Hälsoläget i kreativa yrken: en indikator att ta på allvar

Läser om en undersökning som visar att psykisk ohälsa är vanligare bland musiker än i samhället i övrigt. Det är en kort artikel och ingen alarmerande nyhet, men insikten oroar mig ändå, för jag ser hälsoläget i kreativa yrken som ett slags indikator för samhället som helhet. Kreativa människor kanske man skulle kunna tro är känsligare än andra, och det skulle i så fall kunna förklara ohälsan; men jag tror det finns en annan och mycket mer oroväckande och allvarligare förklaring. Kreativa människor sysslar inte med produktion utan med skapande, liksom forskare och lärare vars verksamhet kunskapssamhället vilar på. Potentiellt farliga problem som hotar att sprida sig i samhället visar sig först i de mest känsliga sammanhangen.

Kraven på prestation är mördande i hela samhället, men olika människor och verksamheter fungerar och reagerar olika på kraven att producera mer snabbare, till lägre kostnad och utan att det går ut över kvaliteten i verksamheten. Liksom i alla system finns det en gräns för vad enskilda klarar. Problemet kan hanteras på olika sätt. Anställda i tillverkningsindustrin avskedas om de inte lever upp till kraven. När sjuksköterskor når sin gräns slutar de, eftersom ingen människa kan bära skulden för någon annans död. Lärare skjuter problemet framför sig genom att sänka kraven och låta någon annan ta smällen, eller också går de liksom musikerna in i väggen eller drabbas av andra psykiska problem. Poängen jag vill göra är att ingen enskild kan lastas för problem som finns inbyggda i systemet.

Människor i kreativa yrken tvingas förr eller senare välja mellan den egna hälsan och kvaliteten i utförandet av sitt arbete. Skapande och kreativa verksamheter är särskilt känsliga för krav på prestation och styrning, samtidigt som det är hett eftertraktade yrken. Det gör att fler tänjer längre på gränserna. Det faktum att utövarna står i blickfånget på ett annat sätt än i många andra branscher gör inte situationen bättre. Musiker som skriver dålig musik blir obönhörligen av med sitt arbete, vilket är pressande och stressande, vilket i sin tur riskerar bli en ond cirkel. Så är inte fallet i många andra yrken där kvaliteten inte på samma sätt går att hänföra till enskilda individers prestationer, men relationen mellan (kravet på) prestation, individers hälsa och kvalitet är den samma. Därför är följande ord viktig läsning.

Can music make you sick? – Så heter den undersökning som gjorts av den brittiska organisationen Help Musicians UK i samarbete med universitetet i Westminster.

– Vi ville gräva djupare i det här problemet och beställde världens första akademiska studie av musik och psykisk hälsa 2016, berättar Christine Brown vid Help Musicians UK för Kulturnyheterna.

Studien visar att runt 70 procent av musiker i Storbritannien har upplevt panikattacker, stark ångest, eller depression. Något som betyder att psykisk ohälsa är tre gånger vanligare bland musiker än i samhället i stort.

Återspeglar även läget i Sverige

På Musikcentrum Öst, som är en del av den rikstäckande organisationen Musikcentrum och som arbetar för att förbättra villkoren för musiker i landet, känner man igen de tendenser som studien pekar på även i Sverige.

– Jag kan inte säga någon annan kreativ bransch där man tar så dåligt hand om de som faktiskt skapar innehållet som musiklivet, säger Ragnar Berthling, verksamhetsledare vid Musikcentrum Öst.

– Musiker är turnerande. De har nya arbetsplatser varenda kväll och om de arbetsplatserna inte fungerar så blir det en långsiktig stress som är fullständigt nednötande, fortsätter han.

Han poängterar vidare att det är viktigt att branschen själv ifrågasätter och uppmärksammar de arbetsförhållanden som branschen består av.

– Jag tror att branschen hela tiden måste fråga sig själv hur vi hanterar den talang som finns, men också hur man vårdar den, säger han.

Den frågan behöver inte bara musikbranschen ställa sig, den är relevant och viktig i alla branscher och i hela samhället. Människor är inte, men behandlas allt mer och allt tydligare som maskiner, eller jämförs i alla fall med maskiner som ju klarar av att leva upp till de höga förväntningarna att prestera mer, snabbare och till ett lägre pris. Skillnaden mellan musikerna är att de är ensamma samt att resultatet av deras arbete bedöms av en anonym och fullkomligt hänsynslös marknad. Vi kanske kan leva utan musik, men nog blir samhället torftigare. Och vad är viktigast egentligen: pengarna som går att tjäna på en hit eller upplevelsen av ett gott musikhantverk och en inspirerad artist som tillåts gå sin egen väg? Om och när musikerna offrats och musiken tystnat, vad händer då? Vilken blir nästa bransch att gå under? För argumentet att musiker och konstnärer är känsligare än andra håller inte sträck och fungerar inte som ursäkt.

”Närmast anekdotisk”

Men myten om en kreativ, men plågad konstnärssjäl, gör det också lätt att vända på orsak och verkan. Kan det inte vara så att det är människor med ett redan extra känsligt psyke som dras till att jobba med musik?

Inte alls, menar Christine Brown vid Help Musicians UK, och pekar på att det inte finns något som tyder på att det skulle vara så:

– Att det skulle finnas en koppling mellan musik och det plågade geniet och att ett dåligt mående skulle öka kreativiteten är närmast anekdotisk, säger hon.

Det är på allvar detta och det handlar inte om något trivialt problem. Människor som arbetar med det de älskar kommer att driva sig själva längre än andra, liksom människor som är beroende av sin lön för att få mat på bordet och tak över huvudet. Och även om vi inte bryr oss om musiken borde vi bry oss om kvaliteten i det utförda arbetet. Musikerna bränner ut sig själva. Allt fler sjuksköterskor slutar i protest och kan därmed visa att feltänket och orimligheterna är inbyggda i systemet. Ändå fortsätter vi, som samhälle betraktat, på den inslagna vägen. Därför vill jag rikta uppmärksamheten mot läraryrket som kan sägas tangera både musikeryrket och sjuksköterskeyrket eftersom det är kreativt och samhällsbärande. Ohälsotalen bland lärarna är också höga och det finns exempel på lärare som slutar, men det får inte samma mediala uppmärksamhet som artister som tar livet av sig eller specialistsjuksköterskor som slutar i protest. Fast vi bryr oss ju inte ens om musikerna eller sjuksköterskorna, vi låter oss förfasas och ger medierna vad medierna vill ha: uppmärksamhet; samtidigt som toleransnivån ökar och allt fler blir allt mer avtrubbade.

Lärarna som fortsätter i yrket ser jag som hjältar och att kvaliteten i skolan och utbildningssystemet som helhet sjunker ser jag som en oundviklig konsekvens av problemen som finns inbyggda i systemet. Vi står däremot inte inför någon systemkollaps som populisterna vill ha det till, vi rör oss istället allt snabbare och allt längre ut längs ett sluttande plan. Kraven på högre prestation till lägre pris och samma kvalitet är en omöjlig ekvation och det är kan mycket väl vara du och jag som får betala priset för att illusionen ska hållas levande.

Jag vill skrika: Stopp, in the name of love! Before you brake my heart, men det räcker inte att jag ropar. Det räcker inte att det kommer undersökningsresultat som visar att vi har problem. Inte ens det faktum att sjuksköterskor slutar i protest räcker eller att allt fler lärare går in i väggen. Fast om vi väntar med att göra något tills problem i skolan är irreparabla kommer det att krävas både mer tid och mer resurser än vad vi tjänat på nedskärningarna. Livet och samhället är ett nollsummespel och det finns inga fria luncher. Någon måste förr eller senare betala priset. Idag är det musikerna, imorgon någon annan, och gör vi inget åt saken ökar sannolikheten för att det är du som får betala. Därför är rapporten från England och Tim Berglins självmord indikatorer att ta på största allvar!

Lösningen är lika enkel som revolutionerande. Tid, att tänka tankar till slut, att förlora sig i en bok eller texten man håller på att författa. Tid att skapa fritt eller återhämta sig; är det enda som behövs, vilket tyvärr är lättare sagt än gjort.