillräckligt många människor som erkänner förhållandena. Sociala konstruktioner är per definition föränderliga. Sverige finns inte, det blir till i samspelet mellan människorna som lever och verkar här.
Flyktingarna som söker sig till Sverige och som en del av realisterna och svärjevännerna vill stoppa vid gränsen eller kanske till och med kasta ut ur landet, är som jag ser det de enda realisterna. Flyktingar som knackar på dörren till en demokratisk välfärdsstat och ber om hjälp har tvingats se på med egna ögon när deras hem och deras ägodelar löses upp i atomer och skingras för vinden. Flyktingarna har fått uppleva, in på bara skinnet, vad som händer den som saknar hem och pengar. Det är realismens krassa verklighet, inte det som realisterna vill få andra att tro. Realisterna i Sverige som vill sänka skatten, stänga gränserna och värna "våra" värderingar bygger sina argument på alternativa fakta och rent hittepå. Evidens är lätt att säga, men i många frågor är det ett omöjligt ideal man aldrig når eftersom frågorna man diskuterar är allt för komplexa och oöverblickbara. Debatten handlar om makt och makt är inget man har, den är överallt och alltid relationell. Makt är det enda som skiljer oss från dem, insida från utsida och privilegiet att äga ett hem från en rättslös tillvaro på flykt.
Vi är alla människor och om vi inte tar hand om VARANDRA blir vi djur eller maskiner och som sådana kommer varken vi eller Sverige (eller något annat land för den delen) överleva. Samhällen byggs på solidaritet och demokrati på gemenskap och förståelse för olikhet och komplexitet. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, inte något man väljer att ha eller begränsa. Demokrati betyder inte att alla får som de vill, och det är inte ett sätt för mig att få som jag vill. Demokrati bygger på att alla lämnar ifrån sig en del av sin makt för att få del av den trygghet som är en förutsättning för att man ska få del av allt det som den moderna välfärdsstaten garanterar (men bara så länge den är demokratisk). Demokratin kräver trygga politiker och en stark stat, och styrkan växer fram mellan människor som väljer att lita på varandra och som är solidariska med andra.
Det enda som betyder något för både människor, samhällen och livet på jorden är det som är och händer nu, eftersom det påverkar både det som var och det som blir. Synen på Sverige och det svenska är en annan idag än igår, trots att historien är den samma och det som hände där och då inte har förändrats. I september är det val. En trivial handling han tyckas, att lägga en lapp i ett kuvert som läggs i en låda. Det är dock där och då, i den stunden som Sveriges och vår demokratis öde avgörs. Mycket kan hända på fyra år och det som raseras idag tar lång tid att bygga upp. Låt oss stanna upp och tänka efter. Här och nu, i upprepningen av det nu som vi alla har med oss skapas både hem, pengar, kultur och samhället. Det är nu det avgörs, eller nu. Nej nu, nu, nu ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar